Gästblogg: om vardagsrasismen!

Här är en zupergullig bild på mig och min underbara kompis Camilla på nyår för typ fem år sen. Idag ska hon gästblogga om vardagsrasismen i hennes liv. Hon finns här på twitter om ni vill följa, och det borde ni för hon är jävligt vettig.

Jag heter Camilla, jag är nitton år. Mitt modersmål är svenska och det har jag alltid pratat, med båda mina föräldrar och alla i min omgivning. På julafton har jag kollat Kalle Anka och ätit köttbullar och på midsommar så har jag dansat i ring runt en blommig, kukliknande pelare. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv. Men är jag svensk? 
Den ständiga återkommande frågan. "Vilket land kommer du ifrån?" När jag var yngre förstod jag inte riktigt. "Sverige" sa jag tyst och den andre sa "Meeeen det gör du ju inte alls". Och jag lärde mig snart att frågan "var kommer du ifrån" egentligen hade innebörden "var kommer dina föräldrar ifrån". Det var en jobbig fråga när jag var yngre. Kanske var samhället dömande och rasistiskt, kanske var människorna i omgivning aldrig tydliga med att det inte spelade någon roll var min mamma kom ifrån, men jag skämdes. Drömde i hemlighet om att vara blond och blåögd, som alla söta svenskar.
Idag ser jag mig själv på ett annat sätt. Jag trivs med mig själv och jag trivs med mitt utseende. Och jag är van vid att om och om igen besvara den återkommande frågan. Jag får inte längre en klump i magen, det är väl inte så konstigt att människor jag träffar undrar var mina mörka ögon har sitt ursprung. Idag så vet jag vad frågan betyder och svarar "Min mamma kommer från Kina och min pappa kommer från Sverige" utan att skämmas över det. Det här är inget främmande för människor i min omgivning. Vänner, bekanta, klasskompisar, jobbarkompisar, de vet om var mina föräldrar kommer ifrån. Ändå är det något som ständigt dyker upp. Så har det alltid varit, från lågstadiet till högstadiet till gymnasiet, och även nu efter och utanför skolan. 

"Kines". Det behöver inte vara kränkande. Det behöver inte vara nedlåtande eller illa menat. Men det är där, väldigt, väldigt ofta. Och för mig är det än idag som ett stort frågetecken. Jag fattar ingenting. Är det pga att jag har brunt hår och bruna ögon? Är det pga att mina ögon blir små när jag skrattar? Nej, det är det inte. Det är på grund av att min mamma kommer från landet Kina där kineser bor, precis som att det bor svenskar i landet Sverige. Och varenda gång så funderar jag på varför människor (uppenbarligen) tycker det är så jävla roligt att skämta om det. "HAHA kines" = "HAHA du bor i Kina". 1. Nej jag bor inte i Kina. 2. Skulle det vara roligt om jag nu gjorde det? (ja för mig pga god mat, värme, billigt MEN det är inte poängen) 3. Är det något fel med att min mamma en gång har gjort det? Vet ni? Ni som säger "jag är svensk" och kallar mig kines, lika mycket känner jag mig svensk, och skulle lika gärna kunna kalla er för kineser. Och vill framtona att jag inte skriver detta pga ilska mot er som sagt det, för jag är inte arg på er. Är bara trött på denna vardagsrasism. Och om jag är svensk? Haha. Ja.