måndag 29 september 2014

Intressanta samtal, smarta ungdomar och en obehaglig man.

Jag har precis fått jobb i en vecka, som diskussionsmoderator/workshopshållare/utställningsguide på en fotoutställning som ska uppmuntra till diskussion om ojämlikhet och utanförskap, och idag var min första dag. Jag började klockan tolv och fram till att klockan slog fem och ungdomsgruppen kom så hade vi fyra besökare... 
Den första var en äldre dam som inte hade så många tänder kvar. Hon kom in, kollade runt lite på tavlorna och började sedan prata om sitt barnbarn, en flicka på åtta år. Hon berättade om hur hon ville att barnbarnet skulle lära sig prata, ta för sig, berätta om hur hon tänkte och lära sig matte ordentligt. Hur hon ibland uppfattades som sträng av barnets pappa men att barnets leende när hon klarade något, när hon märkte att någon lyssnade och förstod var bättre än något annat, att det var det hon levde för. Vi pratade kanske inte så mycket om själva utställningen men det samtalet var olikt något annat jag haft på länge. Sen kom det in två barn som gick i tvåan och trean och väntade på att deras orkester skulle börja, de spelade fiol och klarinett och bjöd in mig till deras orkester som på onsdag skulle ha ett event de kallade Spräng Gränserna, där de skulle äta mat tillsammans med de andra barnen och snacka om livet. Den fjärde besökaren var en man som jobbade som fältare, "typ som en skolkurator fast vi har ingen skola", och vi pratade om att våga gå utanför systemet och skapa sitt eget liv, sin egen framgång och sin egen framtid.
Det var ganska mycket dötid (vilket i och för sig var bra då jag har tenta på onsdag...) men dessa mötena gav iallafall mig otroligt mycket.

Sedan var det då dags för min första ungdomsgrupp, en grupp på folk mellan 15-20 år där de flesta känt varandra i flera år. Mitt mål med kvällen var att få igång deras tankar kring ojämlikhet och orättvisor i samhället idag men efter ett tag märkte jag att de tankarna redan var i full gång. Vi började med de en och en fick gå runt och kolla in utställningen, fundera över röda trådar och över vilken bild de kände mest inför och varför. Detta resulterade i väldigt olika tankar, från att beskriva det som finns på bilden till att relatera till att "känna sig konstig, som om de inte vet vad de ska göra" (i en bild vid namn Den svenska sommaren, på en svart familj som uttryckslöst står mellan husvagnar, svenska flaggor, hund och foppatofflor). Vi fortsatte med en övning som heter Ett steg fram, där deltagarna iklär sig roller med olika privilegier för att sätta ord på vad som är normen. Jag märkte att det var en splittrad grupp som jag tror förstod vart jag ville komma men inte riktigt ville prata om det utan hellre chilla, fika och snacka med sina kompisar. En hundra procent rimlig reaktion när vi pratar om förtryck som ständigt är närvarande. Vi fortsatte med övningen Heta linjen, ni vet den där ena sidan är att en helt håller med och andra sidan att en inte alls håller med, och det är här det börjar bli intressant. Med påståenden som "De som pratar mycket har bra självförtroende", "Sverige är jämställt", "tjejer värderas mer efter utseende än killar" och "det finns åsikter som inte borde tolereras" höjdes intensiteten och intresset markant. Det blev högljudda diskussioner men också tystnade många och lyssnade/funderade. Efter en stund av kaos kände dock jag och projektledaren att vi var tvungna att bryta. Vi satte oss ner och pratade. Inom vilka områden är det ojämställt? Hur märker ni av att det är ojämställt? och framförallt: varför röstar så många på SD? 

En av de unga killarna sa det så jävla heartbreaking och ärligt och smart: det finns en bro mellan oss, invandrarna och svenskarna. Ni vet hur folk ser på Utby? Fiiiina Utby. Det är hundra meter härifrån, det är bara en nerförsbacke men det är två olika världar. Han förklarade kriminalitet med att om en kille från Bergsjön går på en "fiiin" skola, typ Samskolan, där alla har dyra märkeskläder, och han har sex syskon, en mamma som inte kan jobba och en pappa som aldrig är hemma. Han vill hjälpa sin familj och passa in i skolan, han börjar med att sno nåt litet och sälja det vidare och sen rullar det på och sen är han fast. De andra nickar instämmande och när han säger att SD vill inte att såna som vi ska få bo här, vi ska inte få finnas går mitt hjärta sönder. Vad kan jag lära dem? Vem är jag att komma ditt som en vit liten medelklass-snorunge med mina högskolepoäng och snacka om utanförskap och orättvisa? De vet ju redan hur det ser ut. De fattar. De är så jävla smarta och medvetna och coola. De vet så mycket. De vet för mycket, de ska inte behöva veta hur jävla ojämställt vi har det. De ska vara fulla av framtidshopp och pepp på livet. De ska inte behöva vara oroliga för att ett jävla rasistiskt parti är tredje största och att SD inte vill att de ska få bo kvar. De ska inte behöva bli rädda när de hör ett ljud utanför lokalen och direkt tänker skottlossning och vill springa hem.
Men nu vet de allt detta. Och det är därför det måste börja med oss. Det är därför vi måste vara de som förändrar, förbättrar. De vet så jävla mycket och jag vet att de, att vi någon gång kommer vara dem som folk lyssnar på. Deras röster kommer höras och alla kommer vilja lyssna.

Efter workshopsen och diskussionerna stängde vi utställningen och gick över till kontoret. När vi är där inne och ska börja bege oss hem kommer det in en man. Han undrar vad det är för bild som hänger överallt (en bild från utställningen med en vit, blåögd kvinna i niqab) och jag förklarar att det är en bild från vår utställning om utanförskap och ojämlikhet som är öppen imorgon igen. Han flyttar närmare och säger att han har bott här i 25 år, att det är såna som hans fruar som syns på bilden och jag märker att det han vill säga är "vem är du att prata om utanförskapet?". Min projektledare Sara kommer in och förklarar att hon är ansvarig, att han kan prata med henne men han sätter upp handen, ser inte på henne och säger att han inte vill prata med henne. Han undrar vem som är ansvarig och Sara fortsätter förklara att det är hon, samtidigt som Saras dotter (som varit med under kvällen) kommer in. Hon hamnar bredvid mannen samtidigt som han börjar skrika på Sara som i sin tur skriker tillbaka. Det slutar med att jag får över dottern till vår sida för att jag är orolig att han ska gå på henne, hot om våld gentemot Sara och att han rusar därifrån och skriker "åk tillbaka till Afrika", en minut efter att han sagt att han själv kommer från Afrika (han var dock relativt white-passing). Vi pratar om det och jag frågar mig själv varför han hellre ville prata med mig än med Sara och hon säger det självklara som jag är för priviligerad för att inse: du är rätt ras. Han använder exakt samma diskriminering mot mig som han inte vill ska användas mot sin fru, kvinnan på bilden. 

När jag sedan åkte hem, från Bergsjön till min egen mysiga förort med dåligt rykte, Biskopsgården, märkte jag mer än någonsin att jag först är den enda vita på vagnen, till att vid Brunnsparken vara en i mängden, och när jag ska av återigen vara den enda vita. Från en värld till en annan via vithetsnormen. Och OBS om du var en av de som ryckte till lite när jag skrev/sa att jag jobbar i Bergsjön så är du definitivt en av dem som borde åka dit och snacka med dessa fantastiska ungdomar. 


Jag har väl egentligen skrivit detta mest för min egen skull men kanske kan någon av er också få ut något av det. Det jag isåfall vill säga (om någon pallat läsa hela vägen hit) är: gå utanför er comfort zone. Lämna det ni redan vet, åk till en stadsdel ni aldrig varit i, prata med folk ni inte annars skulle pratat med. Det har lärt mig så otroligt mycket. Jag kan ju utan tvekan säga att jag har lärt mig mer idag än denna min första månad på grundkursen i genusvetenskap.

tisdag 23 september 2014

Om heteronorm och rasism när en söker bostad

Jag har ju (som alla ni som har mig på Facebook vet......) haft lite bostadsletarpanik de senaste veckorna. Det började med att jag skulle hyra den perfekta (ALLTSÅ DEN VAR PERFEKT) lägenheten av en snubbe men några dagar innan inflytt och kontraktskrivande skickar han ett sms och har "infektion i fingret" och "orkar inte flytta sina grejer" jag ba :)))))))))))))))))))) JAJA i och med detta så har jag flängt runt i typ hela Göteborg stad och letat efter ställen att bo på och under denna tiden har jag (helt rimligt) stött på en massa olika intressanta personer som har sagt en del intressanta saker. Här följer två saker jag har iakttagit (och kommit ihåg att skriva upp...)
Hundra procent av dem som tog upp eventuella hookups/partners/ligg i rummet jag skulle hyra förutsatte att jag var hetero. "Du får inte dra hem killar", "har du pojkvän?" osv osv. Jag tror verkligen inte att någon av dem menade något illa, inte alls, men att heteronormen är så otroligt påträngande att folk inte för en sekund kan överlägga med sig själva huruvida en person är straight tycker jag är fruktansvärt tråkigt. Det var också en som sa att "detta är ett lugnt område, det är längre ut det bor en massa invandrare, inte här". Alltså, jag förstår att detta är menat som något betryggande gentemot mig men jag blir bara provocerad och förlorar respekt. Hen som sa det skulle bara veta hur glad jag blev häromdagen när jag släpade mig själv och tre svintunga matkassar upp för backen hem och fick hjälp av vad hen skulle klassat som INVANDRARE. Det jag vill komma till är iallafall att vi måste bli av med dessa normer och fördomar för om jag som trots allt är en liten priviligerad skitunge blir såhär irriterad så kan jag inte ens tänka mig hur det är att bli aktivt utsatt för dessa förtryck STÄNDIGT. fuck that shit, ni skulle röstat på feministerna så kanske vi iallafall kunde påbörjat en liten förändring.

lördag 13 september 2014

Att säga slajmfitta till en tjugoåring hjälper liksom inte.

En söndag så gick vi på gudstjänst! Det var trevligt och givande som alltid och det hände en del intressanta grejer (varför skulle jag annars ta upp det här......?). Vi kommer in och jag ser en man som inte lyckas komma ut ur bänken, jag går fram och hjälper honom och han sluddrar lite tillbaka. Kul, tänker jag, kul att du som inte verkar må bra kan känna styrka och glädje i att gå på gudstjänst. Men ACK så fel jag hade. Tio minuter senare är vi mitt inne gudstjänsten och vi hör djupa snarkanden från längst bak i kyrkan. Jaha, tänker jag, jaha skönt att du som inte verkar må bra kan få sova lite i en varm kyrka fylld av kärlek. En stund senare börjar två damer skratta besinningslöst åt mannen och jag känner bara jaha? Ni sitter här och ska ta vagnen hem om en timme och skrattar åt någon som inte har någonstans att ta vägen efter det här. Om någon tyckte att snarkandet var irriterande så är detta skrattet tusen gånger värre, det är ett skratt som är så fyllt av hån och människoförakt att det gör ont i hela kroppen och det är tur att vi är på gudstjänst för jag påminns om kärleken och möjligheten till bön. Så jag ber för hans styrka och jag ber för att de som skrattar ska förstå.
Efter gudstjänsten står vi utanför kyrkan och väntar in folk, när mannen kommer fram och sluddrar. Han tar med sig en i gänget bort och står och snicksnackar lite, ber om pengar och annat och kommer snart tillbaka till oss och fortsätter be om pengar. Vi är ju inte dom som e dom med pengar, vi ger alltid när vi har men denna gången hade vi ingenting och vi ber om ursäkt och säger tyvärr. Då tar han ett steg framåt, ser på oss, vänder sig om och säger "din jävla slajmfitta" (alltså i don't even.... vad är det ens). Han vinglar iväg och vi tar en omväg till hållplatsen för att slippa gå nära honom och när vi kommer fram så tar vi hellre nästa vagn för att vi ska slippa bli trakasserade av honom.
Jag FATTAR verkligen att en blir lack när systemet trycker ner en, vägrar hjälpa och sedan skrattar åt en men jag blir så jävla lack när folk riktar sin kritik fel. Att säga slajmfitta till en tjugoåring hjälper liksom inte.

fredag 12 september 2014

Om att hålla käften

Häromkvällen var vi ute och hängde på stan såsom de coola katter vi är, och när det var dags att dra hem så hamnade vi bredvid en diskussionsglatt gäng på hållplatsen. De diskuterade politik och valet som står för dörren. Jag tjuvlyssnar som vanligt ganska indiskret och jag och hela mitt gäng hör dem säga "jag tänker såhär, men jag är ju inte en sån feministfitta som tycker att män är svin". Jag vänder mig bort och snurrar runt min tågpåse så att Unga Feministers Pussy Riot-tryck inte ska synas. Eftersom att jag står och lyssnar oerhört indiskret så blandas våra två gäng efter ett tag ihop och några snubbar börjar ordbajsa mot varandra. Min kompis säger lite tyst att "du kan väl säga något smart". Jag inser då att jag hela tiden varit tyst, trots att de kommit långt in i diskussionen om feminism och olika feministiska frågor

Kanske är det rädslan att gå av vagnen, märka att någon går efter och få stryk som den feministfitta jag är och då förtjänar, kanske är det feghet, kanske är det en känsla av att vad en än säger kommer det missförstås och hackas på. I vilket fall som helst är det något (detta något aka patriarkala strukturer) som gör att jag inte vågar säga vad jag tycker.

måndag 1 september 2014

Är du feminist eller kallar du dig feminist?

Ibland när jag tittar in på @kvinnohat eller andra feministiska internetforum så brukar jag alltid få syn på någon som tycker att folk "splittrar rörelsen" genom att använda sig av ett intersektionellt perspektiv. Det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna eller så på just @kvinnohat, där de som gästpostat varit rasifierade kvinnor som ofta pratat om fler maktstrukturer än sexism, t ex rasism, funkofobi eller transfobi. Och så fort en har läst igenom inlägget och kollar kommentarsfältet (alltså detta slår aldrig fel. det är _alltid_ såhär) så finns det någon, oftast vit, abled, cis, hetero som vägrar flytta ut från sin låda för att få in nya perspektiv och skriver t ex: "jag trodde att detta kontot handlade om vanlig feminism", "varför skriver ni bara om rasism nu?", "när ska vi sluta tjata om detta och fokusera på riktig feminism". Jag börjar bli så oerhört trött på detta. Om någon kommer med ett perspektiv som du som priviligerad inte har reflekterat över, borde du då rimligtvis inte vilja lyssna för att kunna bättra dig? Borde inte rörelsen, för att röra sig framåt, "splittras" och utbilda varandra? När ska priviligerade lära sig att ta ett steg tillbaka, hålla käften och lyssna? Den feminism vi vill ha och den vi måste ha för att komma någonstans måste vara intersektionell och inkludera alla. Feminism står för så mycket mer än lika värde mellan kvinnor och män, det står för allas lika värde och det går inte att bortse från att det finns så många fler maktstrukturer och normer i samhället än den mellan cismän och ciskvinnor.

Nu känner jag mig som *den vita feministen som *fattar* men ändå inte håller käften och lyssnar* MEN jag tänker att dessa problem hör ihop med dessa *feminister* som klär på sig ordet feminist som vore det en bekväm skyddsmantel. Epitetet feminist verkar ha blivit trendigt och något som många vill ha som sin label, men om du går omkring med bindi i F!s parader och skriker "ut med rasisterna, in med feministerna", då har du inte tänkt hela vägen. Då kanske du ska överväga att ta av bindin, lägga ner flaggan och sätta dig ner och googla "cultural appropriation bindi" och faktiskt lära dig något. För en feminism som flyter förbi som en trend är inte det vi behöver för att nå våra mål. Visst kan det vara bra att det är trendigt och kommer upp på dagordningen och pratas om men om en hela tiden måste lägga grunden och vara basic i diskussioner så blir det lätt att en hamnar på "kvinnor och män ska ha lika lön"-nivån, när vi kanske egentligen borde vara på "hur kan vi bli av med den rape culture vi lever i?"-nivån.

Sammanfattning: en måste hela tiden vara villig att backa och lära sig för att sedan kunna föra kampen framåt. Det finns nästan alltid information 10 sekunder bort, du behöver kanske inte alltid fråga personen som får samma fråga tio gånger om dagen när du kan googla upp svaret själv. Kanske kommer du inte få cred för det och kanske känns det lite jobbigt? Då kanske du snarare kallar dig feminist än är feminist och då kanske du bör fundera över vilka etiketter du sätter på dig själv.



nu sätter jag mig och väntar på........

:-)