fredag 14 oktober 2011

att bry sig om vad folk säger om en.

alltså. jag hatar att se tjejer och killar utanför mcdonalds och att de alla ser precis likadana ut. jag brukar le mot dom, så att dom förstår att det är okej att vara lite knäpp. lite knäpp sådär, som att åka omkring i finaste rullskridskorna helt ensam och fnissa för sig själv, att gilla gud eller klassisk musik och blåa ryggsäckar.

jag tror att våga vara sig själv eller att iallafall våga prova, våga sticka ut lite för att se vad man trivs med, är ungefär det viktigaste man ska göra när man är liten. eller ja, om 17 räknas som litet... jag känner mig ju liten. varje dag känner jag mig liten, men det vägs upp så lätt. det vägs upp varje gång någon som jag kanske bara känner litegrann säger att jag har en fin klänning, eller när någon blir glad av att se mig, eller när jag märker att något jag säger eller gör sätter ett litet fotavtryck i en annan människa. det väger upp mina mindervärdeskomplex utan problem. det vinner. och priset är det bästa priset någon kan vinna: priset är att våga hitta sig själv och att våga stanna kvar där. det är ett fantastiskt pris.

4 kommentarer:

  1. Söta fina! Du går i rätt fotspår, vilka de än må vara! Håll leendet på plats och slå en pling om deppen ansätter dig! <3

    SvaraRadera
  2. du är den bästa majabaja

    SvaraRadera
  3. Vilket fint inlägg!!!! :)

    SvaraRadera