Om ungdomars engagemang - vi kräver förändring

bild: Lina Neidestam

Det första jag gör på morgonen är att se vad som har hänt på min telefon. Jag kollar tre mailkonton, instagram, twitter och facebooks chatprogram. Sen öppnar jag datorn för att kolla facebook, bloglovin, blogger, hallandsposten och aftonbladet. Allt som oftast hittar jag några intressanta länkar i newsfeedet på facebook, så då läser jag dem. Jag läser om alla de företag med idiotiska tankar, sätter upp dem på den mentala bojkottslistan och lär mig av alla de som kontaktat företagen utan svar. Jag läser om någon som har åkt till Tanzania och berättar om kvinnosyn där, läser om palmoljan i Cloettas chokladbitar, läser om Unicefs nya satsning där du ska låta bli telefonen och skänka vatten. Jag har vänner som åker till alla delar av världen, Australien, Kambodja, Kenya eller Mexico för att lära sig om andra kulturer, lära sig om sig själva och för att göra världen till en lite bättre plats. Vi har växt upp och lever i ett samhälle där vi kan ta del av ny information på 10 sekunder, varför skulle vi inte utnyttja det och lära oss något nytt?

Jenny Strömstedt skriver i Expressen om att vi 90-talister "vill glida genom livet." Att vi är "luststyrda och har en osviklig "känna-efter" radar och vill undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar". Det vi faktiskt gör är att tänka utanför boxen Strömstedt känns så instängd i. Det stämmer att vi känner efter och gör det som känns bra. Vi vågar känna efter och göra det som är bra. Det som är bra kanske bara inte är det som Strömstedt tror. För det vi gör som känns bra är att göra världen bättre. Vi säger emot det som generationerna innan oss har låtit hända, för att vi vet att det är vi som måste göra det. Vi har växt upp i ett samhälle som inte har tagit hand om oss. Ett samhälle där skolan har gjorts om till något sämre, där betyg inte visar någonting om kunskap, där heltidsjobb är något som bara existerar i drömmar, där ett förstahandskontrakt på en lägenhet känns onåbart och konstigt. Vi vill inte att fler ska behöva ha det som vi haft, vare sig det är i Sverige, Iran eller Orange County. För även om vi haft det bra så vet vi att samhället kan göra det så mycket bättre. Att vi inte behöver ha det som vi haft det förr.

Ibland säger någon att en inte måste göra allt rätt. Att du ska fokusera på det du brinner för, vare sig det är feminism, antirasism eller veganism. Men vi brinner för allt. För vi vet att vi kan förändra och få makt. Vi är framtiden. Det kan skrivas krönikor, artiklar och blogginlägg som förklarar vår dumhet och inställning till livet, men vi vet bättre. Vi brinner. Vi brinner för en bättre värld, och var vi än står på den partipolitiska skalan så finns vårt engagemang där. Vi är trötta på en skola som inte tar hand om oss, att bli sedda som lata när vi egentligen är mitt inne i en depression, att inte få några jobb och att inte ha någonstans att bo; vi vill ha förändring. Vi kräver förändring.