det här blogginlägget har skrivits så många gånger i mitt huvud och jag har aldrig blivit nöjd. man blir så mållös när saker som utøya-skjutningen och oslo-bombningen händer. jag vet inte hur ni känner men jag blir arg, rädd, ledsen och framförallt besviken på att vårt samhälle driver individer till sådana här vansinnesdåd.
igår pratade jag med min granne som hade flaggat på halv stång med norska flaggan. det visade sig att hans fru var norska. jag frågade om de kände någon skadad och han svarade: "vi vet inte. vi har gråtit i etapper. det värsta är att inte veta."
förstår ni? man vet inte om ens bästa barndomsvän lever, om släktingar och barn mår bra, man vet ingenting. hela ens existens fylls av ett vakuum och hur kommer man ur det? det gör man inte. man vänjer sig vid det och blir en lite annan människa än förut.
bra länkar:
ett blogginlägg skrivet av en som befann sig på otøya.
håll dina händer med andra. vi holder sammen.
grön ungdoms artikel.
SRs samlade nyhetssändningar.
svenska kyrkans brev till norska kyrkan.
underbaraclaras inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar