Precis som jag skrev om igår så accepteras inte de utanför och de innanför normen på samma villkor. Detta är också det jag skriver om idag på veckans #femagenda - hur det offentliga rummet inte tar hand om alla lika bra. Vi lever i ett diskriminerande samhälle som ständigt ser på personer på olika sätt, grundat på t ex utseende, kön, ålder eller hudfärg och det kan inte fungera så länge.
Det offentliga rummet har inte alltid velat välkomna mig. Jag har varit för högljudd, för kaxig, för störig, för ful, för tjock, för dålig, för sminkad. För mycket av någon som vägrar acceptera att ens enda roll är en tyst och dum biroll. Jag var inte och är inte lik de vi ser i media. Visst är jag vit och blond men jag har inte samma kroppsbyggnad som tjejerna på tidningsomslagen (som fö aldrig heller tycks duga), jag gillar inte att träna, jag har inte rätt ålder (vilket också är jävligt luddigt), jag har inte rätt klädstil och framförallt så har jag inte rätt kön. Ni har säkert alla under den senaste veckan sett hemsidan Killarna mot tjejerna där det görs väldigt tydligt vilka som får plats i det offentliga rummet: vita, medelålders män. Ingen förvåning där iochförsig men jag tänker att detta påverkar oss mycket mer än vad vi reflekterar över. Precis som igår, när jag skrev om samarbetspersonen som inte föll inom normen, så dömer vi personer som inte är som vi tror att de ska vara. Vi är det offentliga rummet och det är vi som måste förändra det.
Jag har lärt mig att inte acceptera det offentliga rummets regler, jag gör inte vad andra vill att jag ska göra, jag gör det jag vill göra. Jag accepterar mig själv och därför tvingar jag mitt offentliga rum att förändras för mig. Vi måste prata om detta. Vi måste prata om personer som personer istället för personer som kön, personer som funktionalitet, personer som sexualitet eller personer som en klädstil. Vi måste låta människor vara människor och vi måste uppmuntra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar