tisdag 28 januari 2014

Vi måste vara allierade!

Jag tänker allt oftare på rasism och hur den liksom smyger sig in i vår vardag. Det kan vara genom ett skämt på guldbaggegalan, genom ett ogenomtänkt framträdande på en konsert, genom en liten kommentar om någons namn i twitterflödet eller genom att skratta åt ett rasistiskt skämt. Allt det här bidrar till en större spridning av rasismen. Det bidrar till mindre förståelse mellan människor och till ett fortsatt förtryck av redan förtryckta grupper. Att vi som vita utnyttjar våra privilegier till att skämta och skratta åt grupper vi förminskar och förtrycker är inte okej. Att vi klär ut oss till någon från en annan kultur för att "det är roligt" är inte okej. Att någon gör ett black-face är inte okej, att någon gör ett yellow-face är inte okej, att någon säger n-ordet är inte okej. Vi måste inse våra privilegier och utnyttja dem på ett sätt som gör att vi stöttar de vi förtrycker. Precis som män måste vara allierade i den feministiska kampen, måste vita vara allierade i den antirasistiska kampen. Vi kan inte veta hur det känns att bli förtryckt pga hudfärg. Vi kan däremot lyssna på dem som vet och reflektera över vår egen del i det hela. Rasismen är så mycket påtagligare än vi reflekterar över och det är dags nu. Vi måste börja reagera och säga emot. Vi måste våga stå upp för mänskliga rättigheter och visa att vi inte accepterar nån jävla rasism överhuvudtaget.

söndag 26 januari 2014

#femagenda - bostadsmarknaden

Mitt fina rum när jag höll på att flytta in! Och ja, fittorna på gardinerna är FAB!

Denna vecka i #femagenda-utmaningen har vi fått i uppdrag att skriva om läget på bostadsmarknaden ur ett feministiskt perspektiv, något som jag aldrig direkt har reflekterat över då jag endast är en liten skruttunge på 19 år som har bott hemma med mina föräldrar tills i höstas då jag flyttade till Ingesund och dess internat. Så nu bor jag i det så kallade barnkollektivet, 10 rum, 10 personer och ett kök. Lever drömmen och fattar inte hur inte hela världen kan vara uppbyggd med massa kollektiv. Här får individen vara själv när en vill men har alltid någon att gå till om hen har tråkigt eller vill prata. MEN tillbaka till frågan.

Eftersom att jag inte har någon som helst erfarenhet efter att söka, hyra, låna, äga bostad så tänkte jag fundera lite på varför det ens är en feministisk fråga. Varför har Fulskratt bett oss skriva om det här? Jag vägrar tro att hyresrättsföreningar och fastighetsbyråer premierar män framför kvinnor när de väljer vilka som ska få bo var, även om det kanske inte borde vara så svårt att tro med tanke på hur hela samhället annars premierar män... Så varför vill vi då ha en feministisk diskussion kring det här? Kanske grundar det sig i samma gamla problem som vanligt, att kvinnor och män fortfarande inte får samma lön för samma jobb och utbildning, eller att kvinnor i större utsträckning jobbar deltid, tjänar mindre och därför kanske inte har råd med bostad på samma sätt som en man med heltidsjobb har? Kanske handlar det om att kvinnan inte ska tvingas stanna kvar i en relation där hon blir skadad, psykiskt eller fysiskt, för att hon inte hittar någon annanstans att bo, ingenstans att ta vägen. Eller handlar det helt enkelt om att det ojämställda Sverige lyser igenom på alla plan, även där vi inte har funderat på det? Kanske är bostadsmarknaden helt enkelt en riktigt bra plats att börja på för att få jämställdhet i större utsträckning.

Gästblogg: om vardagsrasismen!

Här är en zupergullig bild på mig och min underbara kompis Camilla på nyår för typ fem år sen. Idag ska hon gästblogga om vardagsrasismen i hennes liv. Hon finns här på twitter om ni vill följa, och det borde ni för hon är jävligt vettig.

Jag heter Camilla, jag är nitton år. Mitt modersmål är svenska och det har jag alltid pratat, med båda mina föräldrar och alla i min omgivning. På julafton har jag kollat Kalle Anka och ätit köttbullar och på midsommar så har jag dansat i ring runt en blommig, kukliknande pelare. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv. Men är jag svensk? 
Den ständiga återkommande frågan. "Vilket land kommer du ifrån?" När jag var yngre förstod jag inte riktigt. "Sverige" sa jag tyst och den andre sa "Meeeen det gör du ju inte alls". Och jag lärde mig snart att frågan "var kommer du ifrån" egentligen hade innebörden "var kommer dina föräldrar ifrån". Det var en jobbig fråga när jag var yngre. Kanske var samhället dömande och rasistiskt, kanske var människorna i omgivning aldrig tydliga med att det inte spelade någon roll var min mamma kom ifrån, men jag skämdes. Drömde i hemlighet om att vara blond och blåögd, som alla söta svenskar.
Idag ser jag mig själv på ett annat sätt. Jag trivs med mig själv och jag trivs med mitt utseende. Och jag är van vid att om och om igen besvara den återkommande frågan. Jag får inte längre en klump i magen, det är väl inte så konstigt att människor jag träffar undrar var mina mörka ögon har sitt ursprung. Idag så vet jag vad frågan betyder och svarar "Min mamma kommer från Kina och min pappa kommer från Sverige" utan att skämmas över det. Det här är inget främmande för människor i min omgivning. Vänner, bekanta, klasskompisar, jobbarkompisar, de vet om var mina föräldrar kommer ifrån. Ändå är det något som ständigt dyker upp. Så har det alltid varit, från lågstadiet till högstadiet till gymnasiet, och även nu efter och utanför skolan. 

"Kines". Det behöver inte vara kränkande. Det behöver inte vara nedlåtande eller illa menat. Men det är där, väldigt, väldigt ofta. Och för mig är det än idag som ett stort frågetecken. Jag fattar ingenting. Är det pga att jag har brunt hår och bruna ögon? Är det pga att mina ögon blir små när jag skrattar? Nej, det är det inte. Det är på grund av att min mamma kommer från landet Kina där kineser bor, precis som att det bor svenskar i landet Sverige. Och varenda gång så funderar jag på varför människor (uppenbarligen) tycker det är så jävla roligt att skämta om det. "HAHA kines" = "HAHA du bor i Kina". 1. Nej jag bor inte i Kina. 2. Skulle det vara roligt om jag nu gjorde det? (ja för mig pga god mat, värme, billigt MEN det är inte poängen) 3. Är det något fel med att min mamma en gång har gjort det? Vet ni? Ni som säger "jag är svensk" och kallar mig kines, lika mycket känner jag mig svensk, och skulle lika gärna kunna kalla er för kineser. Och vill framtona att jag inte skriver detta pga ilska mot er som sagt det, för jag är inte arg på er. Är bara trött på denna vardagsrasism. Och om jag är svensk? Haha. Ja.

fredag 24 januari 2014

#fuckyouputin


Igår släpptes alltså kampanjen #fuckyouputin, som går ut på att människor över hela världen kan göra sin egen lilla del av slacktivismen och posta en bild där de pekar fuck you riktat till Putin och hans QTBH-foba politik som han tillåts föra i världens största land, inför vinter-OS i Sotji 2014. Jag ställer mig självklart bakom och stöttar den här kampanjen helhjärtat, att människor inte ska få vara den de är borde bara vara absurt 2014 men tyvärr är det ju inte så. Människor lever inte bara i Ryssland i skräck för att bli upptäckta, bortförda, mördade, våldtagna, torterade, misshandlade på grund av sin sexualitet. HUR är det möjligt? Hur kan vi inte ha kommit längre? Jag tänker att kampanjer som dessa behövs för att visa vårt missnöje med Putins regerande, men kampanjen känns faktiskt inte helt genomtänkt. Hur ska våra långfingrar påverka så att Putin ändrar sina åsikter ang personer som inte tillhör heteronormen? Kommer Putin ens lägga märka till att vi existerar? Finns det någon organisation som kommer göra någon faktisk aktion? Vad kommer det för konstruktivt ur att vi pekar finger mot Putin?

Förhoppningsvis har personerna bakom kampanjen en långsiktig plan, och har de inte det så kanske vi iallafall har påverkat någon till att börja fundera över Rysslands regim och hur vi kan påverka på fler sätt. Annars får vi helt enkelt hoppas på förändring snart. Helst igår.

torsdag 23 januari 2014

Om fittor.

Igår satt jag och en kompis i ett övningsrum och snackade (jaaaa vi hade övat och tog en paus, jag vet att övningsrum är till för att öva i........) när vi plötsligt fick upp ögonen för whiteboardtavlan i rummet och såg en massa kukar? SÅ konstigt tyckte vi, suddade ut dem och ritade en fitta istället. När vi gjorde detta sa min kompis "hur ritar en ens en fitta??", och det fick mig att tänka på en händelse från när jag gick i typ... sjuan, och en av mina kompisar satt och ritade penisar överallt i skolan. De såg ut ungefär såhär:


(obs ja alltid vit hud)
Men en dag föll det sig så att någon sa till henom att rita en fitta och vi tyckte alla att det genast blev mer spännande, hur skulle hen rita en fitta liksom? Alla vet ju hur en ritar en kuk men en fitta?!?! kaos. Bilden såg iallafall ut såhär:

Och vi med fittor ba öh va? är det såhär jag ser ut?!?!? är mitt kön en rund ring med ett streck igenom? vad i hela friden?

Jag kan väl inte direkt påstå att jag är ens det minsta biologi/anatomi-intresserad, men vissa saker vill och behöver en ju veta, och hur ens kropp ser ut är helt klart en relevant sådan sak. Att efter åtta år i svensk grundskola inte veta hur en fitta ser ut är ju bara absurt, speciellt med tanke på den stora detaljkunskapen som fanns kring kuken. Jag tänker att osynliggörandet av fittor på detta sättet bidrar till t ex en rädsla att prata om sitt kön. En studie från 2004 visar på att var femte svensk kvinna mellan 20 och 29 år har haft långvariga och svåra samlagssmärtor någon period i livet, och det känns inte som att det ens förvånar mig? Det finns en väldig tabu kring att prata om att en har problem med sin fitta, trots att det är så otroligt många som drabbas. Att detta inte är något som inte diskuteras alls är för mig helt oförståeligt! Eller har jag bara läst på på fel ställen? Jag hoppas att förändring är på gång, att vi någon gång kommer förbättra biologi/sexualkunskapsundervisningen, att vi någon gång kan komma överens om att låta fitta och kuk och allt däremellan vara lika mycket värda och framförallt värda lika mycket kunskap,  att vi någon gång kommer låta oss med fitta få veta hur vårt kön ser ut och fungerar istället för att osynliggöra eller sexualisera det. För det är inte okej att det är såhär. Det är inte något som är på skoj, det är inte något som handlar om en individs okunskap och det är framförallt inte något som är oviktigt. Det är en högst relevant fråga som bör tas på allvar istället för att skjutas undan ut i ingenstans.

onsdag 22 januari 2014

*carpe diem* *förnyelse*

 
Idag gjorde jag som ni kanske förhoppningsvis ser om min gamla hederliga bloggheader litegrann. Även om jag fortfarande drömmer stort, skrattar högt och är awesome så kändes den inte riktigt som jag längre, det var dags för lite förnyelse här inne! Jag upptäckte också att den förra headern var typ lite gulbrunvit vilket resulterade i två reaktioner hos mig. Först såg jag ut såhär:
och sen såhär:
Jag har liksom gått omkring och trott att den var helt vit, #ffffff typ, också visar det sig vara fel?!! Började nästan gråta. Men detta är iallfall tillfixat nu. Istället för de tre budorden om att drömma, skratta och vara awesome slängde jag in lite härliga *symboler* som representerar mig ganska bra.
1. fredsmärket pga vill ha fred på jorden. och för att jag gillar fredagar.
2. korset pga är glad och tacksam varje dag för att jesus dog för vår skull.
3. vinnarhanden pga jag är bäst.
4. två åttondelar pga jag är musiker
5. ett hjärta pga only love can save us now
6. DET UNDERBARA KVINNOMÄRKET♥ pga feminism är bäst punkt slut

och sen så har vi ju den lilla elefanten som fick vara med på sitt lilla hörn pga jag älskar elefanter och de är söta och den där elefanten kommer antagligen inom en snar framtid sitta på min axel. jappsåvardetmeddet. Hoppas ni gillar't :-)
 


Varför har kvinnor och män olika kroppsbyggnad?

http://www.svtplay.se/video/1496880/del-6-av-18

Jag såg ett väldigt intressant avsnitt av Vetenskapens Värld för ett par dagar sen (ok mamma och bästis ni kan skicka applåder och pengar mvh naturvetenskapogillaren). Det var avsnitt nummer 6 av 18 från 30/9-13 och ligger därför tyvärr bara på SVTPlay tills idag kl. 23.59! Så kolla nu. Snabbt!!! Programmet handlar om huruvida skillnaderna i kroppsstorlek mellan kvinnor och män är fullkomligt biologiska eller grundar sig på något annat, typ ett förtryck eller diskriminering. Kanske kommer ni ihåg att det var ganska mycket snack om detta för ett tag sen, men sen försvann det lite och därför blev jag väldigt glad när jag blev tipsad om detta programmet.

Det ställer många olika frågor och svarar på många av dem med många olika teorier, t ex varför  kvinnor är kortare/mindre än män, när det är vi kvinnor som är gjorda för att bära ett foster i nio månader? Är det det sexuella urvalet som har gjort män längre? Har kvinnor helt enkelt föredragit långa män under vår evolution? Eller beror det på det naturliga urvalet, att männen blev större eftersom att de utförde jakten där en större kropp krävdes? Eller finns det kanske en helt annan förklaring? När vi nutida människor har hittat arkeologiska fynd har de stora exemplaren automatiskt benämnts som män och de små som kvinnor trots att detta kanske alls borde vara så självklart. Vår förfader Lucy bestämdes ha varit en en kvinna enbart baserat på hennes mindre kroppsstorlek, när så kanske inte alls var fallet när hen levde. Innebär detta att våra biologiska sanningar kanske inte är helt hundraprocentigt säkra eller ens särskilt välgenomtänkta?

Programmet tar också upp en mycket relevant fråga angående problemformuleringsperspektivet. Varför frågar vi oss själva varför män är längre än kvinnor? Detta gör kvinnornas längd till en stillastående, ickeföränderlig punkt i evolutionen. Borde vi inte egentligen fråga oss varför kvinnor är mindre än män, när mycket pekar på att flickor t ex fått mindre mat än jämnåriga pojkar och därmed upplevt det patriarkala förtrycket till den grad att kroppen förändrats pga det? Programledaren Victoria Dyring avslutar programmet med att säga "...och på tal om män, nästa vecka börjar nobelprisen delas ut!". Så jävla skön! Se detta programmet helt enkelt!

tisdag 21 januari 2014

"Det är bara kvinnan som har ett kön. Mannen är mänsklig. Bara ett av könen existerar. Det andra är en variant, en spegling, ett komplement."

Igår kväll läste jag ut den här boken, Katrine Kielos Det enda könet, och den var fantastiskt bra! Jag är inte särskilt intresserad av ekonomi mer än på någon liten nivå men denna boken känns både som en feministisk ekonomibok och en ekonomisk feminismbok och därför tror jag att jag gillade den så mycket. Den är lättläst, tankeväckande och rolig. Jag skrattar högt, säger WHAAAT och nickar medhållande flera gånger under bokens gång. Kielos gör svårförstådda ekonomiska teorier begripliga men inte på ett sätt som gör dem simpla, hon gör dem helt enkelt till för oss som inte är insatta på en akademisk nivå. Till detta berättar hon om saker jag aldrig ens reflekterat över:
"Den elvaåriga flickan som varje morgon går femton kilometer för att hämta ved till sin familj spelar stor roll för att hennes land kan utvecklas ekonomiskt. Men hennes arbete erkänns inte. Flickan är osynlig i den ekonomiska statistiken. I BNP-måttet, med vilket vi mäter den totala ekonomiska aktiviteten i ett land, räknas hon inte. Vad hon gör antas inte vara betydelsefullt för ekonomin. Eller för tillväxten. Att föda barn, uppfostra barn, odla trädgården, laga mat till syskonen, mjölka familjens ko, göra kläder åt släkten eller ta hand om Adam Smith så att han kan skriva Nationernas välstånd. Inget av detta räknas som "produktivt arbete" i de ekonomiska standardmodellerna. Utom räckhåll för den osynliga handen finns det osynliga könet."

Boken handlar dock inte bara om nationalekonomi. Den tar också upp hur det lätt blir problematiskt när könsroller ska upplösas, på flera olika nivåer. T ex att när en man i chefsposition förväntas klä sig neutralt betyder det inte småblommig och volanger, för det är ju traditionellt kvinnligt. När en kvinna i chefsposition förväntas klä sig neutralt däremot blir det en mörk kostym, något som är traditionellt manligt. Varför? För att mannen är normen, även i det sk neutrala. Kvinnan är "fortfarande kvinna - men en kvinna som markerar att hon gör något traditionellt manligt."

Det var verkligen en ögonöppnande bok för mig, samtidigt som inte var alls tung eller för akademisk. Köp, låna, ge bort eller stjäl den helt enkelt! Alla borde läsa den och reflektera lite över hur ekonomin och den ekonomiske mannen egentligen utesluter halva delen av världens befolkning.

söndag 19 januari 2014

you know we don't want to take freedoms from you, just want our rights and nothing less



den här videon gör mig så orimligt glad och tacksam till de som har kämpat för att vi är där vi är idag. OCH jag blir såklart superpepp på valen i maj och september i år! om hundra år ska de se tillbaka på oss och säga att det var då det hände.

fredag 17 januari 2014

#femagenda - hur ser debatten egentligen ut idag?

I SVTs partiledardebatt ställdes i höstas frågan om hur mycket invandring Sverige tål.
Jag skulle hellre fråga mig hur mycket rasism Sverige tål. Vi lever i ett land där ett projekt som REVA lever och frodas, vi lever i ett land där rasister tillåts demonstrera hej vilt och anordnas det demokratisk och fredlig motdemonstration attackeras den. Vi lever i ett land där rasistiska åsikter är såpass vanliga att 5.7% av Sveriges befolkning röstade på ett rasistiskt parti i det senaste riksdagsvalet. Det är inte invandring och mångkultur som förstör vår värld. Det är hatet som växer i rasisternas kroppar, som tar över demokrati, mänskliga rättigheter och och medmänskligheten, som förstör vår värld. 

SVT och Belinda Olsson frågade sig igår om feminismen har spårat ur.
Jag skulle hellre fråga mig om patriarkatet har spårat ur. Patriarkatet påverkar exakt allting som finns omkring mig. Det påverkar min första tanke på morgonen, vad jag äter till frukost, vad jag klär på mig, huruvida jag sminkar mig och duschar, om jag går och tränar, vilka som är mina favoritfilmer. Patriarkatet finns överallt omkring mig och är ofta så påtagligt att jag vill skrika. Vi kan försöka undvika det men det tar över hela livet och samhället. Det är vad jag kallar urspårat. Feminismen kämpar för jämställdhet och mänskliga rättigheter för alla. Hur i hela friden skulle det någonsin kunna spåra ur?

SVTs morgonprogram Gomorron Sverige ställde sig imorse frågan: hur mår du, feminismen?
Jag skulle vilja svara på det. Jo tack. Förutom att jag tvingas existera i ett patriarkalt samhälle där jag konstant blir hackad på och ifrågasatt så mår jag fint. För kampen går framåt. Dagens feminister finns här, redo att svara på hur mycket rasism Sverige tål (ingen) och redo att svara på om feminismen har spårat ur (nej) och alla andra frågor med problematiska formuleringar. Vi är vana vid det och kan hantera det, även om vi ser felet. Vi är här och Belinda är så välkommen att komma till oss med sina frågor. Jag lovar att hon kommer få ut mycket av det.

Vi kommer inte låta någon annan ta över vår kamp och vi ska kämpa till sista blodsdroppe.

torsdag 16 januari 2014

Du behöver inte vara man för att skriva musik!

Veckans ämne här för mig på Ingesund är musikhistoria. Kursen har komprimerats till att allt ska gås igenom på en vanlig vecka med tenta på fredag. Trots att kursen redan är komprimerad till typ det minsta så tänkte jag förenkla det ännu lite mer: snubbar snubbar snubbar snubbar några jävligt douchiga snubbar och så lite fler snubbar. Och jag känner bara såhär:
För hela (musik)historien är fylld med män. Kvinnorna har glömts bort eller inte ens tillåtits att existera. Vi fick i uppgift att spela upp ett stycke som betytt mycket för oss och vår musikaliska resa och jag insåg där och då att jag aldrig, under elva år som kontrabasist i många olika sammanhang, har spelat något av en kvinna som inte har varit min lärare. Hur. Jävla. Absurt. Är. Inte. Det?!?!?!? Jag blir galen och så himla arg när jag tänker på det.

Under kursens gång har hittills tre kvinnor nämnts, och ickeförvåningen fortsätter när vi märker att alla tre bara nämns i samband med den relation deras liv hade till mannens: Yvonne Loriod - "älskarinna och pianist", som min lärare så fint uttryckte det, till Messiaen. När jag frågade när hon levde, eftersom att vi har årtal på precis alla andra vi har tagit upp, så vet läraren inte det men han säger att hon var "mycket yngre". OK. Nästa kvinna på listan är Maria Mahler som endast nämns för att hon dog samma år som Gustav Mahler, hennes pappa, fick en hjärtattack och blev sparkad från Wienoperan och detta kallas de tre ödets slag i Gustav Mahlers liv. OK. Hon nämns för att hon dog vid "rätt" tidpunkt. Sen har vi då till slut Alma Mahler. Hon var alltså Gustav Mahlers (som fö är en av de douchiga snubbarna) fru, som också var kompositör! När hon och Gustav skulle gifta sig satte han dock ett ultimatum: du får inte komponera mer. Du ska fokusera på mig, min konst och mitt hem. Ok kanske lite modifierat citat... Men grunden är densamma! Gustav Mahler kunde inte stå ut med att ha en fru som också komponerade. Varför, förutom att han var en douche? Det kan vi aldrig veta säkert, men en kan ju tänka sig. Snubbar alltså. Fan vad trött en blir på dem! Tur att det finns kampvilja bland många av oss unga musiker. Vi vet och visar att vi inte vill ha det såhär längre! För finns det inga förebilder för oss, som visar att vi kan trots/för att vi är kvinnor kommer vi aldrig att veta det. Det måste finnas människor som visar att alla kan klara allt. Det måste finnas representation för alla, inom alla grupper. Du behöver inte vara man för att skriva musik. Du behöver vara människa.

fittbyxor ♀♥

Kolla här vilken fin disktrasa jag fick av en grym kompis i julklapp! Den står på paradplatsen i bokhyllan och skiner upp hela det lilla studentrummet nu. Stenmark har ju helt rätt, jag har väl fittbyxor på mig om jag vill!!!

onsdag 15 januari 2014

Jag vill inte låta det vara relevant för mig.

Så när jag i fredags efter en låååång tågresa kom hem till mitt lilla internathus utanför Arvika välkomnades jag bland mycket annat med kommentaren "men vad smal du har blivit Majse!". Jag reagerade med att skämta bort det, med att niga och säga nämen tack gode herrn nu kan jag dö lycklig, men inom mig skrek jag att har jag inte påverkat er mer än så? Fattar ni inte att jag inte vill höra era kommentarer om folks kroppar och speciellt inte min egen?

Jag hatar såna kommentarer eftersom att jag då påminns om hur världen utanför bryr sig så mycket om utseende och att jag, när jag hör sånt, också börjar lägga fokus på andras och mitt eget utseende. Och jag gillar det inte alls. Jag vill att jag ska kunna fokusera på människan och inte hur människan ser ut på utsidan. Jag vill inte låta det vara relevant för mig och jag önskar att det vore irrelevant för fler. Jag tänker också att sådana kommentarer kan påverka någon mer än en tänker på när en säger så. En vet ju aldrig hur något kommer tas emot men att säga något sådant kan liksom trigga igång en ätstörning hos människor och om en då tänker på att var tredje kvinna uppfyller flera punkter på "ätstörningslistan" men inte alla, så kan det vara smart att överväga om den där kommentaren om någons vikt verkligen är så bra att slänga ur sig.

Detta är såklart speciellt viktigt när en är omkring personer som är lätta att påverka. I experiment som gjorts på ett dagis, jag tror det var i Gävle, filmades pedagogerna i deras bemötande mot barnen och det visade sig att de behandlade barnen på helt skilda sätt beroende på vilket kön de har. Flickorna fick frågor om de hade nya tröjor eller om de hade klippt håret, när pojkarna fick frågor om sina nya leksaker eller om de ville ut och leka. Sånt här påverkar oss mer än vad vi reflekterar över. Det sätter oss i rollerna att kvinnor är passiva och vackra objekt där män är aktiva och riktiga personer. Det är det jag vill bli av med. Därför tycker jag att det känns... onödigt att kommentera utseende. Ingen väljer ju vilka personer en vill ha i sitt liv pga utseende. Det är och bör inte vara viktigt och jag önskar verkligen att det var så i verkligheten också.

tisdag 14 januari 2014

Saker som händer när en åker tåg med kontrabas och massa packning:

En tvingas sitta på sin resväska i bistron (-) och kan spionera på en massa spännande folk (+)
En blir utslängd från ena änden av tåget (-) för att gå till andra delen av tåget där det finns mer plats (+)
En får jättemycket att bära när det blir stressigt till tåg (-) men folk hjälper en med väskorna (+)

Så det gick väl ändå inte helt dåligt att åka hem i fredags, men kul är det ju aldrig att bli skälld på pga stort "bagage". Det värsta är dock kommentaren som kom tre gånger på en sextimmarsresa: ÖNSKAR DU INTE ATT DU SPELADE FLÖJT ISTÄLLET NEJ FUCK YOU HÅLL KÄFTENNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN ok majze over and out

måndag 13 januari 2014

It's a Wednesday night, baby, and I'm alive!!!


Igår kom det två nya avsnitt av Girls, tjoho! Jag tyckte första säsongen var jättebra och andra helt okej, så nu hoppas jag på en jättebra renässans i den tredje säsongen. Att första avsnittet hette Females Only bådade ju gott iallafall :-)
Än så länge, två avsnitt in, verkar det ha blivit mycket bättre sen förra säsongen och lika äkta som i den första. Sen är ju serien i sig problematisk då den hyllas som en *feministisk dröm* trots att den enbart inkluderar vita människor, och det tycker jag är viktigt att komma ihåg när en konsumerar kultur; att inte bara privilegerade grupper får lov att synas. Det gäller att uppmuntra kultur som lyfter diskriminerade. Annars är det skönt att få träffa på dessa personerna igen. Jessa har varit min favvis hela vägen sen från början och så verkar det fortfarande bli men jag känner mer och mer att jag kan relatera till Marnie! Hon är spännande och inte så himla normal och perfekt som en trodde först. Hon börjar bli bättre och bättre helt enkelt. Shoshanna är fortfarande helt knäpp och supergullig och Hannah är precis lika fab/fruktansvärd som vanligt.

lördag 11 januari 2014

Det är så jävla vidrigt.

Satt igår på ett tåg på väg hem till Arvika och storlipade. Jag hade nyss sett den helt fantastiska dokumentären The Invisible War, om våldtäkt inom den amerikanska militären och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag ska försöka berätta lite om den, men jag rekommenderar verkligen att alla ser den. ALLA. Alla borde se den här filmen och tänka efter lite kring hur våldtäkt ses på. Hur vi lever i ett samhälle där våldtäkt inte direkt uppmuntras men på många plan accepteras, skrattas åt, skämtas om. Att det är dags att sluta med det nu.

I den här filmen är det inga lätta saker en får berättat för sig. Jag vill skrika när en kvinna berättar att när en kvinnlig soldat kom och anmälde en manlig kollega för våldtäkt var det alltid männen som tog hand om det. Kvinnorna var ”too sympathetic” och valde ändå alltid kvinnans sida för de ”couldn’t see what was going on.” De tas inte på det minsta allvar.
Jag blir tvungen att pausa och spola tillbaka när en kvinna berättar att han som tog emot hennes anmälan frågade om hon tyckte att det var roligt, om det var som ett skämt för henne. Han sa att hon var den tredje samma vecka som hade anmält våldtäkt, och han frågade henne om de tyckte det var roligt. Som om en grupp vuxna, utbildade människor skulle gå ihop och anmäla en person för att det är roligt?

Det är en sjuk kultur i ett stängt sammanhang. Kvinnorna och männen som blivit våldtagna beskriver hur de hade litat på de som våldtagit dem. De var som syskon, att en militär gruppering är som en familj. Att det går att jämföras med incest. Och sen sitter chefen för miltärens förebyggande för sexuellt våld och säger att saker en kan göra för att förebygga våldtäkt är att kvinnliga militärer aldrig ska gå själva, alltid ha en buddy med sig. Det är hennes enda förslag. Det finns så otroligt mycket victimblaming, till och med bland dem som ska hålla militären trygg, att det enda en kan göra är att gråta. Det är fruktansvärt och de verkar inte ens inse det själva.

Kolla in notinvisible.org eller #notinvisible på Twitter. Och se filmen! Den är inte lång men otroligt gripande, lärorik och sevärd. Alla borde helt enkelt se den. Se den och sluta blunda för vad som pågår.

torsdag 9 januari 2014

Att ha eller ej ha en kopp


På tal om saker som folk tycker är äckliga (hår) så tänkte jag idag upplysa världen om den underbara uppfinningen menskoppen! Men oroa er inte, jag ska inte visa er någon bild på min egen välanvända kopp (dock mest för att den är i Arvika och jag är i Halmstad...). Det finns mycket som är bra med menskoppen så här kommer en liten punktlista för att få med allt:
  • priset.
    Beroende på var, när och hur du köper din menskopp så kan den kosta mellan typ 150 och 400:-. Detta låter kanske mycket men om du räknar lite på det så tror jag du inser att det blir billigare i längden. En menskopp kan hålla så länge som tio år, det är ganska många tamponger...
  • miljön.
    Just eftersom att en menskopp håller så länge som den gör så är den ju betydligt mer miljövänlig än tamponger och bindor. Tänk om du alltid skulle använda papperstallrikar istället för tallrikar i porslin! Det är lite samma sak. 
  • bättre för fittan.
    En menskopp är oftast gjord i silikon vilket inte påverkar fittans naturliga balans. En kan ju ofta känna sig typ lite torr när en använder tamponger i början och slutet av mensen och detta beror på att dessa produkter innehåller blekningsmedel som torkar ut en helt enkelt. Detta märks inte alls av med menskopp, den går fint att använda hela mensperioden.
  • det luktar ingenting.
    Ibland när en har mens kan en uppleva att det luktar rätt rejält. Det händer när mensblodet får kontakt med luften utanför kroppen och det slipper en ju också med menskopp eftersom att koppen bildar ett litet vakuum där blodet samlas upp inne i fittan.
  • det är smidigt.
    Med tamponger/bindor gick iallafall jag ganska ofta runt och var nojig över att det skulle blöda igenom. Med menskoppen har jag aldrig känt så och jag glömmer till och med att jag har mens när jag använder koppen. Eftersom att jag bara behöver tömma den morgon och kväll så är det inget jag tänker på varje gång jag går på toa och då känns det så mycket skönare att ha mens. Det är ju också himla smidigt om en t ex ska resa iväg och inte vet vilken tillgänglighet det finns för mensskydd dit en ska, att ta med en menskopp är ganska mycket lättare än att ta med hundra bindor och tusen tamponger...
DOCK! Det är ovant och svårt första gången en ska sätta in sin kopp, det går inte att förneka. Men precis som en gjorde med tamponger så vänjer en sig och lär sig! Nu kan jag typ inte ens tänka tanken på att ha en tampong. Min menskopp är helt enkelt ett av de bästa köpen jag någonsin har gjort! Så himla värt att testa om inte annat!

onsdag 8 januari 2014

Under det rosa täcket

Så har jag äntligen läst Nina Björks bok Under det rosa täcket! Jag gav denna boken till min pappa i julklapp (fler recensioner av julklappar jag gav bort finns här, här och här) med en liten förhoppning om att jag själv skulle hinna sno den innan jag åkte tillbaka hem till Arvika. Och tänka sig! Det var precis vad som hände.

Jag hade hört väldigt mycket om den här boken innan jag läste den själv, den hade kallats en ögonöppnare, en feministisk bibel, en klassiker (trots att den kom ut 1996!) och jag hade svalt detta med hull och hår. Jag var beredd på en upplevelse bättre än choklad och Tjaijkovskij! Bättre än Twitter och Instagram! Bättre än en spanjors första snöbollskrig i de värmländska skogarna! Så var boken nu såhär bra? Nej, det är väl klart den inte var. Jag har aldrig varit med om maken till orimligt höga förväntningar, jag brukar snarare tänka tvärtom och sätta superlåga förhoppningar för att slippa bli besviken. Och besviken är väl egentligen fel ord, jag tyckte ändå att Under det rosa täcket var bra, men för att ha kallats tidlös tyckte jag att den var ganska tidsbunden. Visst finns det mycket boken tar upp som än idag verkar vara ett stående inslag i genusdebatten men för mig känns mycket i boken som självklart. Det känns som att vi har kommit väldigt långt ifrån det som var då. Vilka lyxproblem va? Äh, klart att alla som är det minsta intresserade av feminism bör läsa denna boken och ta till sig det som står men för mig kändes den mer som en historiebeskrivning än en källa till ny kunskap. Jag tänker att denna boken verkligen var en ifrågasättande ögonöppnare för många när den kom, men för mig känns den mest inaktuell. Det känns faktiskt som att feminismen idag har kommit väldigt långt ifrån att ha varit så luddig och biologiskt fokuserad som den verkar ha varit -96. Men vad vet jag, -96 var ju jag bara en liten parvel i polarnopyretkläder som kravlade omkring på mitt egna rosa lilla täcke.

tisdag 7 januari 2014

Är det inte ett tecken på att något är fel i världen när folk tycker att något fullkomligt naturligt är äckligt och ofräscht?

Här följer nu en helt vanlig konversation i det östlingska hemmet. Jag och en familjemedlem står och lagar mat och jag sträcker mig för att nå något i ett skåp (skämt om att jag är kort undanbedes vänligt men bestämt ☹).
X: kan du inte raka dig under armarna?!?!?
Moi: eh varför
X: det är äckligt och ofräscht!!
M: tycker du det när män har det också?
X: nä men de visar inte upp det
M: JAG STÅR I MITT HEM OCH LAGAR MAT I EN TSHIRT DETTA ÄR ORIMLIGT ok nej det sa jag inte för jag ville inte skrika på den lilla *ängeln* men ja ni fattar.

Så jag tänkte att vi kunde leka en liten lek, hugg tag i en motspelare eller anteckna i ett litet anteckningsblock för här kommer en bild med efterföljande frågor:

är detta en.....
1. kvinna eller man?
2. tjej eller kille?
3. brud eller snubbe?
4. flicka eller pojke?
5. jänta eller påg?

Fundera på detta ett par dagar så kommer facit snart :-)
LYCKA TILL!

Hur mycket mer än jag vill inse har normer egentligen påverkat mig?

Ibland börjar jag tänka på vem jag hade varit om jag hade fötts som man. Hade jag gillat samma böcker? Gjort samma livsval? Vem hade jag varit kär i? Vad hade varit viktigt för mig?

För ett tag sen var jag med min familj på en såndär trevlig familjemiddag där hela (vitcisheteroablemedelklass-) familjer samlas och äter tillsammans. Missförstå mig inte nu, det var verkligen trevligt! Jag satt vid matbordet och pratade om framtiden med de andra vuxna, åt de vuxnas mat och såg väl på det hela taget ut som en vuxen, men efter ett tag kommer minstingen i en familj fram och vill visa sitt spökslott. Snäll som jag är går jag självklart med och leker med henom tills jag inser att wat vad hände nu klockan är elva jag kommer snart somna på gosedjuren som ligger här och det var dags att gå hem. Men på promenaden hem kunde jag inte låta bli att fundera på hur detta hade bemötts om jag varit man? Hade mina omhändertagande och pedagogiska sidor uppmuntrats eller ens accepterats om jag fötts som kille? Hur mycket mer än jag vill inse har normer egentligen påverkat mig? Jag hoppas (och tror) att det ändå faller sig väldigt naturligt för mig att utbilda, leka och vara med barn på ett sätt, sån har jag varit sen på dagis när jag satt i soffan och sjöng visor för de mindre. Samtidigt som jag verkligen hoppas och tror att detta är sådan jag är, hittade jag ett citat i boken jag just nu håller på och läser, Nina Björks Under det rosa täcket, skrivet av psykologiforskaren Ylva Elvin-Nowak: "dagens kvinna har störst möjlighet att få sin kvinnlighet positivt bekräftad om hon lyckas få sin underordning att framstå som något annat än underordning, gärna ett personligt val som går i linje med hennes personliga egenskaper."

......oksåattehhh ja. När jag läste detta skrek jag rakt ut ett långt AAAAAHHH för det där träffade rätt in i hjärtat. Just precis så tror jag det är för så många, mig själv inkluderat, och aaaahhh vad det suger. Helt klart något att reflektera över. Om en tröttnar på de reflektionerna kan en ju fortsätta lägga tid på  funderingar kring hur mycket ens kön påverkat ens person. Jag tänker att de är en ganska stor del i arbetet med att bli sig själv (något som jag inte ens nästan på långa vägar är klar med lol). Att en verkligen tänker igenom; vem är jag. varför har jag blivit sån. vilka sidor har uppmuntrats utifrån. vad har jag valt att fokusera på och varför. vilken sorts människa vill jag bli...
Men det pallar en ju inte tänka på för länge så tills en är klar med det arbetet är det väl bara att glida med och göra det en tycker är kul. Så antar att jag ska gå och hänga med några nioåringar nu. Tjarå

måndag 6 januari 2014

Två grymma barnböcker

För att återgå till ordningen så tänkte jag fortsätta recensera julklappar jag gav bort nu i  december (tidigare avsnitt: Vadå feminist? och Egalias döttrar). Som någon kanske vet så har jag ett par småkusiner som jag gillar att indoktrinera för fullt. Tyvärr firade bara hälften av dem jul här hos oss men de som var här fick desto bättre paket! Två grymma böcker till två grymma ungar helt enkelt.

Den första heter Flickornas historia och är skriven av Kristina Lindström. Vilka är det egentligen som får bestämma hur historien skrivs? Vilka har det varit förr och vilka är det nu? Inte särskilt ofta är det barn, och ännu mer sällan är det flickor som får berätta om sina liv. I Lindströms bok visas en annan del av historien upp. Här är det unga flickor som berättar sina livshistorier, någon från stenåldern, någon från 1600-talet och någon från nutid. Detta är en bok som lyfter fram en helt annan sida än den vi är vana vid att se Sveriges historia från och det är ju något som verkligen behövs för att vi ska få fram smarta och tänkande små individer som senare i livet kan hjälpa till och göra världen bättre!


Den andra boken heter Cykla, panta och rädda en isbjörn och är skriven av Jörn Spolander. Varför är det alltid vuxna som ska göra allt? Varför kan inte barnen hjälpa till och göra världen bättre? Och måste det vara tråkigt att göra något bra? Den här boken är fylld av bra och roliga tips för hur en som barn (eller barnslig) kan göra för att påverka vår miljö till det bättre. Jag tycker sådana här faktaböcker tenderar att vara astråkiga och väldigt långsamma men jag fastnade verkligen för denna, nästan till och med på den nivån att jag skulle vilja ge bort den till mina kompisar också... Lite mer eftertanke och analys på miljöområdet tror jag alla skulle må bra av!

söndag 5 januari 2014

Systerskap och vänskap på Twitter

Det var en gång på Twitter så att en person med >6000 followers skrev ett uttalande som lät ungefär såhär: "jag älskar att hänga med folk som inte är straight!". Detta reagerades på från en av mina vänner som inte identifierar sig som straight och han tweetade tillbaka och frågade hur personen egentligen menade, då min vän menade att ingen definieras utifrån sin sexualitet, straight eller inte och att det blir en typ av exotifiering att uttala sig så. Efter detta följdes en diskussion kring huruvida min vän (som fö inte riktigt är öppen och ute med sin läggning) hade dragit tolkningsföreträde på OPs efterföljande tweets och OP reagerade ganska starkt med att säga ganska hårda saker mot min kompis varpå han självklart blir ledsen och känner sig orättvist behandlad, inte pga sina uttalanden utan pga sitt kön. Mitt i detta hamnade alltså jag. På ena sidan fanns en nära vän som kände sig sårad och behövde stöd och på andra sidan en av mina feministiska förebilder, en syster. Jag blev så besviken på henne när jag insåg att hon inte ville ha med min vän, som verkligen är en fin och bra allierad, i kampen. Att hon inte ens kunde diskutera med honom enbart pga sina förutfattade meningar gjorde mig så ledsen. Samtidigt är jag ju en förespråkare för systerskapet och försöker att alltid stötta kvinnor i det de väljer att göra/säga/skapa osv. Därför blev detta så oerhört svårt för mig; vilket står starkast i mig? Systerskapet eller vänskapen?

Denna gången tog jag den absolut lättaste vägen och höll mig helt enkelt utanför diskussionen. Jag valde ingen sida, delvis pga min rådvillhet och delvis för att jag inte kände att det var min kamp att föra just då. Självklart stöttar jag allas rätt att vara sig själva och ha den sexuella läggning de är bekväma med, precis som jag förväntar mig att bli bemött med respekt för min, men ibland känns det faktiskt bäst att hålla sig utanför en diskussion. Att istället låta folk som faktiskt har erfarenhet av det saken gäller prata om det, att öppna vägar för folk som inte har samma privilegier som jag. Det kändes bäst.

Om #mansfritt2014 (typ)

Hade en jäkla förmiddag en dag då det pågick vilda diskussioner på Twitter och Facebook samtidigt som jag konfererade angående diskussionerna via sms (på tal om det där att vara tillgänglig hela tiden...).

På Facebook talades det om Mansfritt 2014 och framförallt Kakan Hermanssons inlägg om detta. Det var en diskussion som började ganska bra men sedan snabbt urartade (så som det ofta gör på FB) till personangrepp, tolkningsföreträden och annat dumt men själva diskussionen är viktig så jag tänkte ändå skriva lite kring det. Det gäller alltså en sorts separatism där en aktivt väljer bort män till förmån för kvinnor i vissa områden i sitt liv, t ex sociala medier, podcaster, musik, filmer, böcker osv osv. Det handlar alltså _inte_ om att skjuta alla män som t ex skriver en bra bok, utan om att lyfta kvinnor som så ofta hamnar i skymundan då vi lever i en värld där mannen är normen. Kritik som ofta riktas mot detta inkluderar klassiker som
1"men det är inte jämställt att välja bort halva mänskligheten",
2"men jag väljer inte att lyssna/se/konsumera män mer än kvinnor men det finns inga tjejer som gör det jag gillar"
och 3"öhhhhh typiskt feminister att vara såna bitterfittor!!!!".
Tre mycket tråkiga och ogenomtänkta uttalanden som många av oss säkert har stött på hundratusen gånger. Så ok såhär.
1att aktivt välja bort män innebär inte att män blir förtryckta. Mansnormen existerar tyvärr fortfarande i allra högsta grad, även om en kan försöka smita ifrån den. Att däremot kvinnor inte tillåts synas och höras på samma sätt och lika mycket som män är ett förtryck (då vi lever i en patriarkal samhällsstruktur, men det vet ni ju redan). Att t ex bara läsa böcker av kvinnliga författare är ett sätt att bredda sin världsbild. Det känns som att allt omkring mig i hela mitt liv har varit skapat av män för män på mäns villkor och det har aldrig känts riktigt bra. Att välja t ex filmer av kvinnliga regissörer blir såklart en sorts kvotering, och jag tänker att det krävs att vi lyfter fler kvinnor för att kunna nå jämställdhet mellan könen.
2nä, och varför finns det inga kvinnor som gör det du gillar? Kan det vara för att vi lever i ett samhälle där mannen är norm? Där kvinnor inte uppmuntras att vara på "mannens revir"? Kanske borde du öppna dina ögon och leta och lyfta de kvinnor som finns på "mäns" områden.
3du är ett jävla pucko och det är ingen idé att diskutera med dig.

tacohej ett inlägg om twitterdiskussionen kommer kanske senare!

lördag 4 januari 2014

Om behov och telefonen

Tänker tillbaka lite på när jag hade min gamla kära nokia3310 och tänker att HUR KUNDE JAG? Nu är jag den som ständigt är uppkopplad, tillgänglig för eftertanke, diskussion eller vanligt skitsnack. Jag älskar min telefon så orimligt mycket och jag undrar ibland lite vad den gör med mig. Den skapar ju ett bekräftelsebehov som inget annat, visst måste det vara så att alla känner igen besvikelsen av att vakna på morgonen och se att absolut ingenting har hänt. Att ingen har velat kontakta en (ehh nej kanske för att de har sovit.......). Absurt egentligen. Jag är verkligen inte en person som har sociala svårigheter utan snarare tvärtom, jag mår skitdåligt om jag inte har någon att hänga med, något att göra hela tiden. Så varför betyder uppmärksamheten jag får från min telefon mest? Varför kan jag inte bara vara en sån som lämnar telefonen hemma och tänker att det kan vänta? Kanske för att jag tycker om känslan av att vara behövd. Kanske är jag en som behöver andra, men inte för min egen skull utan för deras. Kanske är mitt behov=andras behov.

onsdag 1 januari 2014

jag skyr nyår och liknande firanden som pesten,

jag spyr på den heteronormativa tvåsamhet som firas vid stunder som denna. det är samma sak varje år; nån full och arg snubbe slår sönder husägarens dyra finglas, en tjej gråter för att hon hånglade med fel kille, nåt heteropar har sex på toan, alla blir besvikna efter sina skyhöga förväntningar och jag känner bara att jaha? i år igen? kom med nåt nytt. folk nojar i timmar innan tolvslaget om att "jag har ju ingen nyårskyss!!!!!!!" men vad spelar det för roll? när alla vi har varandra och det är inte bara tillräckligt, det är faktiskt jävligt bra.

Rape jokes are not funny!

https://www.etsy.com/se-en/shop/TheGirlCollective?ref=l2-shopheader-name

Hamnade i debatt med en snubbe för ett par dagar sen på Facebook ang våldtäktsskämt. Det inleddes med en kommentar om ett sk rapeface varpå jag svarade att rape jokes are not funny. Responsen till detta blev att kommentaren var gammal och att jag skulle bry mig om bättre saker. Att jag var en drama queen.
Jag blir aldrig så provocerad som när jag ger simpel kritik till någon och hen svarar med löjliga personangrepp. Tycker detta känns som en typisk snubbig grej, för snubbar vet ju alltid bäst...

Våldtäktsskämt och ignorans kring detta är verkligen något av det värsta jag vet. Själva skämtet kan ju vara harmlöst och ogenomtänkt men att sedan skjuta ifrån sig kritik och inte vilja ta sitt ansvar är så långt ifrån okej det bara kan bli. Det känns liksom orimligt att folk inte fattar hur skämt om våldtäkt normaliserar och i förlängningen accepterar våldtäkter. Vi har sett oräkneliga fall där offret inte blir trott, där hens sanning ifrågasätts eller där förövaren går fri utan några problem i sitt vidare liv. Det är väl inget förvånande där med tanke på våldtäktskulturen vi lever i men vi måste försöka förändra det nu. Rape jokes are not funny, för våldtäkt är inget att skratta åt.