Det är så jävla vidrigt.

Satt igår på ett tåg på väg hem till Arvika och storlipade. Jag hade nyss sett den helt fantastiska dokumentären The Invisible War, om våldtäkt inom den amerikanska militären och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag ska försöka berätta lite om den, men jag rekommenderar verkligen att alla ser den. ALLA. Alla borde se den här filmen och tänka efter lite kring hur våldtäkt ses på. Hur vi lever i ett samhälle där våldtäkt inte direkt uppmuntras men på många plan accepteras, skrattas åt, skämtas om. Att det är dags att sluta med det nu.

I den här filmen är det inga lätta saker en får berättat för sig. Jag vill skrika när en kvinna berättar att när en kvinnlig soldat kom och anmälde en manlig kollega för våldtäkt var det alltid männen som tog hand om det. Kvinnorna var ”too sympathetic” och valde ändå alltid kvinnans sida för de ”couldn’t see what was going on.” De tas inte på det minsta allvar.
Jag blir tvungen att pausa och spola tillbaka när en kvinna berättar att han som tog emot hennes anmälan frågade om hon tyckte att det var roligt, om det var som ett skämt för henne. Han sa att hon var den tredje samma vecka som hade anmält våldtäkt, och han frågade henne om de tyckte det var roligt. Som om en grupp vuxna, utbildade människor skulle gå ihop och anmäla en person för att det är roligt?

Det är en sjuk kultur i ett stängt sammanhang. Kvinnorna och männen som blivit våldtagna beskriver hur de hade litat på de som våldtagit dem. De var som syskon, att en militär gruppering är som en familj. Att det går att jämföras med incest. Och sen sitter chefen för miltärens förebyggande för sexuellt våld och säger att saker en kan göra för att förebygga våldtäkt är att kvinnliga militärer aldrig ska gå själva, alltid ha en buddy med sig. Det är hennes enda förslag. Det finns så otroligt mycket victimblaming, till och med bland dem som ska hålla militären trygg, att det enda en kan göra är att gråta. Det är fruktansvärt och de verkar inte ens inse det själva.

Kolla in notinvisible.org eller #notinvisible på Twitter. Och se filmen! Den är inte lång men otroligt gripande, lärorik och sevärd. Alla borde helt enkelt se den. Se den och sluta blunda för vad som pågår.