om -> ♀♀♀ och systerskap

Har jag berättat om när jag först började fundera över feminism och framförallt, att använda sig av kvinnomärket i den kampen? Jag satt i en buss på väg till Liseberg med SKUNIK, mitt gäng i kyrkan i Halmstad, och pratade med en kompis när jag plötsligt ser att hon hade en tatuering med ett kvinnomärke. Jag var helt oförstående och frågade varför hon hade valt att ha det på sin kropp? Detta är ju alltså rakt efter den feministiska backlashen som var 00-talet där jag växte upp, jag hade nästan aldrig sett tecknet användas och visste inte riktigt vad det stod för heller. Hennes svar "för systerskapet och för jämställdhet". Jag minns hur förvirrad jag blev, jag fattade ingenting men noterade väl det någonstans bak i huvudet och funderade på det ibland. Julia introducerade mig till den nya feminismen, den fjärde vågen, och fick mig att tänka på hur vi som tjejer blivit uppfostrade av världen att alltid vara två stycken bästisar, att konkurrera med varandra för killars uppmärksamhet och att säga "jag umgås hellre med killar, tjejer är så jobbiga". Julia är fortfarande en förebild för mig, Julia som showar off accidental vaginas på instagram, tecknar Gudrun och fantastiska självporträtt med så mycket känsla att en aldrig glömmer bort dem, Julia som har en lillasyster som är en av mina bästa vänner och en storasyster som tagit hand om mig när jag mått dåligt. Tack vare Julias kvinnomärkestatuering började jag tänka och därför bär jag nu stolt märket runt min hals, på min väska och på tröjor av olika slag - för att få unga tjejer att börja fundera på vilka de är utanför samhällets normer och för att få dem att inse att systerskap är något av det viktigaste och vackraste en som kvinna kan ha i livet.

Ni hittar Julia på instagram: @suddgummit @accidentalvagina och @dinochmin

Maskulint Initiativ

Jag fick en förfrågan om att skriva om den här nya grejen på Facebook, Maskulint Initiativ, en sida som startades 26/5 och i skrivande stund har 17.261 likes, fler än t ex Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Sidan beskriver sig själva som ett politiskt parti som "slår ifrån sig alla slags politiska stämplar. Vi kämpar endast för de grundläggande mänskliga rättigheterna, alla människors lika värde samt en genuin könsneutralitet. Här är alla välkomna". Känns det igen? Själv tycker jag att det påminner ganska rejält om vad Feministiskt Initiativ står för: "att samhället i alla avseenden beaktar de mänskliga rättigheterna och tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet. Politiken ska användas för att säkra människors lika möjligheter och utfall oavsett kön, hudfärg, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet, funktionsförmåga eller könsidentitet". Båda partierna verkar stå för lika, mänskliga rättigheter för alla. Så om de har samma ideologiska utgångspunkt - vad är problemet? Varför joinar inte alla de här 17.261 personerna istället FI?

För att vara helt ärlig har jag inte en aning och jag är kanske egentligen fel person att skriva om detta, då jag (som ni antagligen och förhoppningsvis vet) är engagerad i FI. Jag har dock funderat lite och kommit fram till dessa två anledningar till att stötta MI.
- du är snubbig snubbe som stör sig på att FI heter något med feminin=kvinna=DU ÄR JU FAKTISKT EN MAN HERREGUD SKA INTE MÄN FÅ VARA MÄN LÄNGRE??!?!?!?
ok. Jag kan faktiskt på ett sätt förstå att namnet Feministiskt Initiativ och ordet feminism "skrämmer bort" folk. Det har ju varit typ hundra tusen miljoner diskussioner om detta på interwebz, varför ska det heta feminism när det handlar om jämställdhet? Borde det inte egentligen heta jämställdism eller humanism? Jag tror att detta handlar till stor del om okunskap och oförståelse så när någon ställer dessa frågorna till mig brukar jag alltid länka till det här inlägget. Där förklarar Michaela (hej blekk) mycket pedagogiskt och bra varför det heter och bör heta feminism, så vet du inte det, läs den texten!
- du tror att det är ett skämt.
jag hade faktiskt ett par facebookvänner som likeade denna sidan idag, så jag skrev till dem och undrade lite varför. De flesta svarade att det ju var ett skämt, ingen seriös sida liksom. Jag hoppades på det och gick vidare med livet. När jag surfade in lite senare såg jag ett inlägg från adminsen: "Fråga: Vad står ni för mer konkret? Svar: Vi jobbar just nu på ett partiprogram där ni snart kommer kunna läsa mer ingående svar." och "Fråga: Kommer man kunna rösta på er i Valet 2014? Svar: Ja!". Så om du gillar denna sidan för att du tror att det är skämt är det bara att unlikea. Dessa snubbar tycker nog att de själva är roliga, men de skojar inte.

Jag har alltså funderat hela dagen och inte kommit fram till fler/rimligare förklaringar. Jag kan helt enkelt inte förstå varför en tycker att det är roligt eller vettigt att gilla sidan Maskulint Initiativ. Jag tycker mest att det verkar lite osmart, för om du står för mänskliga rättigheter och jämställdhet så finns det redan ett parti för dig, och det partiet heter Feministiskt Initiativ. Om du inte gillar mänskliga rättigheter och om namnet fortfarande stör dig efter att ha läst Michaelas text om det så tycker jag att du ska gå och lägga dig under en sten och inte komma tillbaka förrän du har kommit längre i din utveckling. Och det är inget skämt.

Om EU-valet, vad vi som feminister måste göra och om pappa.

Att vi f!na kom in är helt ofattbart (5.3 fantastiska jävla procent!!!) men ännu mer ofattbart är trots allt SDs 9.7%, och resultaten från t ex Danmark, där det högerextrema Dansk Folkeparti har fått fyra mandat, ett mer än Miljöpartiet som blev nästa största parti här i Sverige. Detta är för mig bara ytterligare ett bevis på hur vi som fått och skaffat oss kunskap måste sprida den till alla vi möter. Vi måste orka vara jobbiga och tråkiga, påpeka sexistiska, rasistiska, trans/homofoba skämt - vi måste orka. Framförallt ser jag nu hur vi måste orka förklara. Det är inte lätt att få sin världsbild omskakad och det är inte lätt att förändra sitt tankesätt. Vi måste orka stå där, som de stöttepelare vi vill och kan vara, och fånga upp folk som undrar innerst inne men kanske inte vågar fråga, prata med alla som tycker att det är ju faktiskt så himla bråkigt i orten det är väl inget fel på att vilja ha det lugnt där en bor, förklara för dem varför det faktiskt är så fruktansvärt dumt och historielöst att envisas med att säga n****boll, vi måste orka ta emot med öppna famnar och framförallt så måste vi orka förklara samma sak om och om och om och om igen. Vi går ut i samhället som en sorts utbildare, för feminism är faktiskt ingen åsikt - det är en nivå av kunskap. Vi måste komma ihåg målet och inte tappa bort oss i hur jobbigt det är att alltid vara den som "skapar dålig stämning" (DRA INTE TRÅKIGA OCH FÖRTRYCKANDE SKÄMT OM DU VILL SLIPPA DÅLIG STÄMNING). Vi måste orka för utan oss blir det ingen förändring. Vi är förändringen och vi skapar förändringen nu. Det händer nu.

Trots de extrema högervindarna som blåser omkring i Europa och trots att Soraya Post - inte bara som första romska kvinna utan också som företrädare för det första feministiska partiet i Europaparlamentet - kom in, så är det största av allt för mig smset som kom från mamma ikväll: "du kommer inte att tro det, men din far är en av dem som valde FI!". Pappa, det är så synd att jag har ärvt din oförmåga att uttrycka glädje och kärlek vår familj emellan, för nu mer än någonsin vill jag berätta för dig hur lycklig jag är över din insats och åsikt. Jag längtar tills den dagen kommer då jag har barn i min närhet som jag kan berätta för att min pappa minsann var med i revolutionen. Min pappa och jag var med när det hände (för det händer verkligen nu). Nu mer än någonsin vill jag visa min stolthet över dig för hela världen, nu gör det ingenting om du ställer dig på en bänk på stora torg och skriker JAG ÄR MAJA ÖSTLINGS PAPPA. Nu kommer jag stå bredvid dig, lika bredbent och lika stolt (och lika villig att göra något pinsamt för att skämma ut den andre av oss...). Nu mer än någonsin älskar jag dig.

Queer Carrie Project!

 

Jag är knappast den enda som flertalet gånger varvat igenom alla sex säsonger av Sex and the City, jag har verkligen älskat den serien och beundrar systerskapet som visas upp där på så många sätt. Jag stör mig dock på några grejer med serien; att i princip alla är vita, att det ständigt blir mycket fokus på utseende och att det är så himla himla heteronormativt, men till det jag tänkte tipsa om idag! Det tjejerna gör mestadels av tiden är ju faktiskt att tänka på en massa snubbar, gnälla om en massa snubbar, prata om en massa snubbar, dejta en massa snubbar osv osv. Det är otroligt stort fokus på hur en bäst får snubbars uppmärksamhet, hur en bäst suger av en snubbe, hur en ska bete sig för att behålla snubben när en väl har *lyckats få* honom. Detta tröttnade dock Elisa Kreisinger på, och därför har hon skapat det fantastiska projektet Queer Carrie Project. I tre femminutersvideos har hen klippt ihop scener från SATC, säsong 1, säsong 2 och säsong 3-6, där gänget har lämnat all tråkig hetero-och-cis-normativitet och istället visar upp en betydligt mer queer inställning! Det är kul! Som Elisa själv skriver "It may have taken 6 years to complain about men but they’ve done something about it!". Så om du också älskar feminism och SATC, kolla in filmerna och andra projekt Elisa har gjort här! ←länk

TobiasRegistret

TJOHO HÖRNI, nu är jag registrerad givare i TobiasRegistret! Det var för ett par månader sen som jag hörde talas om detta, googlade och läste på lite, tänkte att ja men det kan väl vara en bra grej men sen försvann det totalt ur min hjärna! Som tur var hade jag några vettiga personer på Facebook som kunde påminna mig och nu står jag äntligen med. Det handlar alltså om stamcellsdonation det här, och det tycker iallafall jag låter lite läskigt, men efter lite påläsning verkar det bara vara bra! I korta drag går det till så att en anmäler sig, får hem en liten spottkopp på posten som en spottar i, skickar tillbaka och får bekräftelse om en nu kan vara med. När en har kommit så långt så kan en massa personer som är sjuka i t ex leukemi söka i registret och få upp passande stamceller. Om du som står i registret då passar och fortfarande vill genomföra donationen så åker du till ett sjukhus och väljer vilket sätt du vill donera på (här står det mer om själva donationen). Inte alls så himla svårt va? Tänk att på ett så konkret sätt kunna få hjälpa en annan människa. Det är ju helt otroligt häftigt!

Aulainvigning och "roliga snubbar"

när storbandet spelade på efterfesten. såååå jäääävla roooligt!!!

I lördags hade vi invigning av den nya aulan här på Ingesund! Det var två tretimmarskonserter och superfezt till typ fyra efteråt. Perfekt upplägg för en awesome dag och det var sannerligen awesome. Det fanns dock ett inslag i konserterna som jag upplevde som problematiskt. Detta inslag gick ut på att en gammal elev på skolan, som numera kallar sig komiker, spelar brass och medverkar i olika revyer, drog tio minuter stand up mellan två stycken med symfoniorkester. Så långt allt bra. Den här snubben kommer alltså in i salen och är lite rolig, pratar värmländska och berättar att han kommer från Kil (vilket är en stad ännu mindre än Arvika och som också bidrar till fördomar om hur han är) och vi skrattar. Han berättar att han spelar valthorn och att ett horn, om en vecklar ut det, är så långt att en kan stanna hemma när en ska ut och spela på turné. Allt är fortfarande bra, vi i orkestern skrattar lite åt all värmländskhet. Så kommer vi då till den klassiska meningen "det var faktiskt där jag träffade hon som skulle bli min fru!" och jag känner att nu kommer det gå snabbt utför. Och rätt hade jag, han fortsätter med "hon spelade cello men hon fick sluta med det. Hon fick så mycket problem med 'celloliter'. *skratt* och nu är hon min före detta fru.". Ja men vad kul och originellt, du skiljde dig med din fru för att hennes kropp förändrades. GUD SÅ SPÄNNANDE TELL ME MORE. Alltså jag orkar knappt vara pedagogisk men genom att skämta på detta sättet befäster vi ett skönhetsideal som redan finns överallt omkring oss, hela tiden. Du är för tjock, du är för smal, du är för blek eller du har för mycket celluliter. Kan vi bara bestämma att vi slutar skämta om personers kroppar? Det är inte roligt. Förtryck är inte roligt.

Jag tycker dock att det verkar så himla befriande att vara snubbe. Tänk att tillåtas vara värmländsk eller skåning på scen, fet eller smal, ful eller snygg, uppklädd eller i träningskläder och att fortfarande bara ses som rolig. När ska tjejer tillåtas ta den platsen, där det som spelar roll är prestation? Jag längtar tills den dagen Ingesund inser att vi har ett ansvar, och bjuder in kvinnliga komiker, rasifierade talare, solister med funktionsnedsättningar eller dirigenter som är trans*personer. Jag längtar tills den dagen vi inser att vad vi gör faktiskt representerar något ut, och för mig står den här aulainvigningen (från ledningen som anställde komikerns sida) inte för något som jag vill representera.

Att komma till insikt om ens privilegier

Ett par dagar efter att jag sett Raskortet var jag på Arvika sjukhus för att langa iväg lite blod till blodgivarcentralen där. När jag var klar och skulle vänta på bussen hamnade jag bredvid en man på en av bänkarna i entrén. Där satt jag, och kände mig så jävla priviligerad en ens kan vara. Vit, cis, hetero, psykiskt och fysiskt frisk, att vara på ett sjukhus för att känna sig som en god människa=stora privilegier. Jag satt där och läste i BANG om "illegala" invandrare, EUs asylpolitik och om rasismen som genomsyrar våra samhällen. Jag satt där med min lilla tidning och ett litet bandage runt höger armveck och bredvid mig satt han. Söndriga skor, skakiga ben, ledsna ögon och mörk hud. Vi hade ingen kontakt och hälsade inte ens men där och då var jag mer medveten om mina privilegier än någonsin förr.

Paradise och Top Model - ETT FÖRSVARSTAL (?)

Som några av er kanske vet så följde jag Paradise Hotel slaviskt när det sändes och jag har nu även, efter ivriga påhejningar av en viss granne, börjat följa svenska Top Model! Detta är något som ofta ifrågasätts (och kritiseras) av flera personer omkring mig och det förstår jag såklart! Jag bör rimligtvis inte intressera mig av och medverka till fortsatt spridning av tvprogram och populärkultur som på så många sätt bidrar till utseendehets, kvinnohat och andra saker som jag inte gillar med vårt samhälle. Så varför bryr jag mig då? Framförallt handlar det såklart om det sociala. Under PH-tiden samlades vi kring sju personer, tre kvällar i veckan i mitt vardagsrum för att hänga, snacka skit och slökolla lite på vad som pågick i paradiset. Att ha något att samlas runt är så otroligt viktigt, och framförallt kan alla vara med! Borde vi samlats runt något annat? Ja, kanske det, men PH och TM ger oss en inblick i hur annorlunda folks liv kan se ut. Vi är ju trots allt till stor del en vit medelklass med liknande upplevelser som studerar tillsammans här och det ger faktiskt otroligt mycket för mig att börja tänka på det psykosociala klimatet i denna sortens dokusåpor.

Sedan är vi ju alla trots allt produkter av det patriarkat vi lever i. I en ultimat värld hade kanske inte modellande och den sortens jakt på ett perfekt utseende intresserat mig, men jag dömer inte mig själv eller någon annan för vilken typ av populärkultur vi väljer att konsumera, för jag tror inte att det handlar om något som löser sig på individnivå. Jag hoppas att vi, genom att intressera oss för många olika sorters kultur och människor, får större förståelse och därmed större kunskap om personer vi kanske aldrig annars hade mött i livet. Självklart bidrar programmen också till diskussion hos oss, och de diskussionerna är så himla viktiga och intressanta. Att prata om hur gruppdynamiken förändras när Jeppe kommer tillbaka, att prata om att Emelie säger "vet din plats, din hund" till Samir och att prata om huruvida hotellet är rätt plats för en nykterist att komma till är spännande och det ger upphov till diskussioner vi antagligen aldrig haft annars. Genom att konsumera olika sorters kultur vidgar vi våra vyer och därför fortsätter jag stolt att kolla på Top Model, Paradise Hotel eller vilket TV3s senaste lättillgängliga program nu är.

Raskortet

Efter att hela twitter hade tipsat varandra om dokumentären Raskortet, bestämde jag mig också för att se den. Jag satt på ett tåg på väg hem från en härlig helg med de fantastiska personerna i nationella Unga Feminister och hade fått lite gratis internet av SJ, så jag gick in på SVTplay i min telefon och startade programmet. 58 minuter senare satt jag i min stol och var helt kaos i hjärnan. Rasismen som jag är så medveten om och som jag pratar och läser så mycket om är så fruktansvärt påtaglig och den är så fruktansvärt fruktansvärd. Den här dokumentären borde alla se. Alla barn, alla som kallar sig feminister och antirasister, alla som röstar SD, alla. Alla borde se detta för lite insikt.

Jag vill göra skillnad.

Jag funderar mycket nu för tiden. Är mycket för mig själv och konsumerar populärkultur, glömmer bort att laga mat, går till repet när jag ska repa, planerar min framtid och längtar efter något nytt. Funderar över hur en lättast får bort stearinfläckar från en långkjol, över hur jag hela tiden försöker verka för en mer feministisk värld, över vilket vegetariskt alternativ som är det bästa substitutet för min älskade falukorv, över hur mycket vatten jag dricker och över hur i hela friden jag ska få med mig alla mina saker hem. Jag funderar mycket, men jag skriver inte. Jag pratar om viktiga saker med viktiga människor men glömmer att få ner mina tankar i skrivna ord. Jag ska försöka bättra mig på den punkten. Jag glömmer ibland att jag kan påverka personer och deras åsikter med mina ord, glömmer hur mycket beröm jag fått och jag glömmer känslan som infinner sig när någon otippad, som kanske aldrig reflekterat över politik eller hur vi kan förändra vår vardag, hör av sig till mig och berättar att jag faktiskt har förändrat. Det är bara sex veckor till EU-valet och om lite mer än fem månader är det riksdagsval och det är nu det gäller. Nu måste vi göra allt för att få folk att inse hur viktig deras röst är. Vi måste uppmana till förändring, och själva tro på förändring. Därför vill jag fortsätta skriva här. Jag vill göra skillnad.

Den gröna cykeln - Wadjda

I fredags såg jag den första långfilmen som en saudiarabisk kvinna regisserat. Den heter på svenska Den gröna cykeln. Under inspelningen fick regissören, pga lagarna som råder i landet, sitta i en bil en bit bort, se vad som hände på en skärm och regissera via en walkie talkie. Detta är en värld som är så otroligt långt bort från min egen och att få en liten inblick i den är i sanning ett privilegium.

I en scen berättar mamman om släktträdet på väggen, där enbart männens namn finns med. När mamman lämnar rummet skriver Wadjda lugnt sitt namn på en liten pappersbit, sätter med en hårnål upp den på släktträdet och går mycket nöjd ut. Senare får vi se hur lappen ligger ihopskrynklad på ett bort. Wadjda plockar upp lappen och lägger den i fickan. Inget verkar ha förändrats, men hon vet att hon gjort en markering för förändring. I en annan scen tröttnar mamman på sin chaufför som alltid beter sig nedlåtande och avskedar honom. Dagen efter pratar hon i telefon med sin chef och säger att hon inte kan komma till jobbet idag. Först fattar jag ingenting och tänker bara att det där var fett oklart. Någon minut senare inser jag det: hon får inte köra bilen själv. Det finns inget sätt för henne att ta sig till sitt jobb.

Den gröna cykeln är en fantastisk film om en vanlig men ändå ovanlig flicka som vägrar finna sig i hur samhället ser ut, och på sitt eget lilla sätt gör uppror för att få det hon vill: den gröna cykeln - en symbol för så mycket mer. Se den!

Om ungdomars engagemang - vi kräver förändring

bild: Lina Neidestam

Det första jag gör på morgonen är att se vad som har hänt på min telefon. Jag kollar tre mailkonton, instagram, twitter och facebooks chatprogram. Sen öppnar jag datorn för att kolla facebook, bloglovin, blogger, hallandsposten och aftonbladet. Allt som oftast hittar jag några intressanta länkar i newsfeedet på facebook, så då läser jag dem. Jag läser om alla de företag med idiotiska tankar, sätter upp dem på den mentala bojkottslistan och lär mig av alla de som kontaktat företagen utan svar. Jag läser om någon som har åkt till Tanzania och berättar om kvinnosyn där, läser om palmoljan i Cloettas chokladbitar, läser om Unicefs nya satsning där du ska låta bli telefonen och skänka vatten. Jag har vänner som åker till alla delar av världen, Australien, Kambodja, Kenya eller Mexico för att lära sig om andra kulturer, lära sig om sig själva och för att göra världen till en lite bättre plats. Vi har växt upp och lever i ett samhälle där vi kan ta del av ny information på 10 sekunder, varför skulle vi inte utnyttja det och lära oss något nytt?

Jenny Strömstedt skriver i Expressen om att vi 90-talister "vill glida genom livet." Att vi är "luststyrda och har en osviklig "känna-efter" radar och vill undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar". Det vi faktiskt gör är att tänka utanför boxen Strömstedt känns så instängd i. Det stämmer att vi känner efter och gör det som känns bra. Vi vågar känna efter och göra det som är bra. Det som är bra kanske bara inte är det som Strömstedt tror. För det vi gör som känns bra är att göra världen bättre. Vi säger emot det som generationerna innan oss har låtit hända, för att vi vet att det är vi som måste göra det. Vi har växt upp i ett samhälle som inte har tagit hand om oss. Ett samhälle där skolan har gjorts om till något sämre, där betyg inte visar någonting om kunskap, där heltidsjobb är något som bara existerar i drömmar, där ett förstahandskontrakt på en lägenhet känns onåbart och konstigt. Vi vill inte att fler ska behöva ha det som vi haft, vare sig det är i Sverige, Iran eller Orange County. För även om vi haft det bra så vet vi att samhället kan göra det så mycket bättre. Att vi inte behöver ha det som vi haft det förr.

Ibland säger någon att en inte måste göra allt rätt. Att du ska fokusera på det du brinner för, vare sig det är feminism, antirasism eller veganism. Men vi brinner för allt. För vi vet att vi kan förändra och få makt. Vi är framtiden. Det kan skrivas krönikor, artiklar och blogginlägg som förklarar vår dumhet och inställning till livet, men vi vet bättre. Vi brinner. Vi brinner för en bättre värld, och var vi än står på den partipolitiska skalan så finns vårt engagemang där. Vi är trötta på en skola som inte tar hand om oss, att bli sedda som lata när vi egentligen är mitt inne i en depression, att inte få några jobb och att inte ha någonstans att bo; vi vill ha förändring. Vi kräver förändring.

Kristian Gidlund.

Saker som kan diskuteras med göteborgssemestern: att vi drack vin före øl = krøll, att Sanna kissade lite på sin sko eller att jag håller med om allt som står i F!s partiprogram. Men inget av det ska jag skriva om idag, för när jag kom hem till den lånade läggan efter ølen var jag inte så trött som jag trodde och jag såg då det senaste avsnittet av Jills veranda, det där Kristian Gidlund är med.

Jag skrev om Kristian när han levde och jag skrev om Kristian när han dog, och nu skriver jag om Kristian i efterhand. Jag har aldrig känt mig redo för någon annan att läsa det jag skrev då och jag gör det fortfarande inte, men efter detta programmet behövde text komma ut. 

Mitt första möte med Kristian var hans sommarprat 2013. Klart en hade hört talas om Sugarplum Fairy och att trummisen i bandet hade fått cancer, och klart en hade kikat in på hans blogg någon gång, men jag hade aldrig riktigt brytt mig. Sen kom sommaren och jag lyssnade på podcasts ungefär 24/7 och självklart även Sommar i P1. Kristians sommarprat blev början på en obsession, jag lyssnade på det i timmar, analyserade låtval och tänkte på ordval. Jag lyssnade på Värvet-avsnittet och pratade med min bästis om vilken fantastisk människa han var. Jag sträckläste bloggen och grät mig igenom nätter. Och nu kom Jills Veranda som en käftsmäll och tog mig tillbaka till allt jag kände för Kristian den sommaren. Det är ett lugn i hans blick och hans kroppsspråk som jag aldrig sett hos någon annan. Han har fått mig att känna så mycket; hopp, ångest, tro, kärlek och jag tycker att alla borde ta del av allt han lämnade efter sig.

Jag grät många gånger under de 58 minuter som Jills Veranda höll på; när jag först hörde hans röst igen, tolv minuter in - "i september fyller jag 30. om jag har tur.", när han vände sig om och log med ögonen, när han berättade om barnen han aldrig kommer få. Att han vill lära sig hur en packar en kombi. Tänker på hans familj och nära. Om vi som aldrig träffat Kristian, men blivit insläppta tack vare I kroppen min, kan känna så mycket för honom så vill jag inte ens reflektera över hur hans närhet hanterar hans död. Att se honom vara levande igen. Att tänka tanken att han borde funnits kvar. 

Länkar:
Blogg: I Kroppen Min
TV: Jills Veranda, Nashville
Radio: Kristians sommarprat
Podcast: Värvet med Kristian
Bok: I Kroppen Min : resan mot livets slut och alltings början

Kvinnors rättigheter, land för land!

Statistik är ju alltid roligt och extra mycket så om det gäller något viktigt! Här kan ni spana in det senaste tillskottet i samlingen av spännande statistik. Det är alltså The Guardian som med hjälp av FNs och Världsbankens information har tagit fram en interaktiv hemsida där en kan se hur det egentligen står till med jämställdheten i olika delar av världen. Här kan du enkelt välja en världsdel och ett land och därefter spana in hur landet lagstiftat kring bland annat sexuella trakasserier, abort, rätt till egendom och diskriminering. Spoiler alert: Sverige är inte alltid så himla bra som vi tror. På många områden har vi absolut kommit längre än andra men på andra ser det faktiskt inte särskilt bra ut. Det är dock inte mindre spännande för det! Jag har suttit i en halvtimme nu och bara bläddrat omkring bland all information som står där, gör det du med, här finns så himla mycket att lära sig! Gå in på The Guardians hemsida här!

dude recognize your privileges

Jag pratar ju ibland om att en som förtryckare som vill ha förändring måste vara allierad med den grupp en själv är med och förtrycker (t ex här). Detta är såklart inte alltid särskilt lätt, oräkneliga är de gånger jag har fått frågan från män om hur de ska kämpa för feminismen bäst. Därför kommer här ett tips till alla er som undrar hur en som man kan vara allierad i den feministiska kampen: en lista med 101 grejer du kan tänka på i ditt vardagliga liv för att vara med och förändra! Allt som står där är inte fantastiskt genomtänkt men mycket är vettigt. Textförfattaren riktar uttalat tipsen till heterosexuella cismän, vilket kanske inte är ultimat, men många av tipsen går att applicera på fler revolutioner och på fler förtryckargrupper. Så läs den och fundera över dina privilegier!

HÄR finns länken.