söndag 29 juni 2014

pink lady baby

Funderar ibland på individens ansvar i att motverka strukturer. Jag jobbar ju nu på kafé i ett förvånansvärt stort köpcenter, och jag ser sååå många ungar/ungdomar/vuxna/gamla kvinnor iklädda rosa tillsammans med snubbar iklädda blått. Häromdagen stod jag bakom ett äldre par i rulltrappan, där kvinnan hade rosa jacka, glitter på väskan och mönstrade högklackade skor och mannen hade mörkblå jacka och sköna gympadojor (obs relevant är att det hällregnade och var kjempemolnigt). Tänkte då att den som säger att färger/mönster/vissa stilar inte är könade måste levt i ett annat universum än jag. Funderar därför ibland på om jag som *medveten* borde ha mindre rosa prylar/kläder (har ju rosa mobil, rosamönstrad jacka och skor med rosa detaljer på mig VARJE dag) för att typ visa att en ej behöver? Changing by doing liksom? Jag älskar ju rosa, dras till värmen den utstrålar och vill gärna ha rosa kring mig men kanske borde jag tänka om? Kan jag bidra till att försöka avköna färger genom att som ciskvinna ha mindre rosa?

OBS disclaimer jag är all in för andra individers *fria val*, detta är bara funderingar jag har som egentligen mest rör mig själv.

fredag 20 juni 2014

Kapitalismen som upprätthållare av maktstrukturer

Nu har jag ju, tillsammans med två klasskompisar, gjort en riktig kapitalistresa (OBS rent bokstavligt talat, inga bildliga metaforer här). Vi har flyttat till Norge enbart för att jobba hundra timmar per dag och helt enkelt tjäna pengar, precis som så många andra i vår ålder och position gjort. Varför är det problematiskt egentligen? De får billigare arbetskraft, vi tjänar bättre pengar än hemma i Sverige och får dessutom arbetslivserfarenhet. Det låter väl jättebra? Mmm ja vissa goda sidor finns såklart (annars hade vi ju inte varit här......) MEN vi har funderat en del och kommit fram till lite saker.

Allt i vårt samhälle handlar om att tjäna pengar. Vi _måste_ tjäna pengar för att kunna leva, och med leva menar jag verkligen inget direkt lyxliv. Vi måste tjäna pengar för att kunna plugga nånting (JAG HÖR ER REDAN ni som skriker att vi får ju studiebidrag och studielån ja det vet jag väl liksom men en kan inte låtsas att de räcker till att leva??!?! orimlig motsägning, var tyst), vi måste tjäna (asmkt) pengar för att kunna ha någonstans att bo (det är ju fan svindyrt att bo, en kompis här betalar 20000 /månad för typ kanske 70 kvadrat) och vi måste till och med tjäna pengar FÖR ATT kunna tjäna pengar dvs jobba. Vi klarar oss inte utan pengar och därför måste vi behålla jobbet. Vi blir så måna om att *få chansen att jobba* att vi står ut med vad som helst, och nu pratar jag inte bara om dåliga arbetsförhållanden och dålig arbetsmiljö, jag pratar om sexism och rasism på jobbet. Hur många gånger har vi inte hört historier om chefer som trakasserat anställda, som snackar skit om anställda med anställda eller som kräver orimliga saker av "underordnade" anställda? Visst har vi hört om hur folk står ut med vidriga saker på jobbet för att "hen menar inget illa och det är ju ändå snart semester" eller "äsch jag tycker det är kul med lite skön stämning"? Vi blir så måna om att behålla jobbet att vi, av rädsla för att bli utan inkomst, inte vågar stå upp för det vi tror på, inte vågar vara oss själva och inte vågar säga emot när någon med konkret makt över oss gör något som fortbygger maktstrukturer. Hör vi någon säga n-ordet eller att kvinnor minsann ska städa så säger vi inte alltid längre emot. Vi är för rädda för att bli utslängda ur vår ekonomiska trygghet.

Kanske tänker någon av er att ett jobb inom ett serviceyrke inte är rätt plats att uttrycka åsikter eller att det inte är vår plats att "rätta" någon *äldre*, *mer erfaren*, *en vuxen*. Isåfall vill jag säga: DET VAR SÅNA SOM DU SOM DÖDADE BAMBIS MAMMA!!! Alltså jag tänker inte ge upp det som jag anser rätt för att någon har levt fler dagar på denna jorden än jag? Det är orimligt. Kanske är jag inte gammal men jag är fan smart nog att inse att ålder inte=kunskap och insikt. Jag vet iallafall att jag har lärt äldre något och att yngre har lärt mig något. Jag tänker mig heller inte ett samhälle där alla som jobbar på kafé ständigt ska sprida politiska budskap men jag tänker mig ett samhälle där en inte ska behöva vara rädd för att falla utanför samhällets skyddsnät för att en upplyser och informerar sin chef om att n-ordet är ett fruktansvärt ord med fruktansvärd historia och helt enkelt är för jävligt att använda om/till personer.

Jag tänker att detta är en stor del av hur kapitalismen är ett system där maktstrukturer produceras och fortgår utan stopp. Vi måste ha pengar=vi säger inte emot=folk fortsätter sprida rasistiska/sexistiska/homofoba/transfoba/funkofoba myter omkring sig=maktstrukturerna reproduceras. DÄRFÖR tänker jag också att en högerfeminism (eller en feminism som tror på kapitalism) helt enkelt inte fungerar. 

Har någon av er funderat på det här? Är jag helt ute och cyklar i och med dessa tankar? Kanske har jag genom detta inlägg verkat jättedåligt påläst eller stateat the obvious men jag behövde få dessa tankar på pränt och kanske mest egentligen förklara dem.



ps att jag typ är rädd att publicera detta pga risken att bli av med jobbet... mm. älskar dock jobbet jag är på nu, även om en kanske inte kan tro det efter denna text :-)

torsdag 19 juni 2014

Vi måste inkludera istället för att bara ryggdunka.

Jag har ju alltså flytt(at) till Tromsø av alla platser på jorden. För den som inte har så bra koll på geografi (mvh kan relatera......) så kan ni kolla på kartan här ovanför. Silverglitter är den exakta punkt där jag befinner mig just nu - på en madrass under en trappa - och guldglitter är mitt kära gamla Halmstad ♥

Det jag har gjort här i Tromsø kan typ sammanfattas såhär: jobba äta sova kolla orange is the new black, men jag har också fått stifta bekantskap med en gammal klasskompis (mvh låtsas vara hundra miljoner år gammal) som jobbat här sen i höstas. Det har varit så himla kul, vi var hängde rätt mycket förr men hamnade i olika kretsar i gymnasiet (mvh låter som en gangsta), och nu har vi alltså fått chansen att hänga igen! OBS detta ska inte bli nåt nostalgiskt *ta vara på dina relationer*-inlägg utan detta är min övergång till att förklara hur viktigt jag tycker att det är att hänga i olika sociala grupperingar. Här har jag fått tillgång till ett helt nytt umgänge med helt andra sorters människor än de jag är van vid att hänga med, på typ Ingesund. I de kretsarna diskuterar vi feminism, recycling eller veganism i timmar och kommer trots det ofta ingenstans eftersom att vi alla redan tycker och tänker samma saker. Här har jag fått prova på att behöva förklara de saker jag ser som självklara på ett sånt sätt att någon som inte ens bryr sig vill lyssna, här har jag blivit kallad "en sån där feminist" (obs ja med fysiska kaninöron) och sedan fått hundra frågor att försöka förklara. Och jag älskar det! Jag är så glad att jag "brandat" mig som *feministen* - det ger upphov till så himla många otroligt bra diskussioner (även om det ofta är på fyllan som folk vill/vågar fråga/prata om det:):)).

Jag tänker att det är en av mina viktigaste delar i min aktivism: att festa, hänga, snacka med folk från olika sammanhang och prata det som jag tycker är viktigast. Folk vill nämligen lyssna. Folk vill lära sig och förstå hur vi tänker. Folk är intresserade men kanske ibland lite rädda att fråga. Även om det såklart är jätteviktigt med separatistiska feministiska forum så blir det ofta, iallafall för mig, lätt ett ryggdunkargäng. Att få chansen att förklara för någon som inte är insatt på något sätt är en utmaning - och en väg till framgång och utveckling. Om vi inte kan pusha våra förmågor att visa vad vi tycker är rätt kommer vi aldrig att övertyga någon, vi får liksom inte glömma bort vad vi kämpar för: en rättvis och jämställd värld för alla - då kan vi inte lämna de som har andra intressen och livsfokus bakom. Vi måste inkludera istället för att bara ryggdunka.

måndag 16 juni 2014

är du en douche? isf hejdå

En kväll förra helgen när jag var i Halmstad och körde alla sommarens fester på en helg (...mådde sådär efter) så hade jag på mig en helt FAB glittrig magtröja. Alla som känner mig vet ju att jag älskar 1fabulösa saker 2glitter 3kläder som slutar/börjar i midjan. Detta var alltså en perfekt tröja för mig. Jag är ute på stan och chillar väl på Ölfiket som vanligt, när en snubbe plötsligt petar på min mage. Jag fattar ej vad han håller på med så jag petar tillbaka på hans arm och han skriker då "WOOOHA varför är du så aggressiv? Är du aggressiv???". Jag orkar inte snacka mer med honom (pga fett jobbig) så jag går iväg och tar en öl, men detta gjorde mig så fruktansvärt irriterad när jag tänkte tillbaka på händelsen morgonen efter. VARFÖR tyckte han att han hade rätt att röra mig? VARFÖR tyckte han att jag var "aggressiv" när jag gjorde samma sak tillbaka mot honom? Jag är så trött på att min ilska ses som oklädsam och fel och därför inte tas på allvar. Det är fan inte okej. Snubbar: sluta ta så jävla mycket utrymme i det offentliga rummet, sluta ta er friheter gentemot andras kroppar och space och SLUTA vara så jävla douchiga.

(ps. någon dag senare såg jag samma snubbe ha på sig en t-shirt med en naken tjej utan ansikte och texten player över. kanske var han ett lost case.)

fredag 6 juni 2014

om att säga hejdå

minns när jag skrev detta på balnatten förra året: "jag sitter på taket och tänker att hur ska jag någonsin kunna lämna sture? sen tänker jag att snart är det väl inte långt kvar tills jag sitter på nästa skolas tak och tänker likadant". och jag har suttit på ingesunds tak, bänkar, golv, uteplatser och bord men jag har inte tänkt likadant. jag har kommit så mycket längre här, kanske blev jag inte den bästa kontrabasisten som jag trodde att jag ville bli, men jag blev mitt bästa jag. jag har lärt mig så mycket om mig själv och andra, om musiken och om livet att jag (även om jag ibland funderat på om jag valde rätt) bara är glad. men nu känner jag mig färdig här. nu vill jag komma hem (HEM) och få nya minnen om än bara för en helg och sen vill jag iväg på äventyret som är början på det jag ska skapa nu. det kommer inte vara jag och lilla bejbi nu, jag kommer klara mig utan hen. utan tryggheten musiken alltid gett mig, utan en skola att gå till, utan nio fantastiska grannar och utan alla olika härliga människor, men det gör mig ingenting för jag har tilltro till mig själv och till världen. jag vet att vad jag än hittar på så kommer det att bli det bästa. så hejdå ingesund. du var inte som jag trodde att du skulle vara och jag är så glad för det. ha ett bra liv.