#femagenda - bostadsmarknaden

Mitt fina rum när jag höll på att flytta in! Och ja, fittorna på gardinerna är FAB!

Denna vecka i #femagenda-utmaningen har vi fått i uppdrag att skriva om läget på bostadsmarknaden ur ett feministiskt perspektiv, något som jag aldrig direkt har reflekterat över då jag endast är en liten skruttunge på 19 år som har bott hemma med mina föräldrar tills i höstas då jag flyttade till Ingesund och dess internat. Så nu bor jag i det så kallade barnkollektivet, 10 rum, 10 personer och ett kök. Lever drömmen och fattar inte hur inte hela världen kan vara uppbyggd med massa kollektiv. Här får individen vara själv när en vill men har alltid någon att gå till om hen har tråkigt eller vill prata. MEN tillbaka till frågan.

Eftersom att jag inte har någon som helst erfarenhet efter att söka, hyra, låna, äga bostad så tänkte jag fundera lite på varför det ens är en feministisk fråga. Varför har Fulskratt bett oss skriva om det här? Jag vägrar tro att hyresrättsföreningar och fastighetsbyråer premierar män framför kvinnor när de väljer vilka som ska få bo var, även om det kanske inte borde vara så svårt att tro med tanke på hur hela samhället annars premierar män... Så varför vill vi då ha en feministisk diskussion kring det här? Kanske grundar det sig i samma gamla problem som vanligt, att kvinnor och män fortfarande inte får samma lön för samma jobb och utbildning, eller att kvinnor i större utsträckning jobbar deltid, tjänar mindre och därför kanske inte har råd med bostad på samma sätt som en man med heltidsjobb har? Kanske handlar det om att kvinnan inte ska tvingas stanna kvar i en relation där hon blir skadad, psykiskt eller fysiskt, för att hon inte hittar någon annanstans att bo, ingenstans att ta vägen. Eller handlar det helt enkelt om att det ojämställda Sverige lyser igenom på alla plan, även där vi inte har funderat på det? Kanske är bostadsmarknaden helt enkelt en riktigt bra plats att börja på för att få jämställdhet i större utsträckning.