Kristian Gidlund.

Saker som kan diskuteras med göteborgssemestern: att vi drack vin före øl = krøll, att Sanna kissade lite på sin sko eller att jag håller med om allt som står i F!s partiprogram. Men inget av det ska jag skriva om idag, för när jag kom hem till den lånade läggan efter ølen var jag inte så trött som jag trodde och jag såg då det senaste avsnittet av Jills veranda, det där Kristian Gidlund är med.

Jag skrev om Kristian när han levde och jag skrev om Kristian när han dog, och nu skriver jag om Kristian i efterhand. Jag har aldrig känt mig redo för någon annan att läsa det jag skrev då och jag gör det fortfarande inte, men efter detta programmet behövde text komma ut. 

Mitt första möte med Kristian var hans sommarprat 2013. Klart en hade hört talas om Sugarplum Fairy och att trummisen i bandet hade fått cancer, och klart en hade kikat in på hans blogg någon gång, men jag hade aldrig riktigt brytt mig. Sen kom sommaren och jag lyssnade på podcasts ungefär 24/7 och självklart även Sommar i P1. Kristians sommarprat blev början på en obsession, jag lyssnade på det i timmar, analyserade låtval och tänkte på ordval. Jag lyssnade på Värvet-avsnittet och pratade med min bästis om vilken fantastisk människa han var. Jag sträckläste bloggen och grät mig igenom nätter. Och nu kom Jills Veranda som en käftsmäll och tog mig tillbaka till allt jag kände för Kristian den sommaren. Det är ett lugn i hans blick och hans kroppsspråk som jag aldrig sett hos någon annan. Han har fått mig att känna så mycket; hopp, ångest, tro, kärlek och jag tycker att alla borde ta del av allt han lämnade efter sig.

Jag grät många gånger under de 58 minuter som Jills Veranda höll på; när jag först hörde hans röst igen, tolv minuter in - "i september fyller jag 30. om jag har tur.", när han vände sig om och log med ögonen, när han berättade om barnen han aldrig kommer få. Att han vill lära sig hur en packar en kombi. Tänker på hans familj och nära. Om vi som aldrig träffat Kristian, men blivit insläppta tack vare I kroppen min, kan känna så mycket för honom så vill jag inte ens reflektera över hur hans närhet hanterar hans död. Att se honom vara levande igen. Att tänka tanken att han borde funnits kvar. 

Länkar:
Blogg: I Kroppen Min
TV: Jills Veranda, Nashville
Radio: Kristians sommarprat
Podcast: Värvet med Kristian
Bok: I Kroppen Min : resan mot livets slut och alltings början