majses - din dröm.

pratar med susanna och läser mina gamla sparade utkast och blir mer och mer deprimerad för varje bokstav jag ser att jag har skrivit för att allt känns fortfarande likadant, som om inget har förändrats. kikar in på fuckhalmstad och känner precis samma känslor och vad fan det var ju typ 3 år sen hur kan allt fortfarande se likadant ut liksom, det är galet, ska inget förändras på TRE år liksom och jag får sån himla prestationsångest för alla är så jävla bra och jag är ju inte så himla bra som alla säger och tror eller kanske hoppas och jag blir bara trött på allting och mamma frågar och kollar och tänker att är hon deprimerad på allvar för det går ju ändå i släkten det där men jag vill inte svara JA PÅ DEN FRÅGAN för om jag måste börja gå på manodepressiva och inte får vistas i rum med saxar och typ äta med plastknivar så blir jag ju behandlad som ett barn och det är det värsta som finns så nej jag vägrar vägrar vägrar vara deprimerad men det hade ju varit skönt att prata med någon men jag klarar ju inte av det. att öppna mig helt liksom det är ju det värsta som finns att gråta och visa svaghet inför andra. hejdå