I fredags såg jag den första långfilmen som en saudiarabisk kvinna regisserat. Den heter på svenska Den gröna cykeln. Under inspelningen fick regissören, pga lagarna som råder i landet, sitta i en bil en bit bort, se vad som hände på en skärm och regissera via en walkie talkie. Detta är en värld som är så otroligt långt bort från min egen och att få en liten inblick i den är i sanning ett privilegium.
I en scen berättar mamman om släktträdet på väggen, där enbart männens namn finns med. När mamman lämnar rummet skriver Wadjda lugnt sitt namn på en liten pappersbit, sätter med en hårnål upp den på släktträdet och går mycket nöjd ut. Senare får vi se hur lappen ligger ihopskrynklad på ett bort. Wadjda plockar upp lappen och lägger den i fickan. Inget verkar ha förändrats, men hon vet att hon gjort en markering för förändring. I en annan scen tröttnar mamman på sin chaufför som alltid beter sig nedlåtande och avskedar honom. Dagen efter pratar hon i telefon med sin chef och säger att hon inte kan komma till jobbet idag. Först fattar jag ingenting och tänker bara att det där var fett oklart. Någon minut senare inser jag det: hon får inte köra bilen själv. Det finns inget sätt för henne att ta sig till sitt jobb.
Den gröna cykeln är en fantastisk film om en vanlig men ändå ovanlig flicka som vägrar finna sig i hur samhället ser ut, och på sitt eget lilla sätt gör uppror för att få det hon vill: den gröna cykeln - en symbol för så mycket mer. Se den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar