tisdag 16 december 2014

Diktatorn OBS *spoiler alert*







Diktatorn är ett tvprogram producerat av Utbildningsradion. Det började sändas i början av november i år men jag hade aldrig hört talas om det innan jag i fredags såg alla avsnitt på rad (jag hade mensvärk okej) och fastnade för det totalt. Navid Modiri agerar någon typ av programledare/guide som ibland kommer in i samhället och pratar litegrann med deltagarna, men han ger dem ingen information om någonting alls. Såhär beskrivs programmet i sin inledning: "På en hemlig plats någonstans i Sverige finns ett samhälle utan friheter och demokratiska rättigheter. Här ska åtta unga svenskar leva som invånare i en diktatur. Under åtta dygn ska deltagarna få uppleva ett samhälle som är långt ifrån det demokratiska Sverige de är vana vid. Att vara invånare i en diktatur innebär att underkasta sig diktatorns regler eller ta konsekvenserna. Miljön de ska leva i är instängd och begränsad, kommunikationen med omvärlden är helt avskuren och deltagarna vet inte var de befinner sig. En vinstsumma på 100 000 kronor står på spel, men ingen vet hur man vinner pengarna."

Jag har nu sett sju avsnitt och det åttonde kommer ut nu ikväll (tisdag) och jag tycker hittills att det är ett otroligt fascinerande upplägg. Jag är ett stort fan av sociala experiment (kalla mig galen) och iakttar gärna gruppdynamik i olika grupper (mvh paradise hotel-lovern) och kanske är det därför jag gillar detta programmet. Diktatorn visar exempel på diktaturer genom historien och hur dessa arbetat för att avhumanisera, tysta och styra medborgarna. Dessa strategier används också mot deltagarna i programmet och detta gör tydliga skillnader i gruppen och förändrar gruppdynamiker otroligt snabbt.

En deltagare lämnade redan andra dagen efter att ha tröttnat på att göra ingenting. Deras dagar såg ut såhär: de jobbar på förmiddagen, har utegångsförbud efter lunchen, jobbar på eftermiddagen och har utegångsförbud hela natten fram till frukost och nästa jobbpass. Nästa deltagare gjorde den tredje dagen ett sorts uppror mot diktatorn och systemet och var morgonen efter försvunnen från det lilla samhället. En sista deltagare som hoppade gjorde så för att han började tänka tillbaka på hur den vanliga världen ser ut i förhållande till den i Diktatorn, och då klarade han inte mer. Då hade de varit instängda i fem dagar. Det är unga personer med starka åsikter som deltar i programmet, bl a personen bakom @svartkvinna, Fanna Ndow Norrby, Nyheter24s reporter Gabriella Bark och rasisten/nazisten Jimmie Byström deltar i programmet. Det blir extremt tydligt vilka åsikter Byström har redan när han introduceras i första avsnittet och en intervjuare frågar honom vad som skulle kunna vara det värsta som skulle kunna hända när de går in i samhället. På detta svarar han: "att en muslim ska vara där", och på hans privata Facebook finns bilder där han poserar i nazistuniform. Programmet och ledningen problematiserar inte detta alls. Efter att Byström lämnat programmet kommer diskussioner in på n-ordet och rasism. Detta resulterar i att deltagare känner sig påhoppade och leder vidare in på klassdiskussioner och mer spänningar i gruppen. Det är intressanta diskussioner för de allra flesta att se, tror jag, och verkligen diskussioner som i tider som dessa behövs visas upp.

Programmet handlar om att visa på hur demokrati och yttrandefrihet är det viktigaste vi har och att vi måste värdesätta det. Frågan är bara när yttrandefrihet går över i att tillåta förtryck mot andra människor. Att ge någon som Byström plats i public service tycker säkert många är legitimt pga yttrandefrihet, men jag tycker inte det är rimligt att visa upp den typen av åsikter, som FAKTISKT skadar andra människor. Framförallt blir det problematiskt när minoriteter som idag förtrycks, t ex transpersoner, inte tillåts synas. Detta blir skevt då programmet på något sätt visar att rasister och nazister är en självklar del av samhället, men inte transpersoner... Trots detta tyckte jag att programmet var jättespännande och väldigt snabbkollat. Så ta en titt på det och fundera lite över hur Sverige kanske ser ut om några år:))))

måndag 15 december 2014

Till en medelklassfeminist

Häromveckan tog jag och Hedvig en buss till Borås! Varför då kanske någon frågar sig nu och det hade jag också gjort om jag inte vetat. Vi skulle nämligen gå på en utställning på Borås konstmuseum: Syster. Det är en feministisk utställning med fokus på feministiskt konstnärskap genom tider och i olika kontexter, och den pågår fram till 11 januari. Så har du inget att göra i mellandagarna: dra dit! Det var mysigt och bra. Ett verk jag fastnade särskilt för var väggtexten Brev till en medelklassfeminist av Johanna Gustavsson. Verket har beskrivits såhär: "ett verk som slagkraftigt gestaltar ambivalensen inför ett dominerande språkbruk och ojämlikheter som finns inom vilken politisk rörelse som helst". Jag fotade brevet och tänkte lägga upp det här, men kom på att det kanske ej är okej pga någon typ av copyright? Isåfall hoppas jag att räcker att credda ordentligt. Här kan en läsa mer om konstnären Johanna Gustavsson: Malmö Fria Kvinnouniversitet som hon var med och drev, en text från Göteborgs konsthall och en från Föreningen JA!. Så. Här kommer brevet. 




TILL EN MEDELKLASSFEMINIST

Jag har alltid attraherats av feminismen därför att den bygger på kritiskt tänkande, på självkritik. Konflikt är del av, och ofta den drivande motorn i rörelsens fortsatta rörelse. Därför kan den hålla så många av oss. Feminism är ett hem vi delar, det är definitivt ett av de mer stabila strukturerna jag har befunnit mig i. Men det kanske säger mer om mig än rörelsen.

Feminismen som ett vi är allt för mig. Det är vad jag lever och kämpar för, med och utan andra, i och utanför mig själv. Och jag säger kämpar för det här vi:et är inte utan sprickor. Jag faller ner i dom ibland, och när jag faller gör jag det handlöst. Jag blir besatt av våra skillnader som just då framstår som så fysiska att jag kunde lägga ner dom mellan oss som mil av materia.

Det har visat sig svårt att förklara arbetarklass för en medelklassperson för ni tror på klass som teori, som princip, men bara inte mellan oss. Medelklassen vill att man förklarar för dom, men jag har alltså inte argument nog för att beskriva hur jag känner mig eller vilka mina svårigheter är. Den erfarenhet eller verklighet som är min, saknar värde eller beskrivs på ett sätt som saknar förankring här.

Jag är alienerad i medelklassen.

När jag är i medelklassvärlden så förlorar jag kontakten med det verkligen innehållet i arbetarklassen, det är en förutsättning för att jag ska kunna vara här, att jag lämnar det andra vid dörren. Ju längre jag är i medelklassen desto svårare blir det att beskriva mig själv på ett sätt som jag känner mig bekant med. Jag måste formulera mig själv, om mig själv, på ett annat sätt.

Jag har alltid känslan av att jag är på fel plats i fel tid.
Jag har kämpat för att få vara i den här världen men jag vill inte vara här och jag har ett överväldigande behov av att säga det till dig, hela tiden. Att du och jag inte alltid är vi.

Jag har slåtts för att få vara här, jag har förödmjukat mig själv, krupit och exkluderat mig och förnedrat mig, känt mig ovärdig, dum, ful och med en ointelligent kropp som, om och om igen, visar att den inte har nån kontroll och ingen måttfullhet alls den är bara full. För full, för mycket, för mycket dålig mat i generna och för mycket mat på bordet ner i magen och höfterna för vi behöver visa att vi äter vad vi vill nu för vi har råd med det nu och vi vill även säga att vi har ljusa möbler nu. God frusen lasagne dom har på Lidl.

Det är med stor smärta och förvirring som jag konstaterar att jag allt för väl vet vem jag är när jag är med dig och jag känns så fel, otymplig, stor - på ett dåligt sätt, tänk fett och röv som bucklar ut och inte vet sin jävla gräns.

Ja, du har rätt, vi är båda del av samma system som vi båda föraktar. Vi har en gemensam kamp och ett förtryck att opponera oss mot och omkullkasta, men våra olika utgångspunkter är ibland allt för orättvisa för mig. Vi är inte samma och jag behöver uttala dom skillnaderna men jag är ofta för rädd för att göra det. Som om att uttala dom vore att materialisera dom och som om att inte uttala dom skulle betyga att dom inte existerar. Jag är rädd att själva uttalandet kommer lämna mig ensam. Men att agera som om vi alltid vore jämlika gör mig trasig inombords. Och att vara så desperat att tro att dessa två är mina enda val - tar livet av mig.



tisdag 9 december 2014

⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨⍨


JAG HAR EN NY DATOR OCH DET KÄNNS UNGEFÄR SÅHÄR ^^^^^^
alltså jag tycker ändå jag är rätt teknisk (och framförallt verkar andra tycka det vilket är HELT ORIMLIGT) men ibland känner jag mig så dum att klockorna stannar. exempel på stunder då det har hänt idag: när jag skulle fylla i wifilösen till mitt föräldrahems nätverk och inte lyckades pga hade valt fel nätverk, när jag inte kunde göra @ på datorn (ALLTSÅ jag har haft mac i fyra år en kan ju tycka att jag borde lärt mig ngt), när jag skulle ladda ner caffeine och råkade trycka på en av virus-download-knapparna istället för den rätta....... MVH så himla van vid adblock. aja. det som detta inlägg med bild illustrerar är iaf den ständiga fascinationen över photobooth, min fd dator (rip den som var lika vit som mjölk och min hy) är verkligen proppfull med bilder från den första tiden och denna börjar exakt likadant. det är ej som att jag ej har haft tillgång till photobooth med den gamla men det verkar som att kärleken behövde en nytändning :') dagens medelklassuppdatering slut, återgå till era sysslor.

Jag har "diskuterat" med en SDUare!!!!!!!!!







Ja så för några dagar sen hamnade jag i en liten diskussion med SDUs socialpolitiska utskottsledare, som precis som jag är från Halmstad och har gått musiklinjen på Sturegymnasiet. Jag blev lite besviken på hennes hantering av diskussionen (då jag fortfarande inte fått svar) och tänkte därför utveckla det vi skrivit lite. Eftersom vi båda kommer från Halmstad tänkte jag ta lite närliggande exempel på sk "illegala" personer från vår lokaltidning Hallandsposten:

♥︎ September 2008, Hyltebruk: en ensam 21-åring hotas utvisas till Irak, där han dödshotas pga politiska åsikter.
♥︎ Mars 2011, Falkenberg: två föräldrar med barn hotas utvisas till Uzbekistan, en diktatur med kända fall av tortyr.
♥︎ Mars 2014, Halmstad: två föräldrar med barn hotas utvisas till Jordanien, där de dödshotas pga sin kärlek till varandra.
♥︎ Debattartikel av bl a mig till SDU Halland (vi fick aldrig svar).

Dessa fall tyder på att det Rebecca säger inte stämmer, att Sverige faktiskt FÖLJER det som står i EU-konventionen, att vi ger uppehållstillstånd till de som flyr (jag har fö själv letat ((pga intresserad)) men heller kunnat hitta någon källa på det). Som svar på min fråga om källhänvisning får jag tipset att kolla någon miggas blogg eller att läsa boken "Världsmästarna - när Sverige blev mångkulturellt. Jag vet inte vad migga är och googlar därför. Resultatet på min googling är en text från Dispatch International av Ingrid Carlqvist, en text från Avpixlat och två texter från Exponerat. Detta är alltså de välkända rasistsidor jag syftar till i min tweet, och det är ungefär här jag börjar känna mig tveksam på om diskussionen kommer leda någonstans men jag fortsätter ändå, googlar boken Rebecca tipsar mig om och hamnar på Adlibris, där boken beskrivs såhär: "Världsmästarna är en faktabaserad granskning av hur den mångkulturella politiken har förändrat Sverige. Det är den granskning som massmedia borde ha gjort men inte gör. Boken innehåller en obarmhärtig uppgörelse med den egna yrkesgruppen - författaren är journalist med lång erfarenhet av medievärlden. På grund av en krympande yttrandefrihet och det växande hotet från islam skriver hon under pseudonym, Julia Caesar." Det kanske bara är jag som är en dryg jävel men är det inte liksom lite svårt att ta någon som snackar om krympande yttrandefrihet på allvar..? Det känns som en retorik som används från personer som vill uttrycka vidriga åsikter utan att behöva ta konsekvenserna av det.

Även detta står i beskrivningen av boken: "Bara 5 procent är flyktingar. Övriga 95 procent har kommit av andra skäl, framför allt för att skaffa sig bättre liv och ta del av den svenska välfärden." KAN JAG FÅ EN JÄVLA KÄLLA PÅ NÅGONTING I DETTA JÄVLA LANDET ELLER??? Jag undrar verkligen om det finns en objektiv källa som håller med om detta. PLUS wtf vore problemet om det isåfall är folk som vill skaffa sig ett bättre liv? Jag ska inte snacka om bibeln igen här men "ni var ju själva invandrare i Egypten" och också "ni var ju själva invandrare i det stora Amerikat under tidiga 1900-talet". Var det svenskar som flydde för sina liv då kanske? Från tortyr och mordhot? Nej (eller jo kanske någon vad vet jag egentligen jag har inte ens läst de där böckerna av vilhelm moberg så nu kanske SDU kommer klaga på att jag inte tar del av den svenska nationalskatten..... ok detta börjar spåra), de flydde för att få chansen till ett bättre liv. Var det lika hemskt då, SDU och Rebecca?  Eller är problemet något annat? Jag hade gärna fått ett svar på mina frågor, men då jag är på vänsterkanten (källa: Aftonbladet) verkar det som att mina åsikter/frågor inte är värda att ta på allvar. För övrigt är Aftonbladet en socialdemokratisk tidning, inte en socialistisk, vilket jag antar var det som åsyftades med mina vänsteråsikter. failfailfail.

I vilket fall. Detta var vad som hände för några dagar sen på twitter. Jag har med spänning väntat på fortsatt diskussion men inte fått något svar sen dessa. Ändå lite tråkigt, det är ju så lätt att glömma att dessa människor faktiskt finns, och inte så långt ifrån mig heller. Allt jag ville med detta var faktiskt att förstå hur Rebecca och SDU tänker, vilka källor de har grundat sina åsikter på och hur det funkar liksom, men nu blir jag tyvärr bara ännu mer negativt inställd till SDU. Det jag har sett hittills i mitt liv är nämligen hur de inte dyker upp på debatter, hur de skriver hat-och-hotmejl och hur de inte kan debattera/diskutera ens de simplaste frågorna. Det är tråkigt för dem att de själva skapar en bild av sig som inte går att ta på allvar, när det enda de kräver är att tas på allvar. Men men, förhoppningsvis får jag svar av Rebecca om/när hon ser detta. Då kommer uppdatering. 

söndag 7 december 2014

Kristen och feminist? (ummmmmmm)


Idag är det andra söndagen i advent och jag har varit på mässa i min nya hemkyrka. Det har gått en vecka sen det nya kyrkoåret började (gott nytt!) och kyrkan har sannerligen haft mycket att be för hittills detta år. Kyrkan ska ju vara partipolitiskt obunden, men för mig är det tydligt hur kyrkan i tider som dessa bör ha en klart politisk roll. Dagens tema i läsningarna är Guds rike är nära och i texterna vi läser idag skrivs bland annat såhär: "Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta undre sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom." (Mika 4:3-4), "Godta därför varandra så som Kristus har godtagit er till Guds ära" (Romarbrevet 15:7), "Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas"(Lukasevangeliet 21:34).

HALLÅ kan det bli mer politiskt eller?! Texter ur Gamla testamentets profetior och Nya testamentets brev och evangelier säger till oss att acceptera varandra så som vi är, att vara uppmärksamma på förändring (eller som jag ser det: normalisering av vidriga åsikter...) och att vi ska leva att se en fredlig värld utan hat och hot. I tider som dessa behövs påminnelser om detta kanske mer än någonsin. Men det var inte kristendomens naturliga motstånd mot främlingsfientligt, rasism och fascism (OCH SD THERE I SAID IT) som jag tänkte skriva om idag. Jag tänkte skriva om hur det, om en är kristen, faller sig naturligt att även vara feminist (med det ej sagt det omvända, en feminist måste såklart inte vara kristen). Båda dessa epitet används idag som något identitetsskapande men för mig är det snarare ett agerande och ett aktivt görande att "vara" kristen och feminist.

För det första: att som kristen inte se att Jesus var socialist och feminist kan vara det mest ignoranta jag vet i kyrkan. Jesus tvättade fattigas fötter, Jesus bjöd de som inte hade mat på fisk och bröd (och delade detta lika), Jesus hängde med dem som samhället stött ut, Jesus sa att låt den utan synd kasta första stenen. Jesus står för lika värde, lika rättigheter och för att den som har privilegier måste avsäga sig dem för att hjälpa andra. Den som är stark måste också vara snäll. (ja jag citerade Bamse).
För det andra: kyrkan idag arbetar med en massa olika saker. Det byggs barnhem och sjukhus, det finns samlingsplatser för ensamma, det hålls gudstjänst på söndagar och vi sjunger och spelar musik. Men jag tänker att det är viktigt att också komma ihåg hur vi aktivt gör Jesus budskap i vår vardag. Det pratas mycket om att sträcka ut händer idag, och det är exakt det vi måste göra. Vi behöver inte trycka på någon vår tro, vi behöver inte missionera ut Guds namn, utan vi behöver dela med oss av kärleken vi får av Gud till alla andra. Vi behöver sträcka ut våra händer och hjälpa den som behöver vår hjälp. Om hen sen får en gudstro, fine, men det behöver kanske inte alltid vara målet. Målet kan vara att visa oss som trygga i tro och visa på solidaritet genom detta. Likadant är det för mig med min feminism. Jag sträcker ut händer. Jag diskuterar, argumenterar och visar på feminismens vilja att få jämlikhet mellan alla människor. För mig är det egentligen samma sak. Predika kärlek och rättvisa helt enkelt.

Jag har ofta diskuterat med oliktänkande, både inom kristendomen och utanför, och det jag tycker är svårast är att argumentera för att "min" uppfattning är den "rätta". Såklart. Det går ju inte. Men för mig räcker det att veta att Gud älskar oss, att Gud vill att vi ska leva lyckliga liv, inte hysa vrede mot någon i vårt folk utan älska vår nästa såsom oss själva (3 mos 19:18). Kanske tänker någon nu VADÅ VÅRT FOLK??!?! Ja vilka är egentligen vårt folk? Vi läser lite längre ner i 3 Moseboken: "Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten." (19:34). Kan en därmed säga att vårt folk är alla människor på jorden? Ja. Vi ska älska varandra, och leva jämlikt, utan förtryck. (och ja. Du som nu tänker att jag har valt ut de delar jag väljer att tro på har helt rätt. Tredje Moseboken skriver väldigt mycket grejer som är heeeelt knäppa och mer tidsbundna än dessa ord, därför har jag valt ut dem jag tror på och därför kan jag bortse från de andra.)

Jag är naturligtvis medveten om fruktansvärda gärningar som gjorts i kristendomens namn (och att det som står i Bibeln inte alltid är rimligt och att det ofta motsäger sig själv) men är det verkligen själva religionens fel? Visst kan en påstå att det en gör är i Guds namn men skulle verkligen Jesus och Gud hålla med? Jesus säger enligt Johannesevangeliet: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra." (13:34) ("så som jag har älskat er": varsågoda att läsa in homovibbarna mellan Jesus och hans lärjungar, det gör jag med:)))
Så är det inte då människor som tagit religionen som vore det en skyddssköld och utfört saker varken vår Gud eller Jesus skulle tro på? Jo. Så är det. Gud är kärlek och han vill oss alla väl. Minns därför dagens texter när vi fortsätter kampen mot rasismens och HBTQ-fobins parti i nyvalet som kommer. Minns Jesus gärning och fortsätt den även i politiken (och allt är ju politiskt). Tacohej och amen.

onsdag 3 december 2014

(parti)politisk koma

Jag har legat i något av en (parti)politisk koma sedan valet. Det har väl delvis berott på att jag har flyttat runt en del, gått i skolan, hängt med nya och gamla kompisar men till största del har det så klart berott på valresultatet i september i år. Jag vet inte hur ni kände, men för mig var det som att all luft plötsligt försvann ur ballongen (i denna liknelsen är alltså min kropp ballongen), det var som att någon slog mig i magen. Jag var väl inte förvånad egentligen men det blev så påtagligt, så äkta, den där söndagkvällen i september. Och sen dess har jag helt enkelt inte riktigt orkat engagera mig. Visst pluggar jag något som i sig är politiskt, visst för jag politiska diskussioner och visst är jag tydlig med var jag står men jag har liksom inte brunnit. Det har varit ganska skönt att slippa tänka, slippa övertyga, slippa vara pedagogisk, slippa förklara allt i god ton och att bara kunna driva med de som inte har tyckt som jag. Det var som att få en paus i allt det som VAR jag under de två år det kändes som att jag bedrev valrörelse. Och kanske har jag tappat bort mig själv lite efter det, även om det har varit skönt på de allra flesta sätt så har jag inte känt av den där goa känslan av att ha påverkat någon när jag har gått och lagt mig på kvällen. Så nås vi av nyheterna; det har varit två månader av regeringskaos, SD fuckar upp lite till, alliansen visar inte solidaritet och det blir omval.
Omval, eller som det står på riksdagens hemsida: extra val. "I Sverige är det möjligt för en regering att utlysa extra val. Den möjligheten har dock inte använts sedan 1958."

Okej
vi laddar om. ny valrörelse=bättre valrörelse. vi måste alla vara aktivister nu. jag tvingar mig själv att vakna upp ur koman för det är nu det gäller (igen). kanske är detta ett tecken, F!s andra chans. kanske är det faktiskt nu det händer.

måndag 6 oktober 2014

Om nationalstaten och dess symboler

För några veckor sen så satt jag på spårvagnen hem till mitt lilla rum på Hisingen efter en låååååång dag i skolan med många diskussioner. Så jag satt där, rätt så trött i huvudet och spanade lite planlöst på folk (som en gör när en åker ganska långt) och då såg jag en snubbe som hade en pin där det stod "jag är BLÅ GUL", typ såhär såg den ut:
ja jag har ritat den i typ paint vadårå

Den lilla pinen fick mig att börja reflektera över Sverige och att använda landets symboler för att visa att en är del av någon sorts nationell och etnisk gemenskap. Och nu, några veckor senare, så har vi börjat diskutera just detta i skolan -nationalstaten och dess bidragande till ojämlikheter i samhället -  vilken timing va??? Det jag tänker med det är att en genom att hela tiden se till nationalstaten och den nationella identiteten som något enbart en etnisk gemenskap kan ta del av skapar vi också något  avvikande. För att något ska vara "rätt", behöver något annat vara "fel", och då har vi alltså en norm och en avvikare från normen, och det är DÄR jag tänker att det blir problematiskt. Jag tycker att en, genom att bära denna typ av symboler och *hylla sitt fosterland*, enbart bidrar till ett fortsatt värld med gränser som naturaliserats utifrån en nationalistisk grundtanke, en fortsatt värld med ojämlikhet och rasifiering av människor och en fortsatt värld med nationalstaten som en så stor del av vår identitet. Jag menar, visst identifierar jag mig som svensk, men vad läses in i det? Vad spelar det för roll i vilken del av världen jag föddes egentligen? Jag fattar liksom att olika länder har olika mycket pengar, att människor har olika möjligheter för att de är födda på olika ställen och att samhällen ser olika ut på olika ställen på jorden, men i en utopi: borde en inte egentligen kategorisera (om det nu ska vara nödvändigt) människor utifrån de val som de faktiskt har valt själva? Vilken musik de gillar, vilka problem de vill göra något åt, vilken politisk åsikt de har, vilken tv-serie de tycker är bäst...? För hur påverkar det egentligen min persona att vara född på ena sidan ett hav eller på andra sidan ett hav? Nej, kanske skulle vi försöka nedmontera nationalstaten och istället öppna gränserna och öppna för en värld där hela jorden är vårt fosterland, där alla människor är del av ett syskonskap. Det hade varit soft. 

 nu sätter jag mig och väntar på anklagelser om att jag är 


:))))


måndag 29 september 2014

Intressanta samtal, smarta ungdomar och en obehaglig man.

Jag har precis fått jobb i en vecka, som diskussionsmoderator/workshopshållare/utställningsguide på en fotoutställning som ska uppmuntra till diskussion om ojämlikhet och utanförskap, och idag var min första dag. Jag började klockan tolv och fram till att klockan slog fem och ungdomsgruppen kom så hade vi fyra besökare... 
Den första var en äldre dam som inte hade så många tänder kvar. Hon kom in, kollade runt lite på tavlorna och började sedan prata om sitt barnbarn, en flicka på åtta år. Hon berättade om hur hon ville att barnbarnet skulle lära sig prata, ta för sig, berätta om hur hon tänkte och lära sig matte ordentligt. Hur hon ibland uppfattades som sträng av barnets pappa men att barnets leende när hon klarade något, när hon märkte att någon lyssnade och förstod var bättre än något annat, att det var det hon levde för. Vi pratade kanske inte så mycket om själva utställningen men det samtalet var olikt något annat jag haft på länge. Sen kom det in två barn som gick i tvåan och trean och väntade på att deras orkester skulle börja, de spelade fiol och klarinett och bjöd in mig till deras orkester som på onsdag skulle ha ett event de kallade Spräng Gränserna, där de skulle äta mat tillsammans med de andra barnen och snacka om livet. Den fjärde besökaren var en man som jobbade som fältare, "typ som en skolkurator fast vi har ingen skola", och vi pratade om att våga gå utanför systemet och skapa sitt eget liv, sin egen framgång och sin egen framtid.
Det var ganska mycket dötid (vilket i och för sig var bra då jag har tenta på onsdag...) men dessa mötena gav iallafall mig otroligt mycket.

Sedan var det då dags för min första ungdomsgrupp, en grupp på folk mellan 15-20 år där de flesta känt varandra i flera år. Mitt mål med kvällen var att få igång deras tankar kring ojämlikhet och orättvisor i samhället idag men efter ett tag märkte jag att de tankarna redan var i full gång. Vi började med de en och en fick gå runt och kolla in utställningen, fundera över röda trådar och över vilken bild de kände mest inför och varför. Detta resulterade i väldigt olika tankar, från att beskriva det som finns på bilden till att relatera till att "känna sig konstig, som om de inte vet vad de ska göra" (i en bild vid namn Den svenska sommaren, på en svart familj som uttryckslöst står mellan husvagnar, svenska flaggor, hund och foppatofflor). Vi fortsatte med en övning som heter Ett steg fram, där deltagarna iklär sig roller med olika privilegier för att sätta ord på vad som är normen. Jag märkte att det var en splittrad grupp som jag tror förstod vart jag ville komma men inte riktigt ville prata om det utan hellre chilla, fika och snacka med sina kompisar. En hundra procent rimlig reaktion när vi pratar om förtryck som ständigt är närvarande. Vi fortsatte med övningen Heta linjen, ni vet den där ena sidan är att en helt håller med och andra sidan att en inte alls håller med, och det är här det börjar bli intressant. Med påståenden som "De som pratar mycket har bra självförtroende", "Sverige är jämställt", "tjejer värderas mer efter utseende än killar" och "det finns åsikter som inte borde tolereras" höjdes intensiteten och intresset markant. Det blev högljudda diskussioner men också tystnade många och lyssnade/funderade. Efter en stund av kaos kände dock jag och projektledaren att vi var tvungna att bryta. Vi satte oss ner och pratade. Inom vilka områden är det ojämställt? Hur märker ni av att det är ojämställt? och framförallt: varför röstar så många på SD? 

En av de unga killarna sa det så jävla heartbreaking och ärligt och smart: det finns en bro mellan oss, invandrarna och svenskarna. Ni vet hur folk ser på Utby? Fiiiina Utby. Det är hundra meter härifrån, det är bara en nerförsbacke men det är två olika världar. Han förklarade kriminalitet med att om en kille från Bergsjön går på en "fiiin" skola, typ Samskolan, där alla har dyra märkeskläder, och han har sex syskon, en mamma som inte kan jobba och en pappa som aldrig är hemma. Han vill hjälpa sin familj och passa in i skolan, han börjar med att sno nåt litet och sälja det vidare och sen rullar det på och sen är han fast. De andra nickar instämmande och när han säger att SD vill inte att såna som vi ska få bo här, vi ska inte få finnas går mitt hjärta sönder. Vad kan jag lära dem? Vem är jag att komma ditt som en vit liten medelklass-snorunge med mina högskolepoäng och snacka om utanförskap och orättvisa? De vet ju redan hur det ser ut. De fattar. De är så jävla smarta och medvetna och coola. De vet så mycket. De vet för mycket, de ska inte behöva veta hur jävla ojämställt vi har det. De ska vara fulla av framtidshopp och pepp på livet. De ska inte behöva vara oroliga för att ett jävla rasistiskt parti är tredje största och att SD inte vill att de ska få bo kvar. De ska inte behöva bli rädda när de hör ett ljud utanför lokalen och direkt tänker skottlossning och vill springa hem.
Men nu vet de allt detta. Och det är därför det måste börja med oss. Det är därför vi måste vara de som förändrar, förbättrar. De vet så jävla mycket och jag vet att de, att vi någon gång kommer vara dem som folk lyssnar på. Deras röster kommer höras och alla kommer vilja lyssna.

Efter workshopsen och diskussionerna stängde vi utställningen och gick över till kontoret. När vi är där inne och ska börja bege oss hem kommer det in en man. Han undrar vad det är för bild som hänger överallt (en bild från utställningen med en vit, blåögd kvinna i niqab) och jag förklarar att det är en bild från vår utställning om utanförskap och ojämlikhet som är öppen imorgon igen. Han flyttar närmare och säger att han har bott här i 25 år, att det är såna som hans fruar som syns på bilden och jag märker att det han vill säga är "vem är du att prata om utanförskapet?". Min projektledare Sara kommer in och förklarar att hon är ansvarig, att han kan prata med henne men han sätter upp handen, ser inte på henne och säger att han inte vill prata med henne. Han undrar vem som är ansvarig och Sara fortsätter förklara att det är hon, samtidigt som Saras dotter (som varit med under kvällen) kommer in. Hon hamnar bredvid mannen samtidigt som han börjar skrika på Sara som i sin tur skriker tillbaka. Det slutar med att jag får över dottern till vår sida för att jag är orolig att han ska gå på henne, hot om våld gentemot Sara och att han rusar därifrån och skriker "åk tillbaka till Afrika", en minut efter att han sagt att han själv kommer från Afrika (han var dock relativt white-passing). Vi pratar om det och jag frågar mig själv varför han hellre ville prata med mig än med Sara och hon säger det självklara som jag är för priviligerad för att inse: du är rätt ras. Han använder exakt samma diskriminering mot mig som han inte vill ska användas mot sin fru, kvinnan på bilden. 

När jag sedan åkte hem, från Bergsjön till min egen mysiga förort med dåligt rykte, Biskopsgården, märkte jag mer än någonsin att jag först är den enda vita på vagnen, till att vid Brunnsparken vara en i mängden, och när jag ska av återigen vara den enda vita. Från en värld till en annan via vithetsnormen. Och OBS om du var en av de som ryckte till lite när jag skrev/sa att jag jobbar i Bergsjön så är du definitivt en av dem som borde åka dit och snacka med dessa fantastiska ungdomar. 


Jag har väl egentligen skrivit detta mest för min egen skull men kanske kan någon av er också få ut något av det. Det jag isåfall vill säga (om någon pallat läsa hela vägen hit) är: gå utanför er comfort zone. Lämna det ni redan vet, åk till en stadsdel ni aldrig varit i, prata med folk ni inte annars skulle pratat med. Det har lärt mig så otroligt mycket. Jag kan ju utan tvekan säga att jag har lärt mig mer idag än denna min första månad på grundkursen i genusvetenskap.

tisdag 23 september 2014

Om heteronorm och rasism när en söker bostad

Jag har ju (som alla ni som har mig på Facebook vet......) haft lite bostadsletarpanik de senaste veckorna. Det började med att jag skulle hyra den perfekta (ALLTSÅ DEN VAR PERFEKT) lägenheten av en snubbe men några dagar innan inflytt och kontraktskrivande skickar han ett sms och har "infektion i fingret" och "orkar inte flytta sina grejer" jag ba :)))))))))))))))))))) JAJA i och med detta så har jag flängt runt i typ hela Göteborg stad och letat efter ställen att bo på och under denna tiden har jag (helt rimligt) stött på en massa olika intressanta personer som har sagt en del intressanta saker. Här följer två saker jag har iakttagit (och kommit ihåg att skriva upp...)
Hundra procent av dem som tog upp eventuella hookups/partners/ligg i rummet jag skulle hyra förutsatte att jag var hetero. "Du får inte dra hem killar", "har du pojkvän?" osv osv. Jag tror verkligen inte att någon av dem menade något illa, inte alls, men att heteronormen är så otroligt påträngande att folk inte för en sekund kan överlägga med sig själva huruvida en person är straight tycker jag är fruktansvärt tråkigt. Det var också en som sa att "detta är ett lugnt område, det är längre ut det bor en massa invandrare, inte här". Alltså, jag förstår att detta är menat som något betryggande gentemot mig men jag blir bara provocerad och förlorar respekt. Hen som sa det skulle bara veta hur glad jag blev häromdagen när jag släpade mig själv och tre svintunga matkassar upp för backen hem och fick hjälp av vad hen skulle klassat som INVANDRARE. Det jag vill komma till är iallafall att vi måste bli av med dessa normer och fördomar för om jag som trots allt är en liten priviligerad skitunge blir såhär irriterad så kan jag inte ens tänka mig hur det är att bli aktivt utsatt för dessa förtryck STÄNDIGT. fuck that shit, ni skulle röstat på feministerna så kanske vi iallafall kunde påbörjat en liten förändring.

lördag 13 september 2014

Att säga slajmfitta till en tjugoåring hjälper liksom inte.

En söndag så gick vi på gudstjänst! Det var trevligt och givande som alltid och det hände en del intressanta grejer (varför skulle jag annars ta upp det här......?). Vi kommer in och jag ser en man som inte lyckas komma ut ur bänken, jag går fram och hjälper honom och han sluddrar lite tillbaka. Kul, tänker jag, kul att du som inte verkar må bra kan känna styrka och glädje i att gå på gudstjänst. Men ACK så fel jag hade. Tio minuter senare är vi mitt inne gudstjänsten och vi hör djupa snarkanden från längst bak i kyrkan. Jaha, tänker jag, jaha skönt att du som inte verkar må bra kan få sova lite i en varm kyrka fylld av kärlek. En stund senare börjar två damer skratta besinningslöst åt mannen och jag känner bara jaha? Ni sitter här och ska ta vagnen hem om en timme och skrattar åt någon som inte har någonstans att ta vägen efter det här. Om någon tyckte att snarkandet var irriterande så är detta skrattet tusen gånger värre, det är ett skratt som är så fyllt av hån och människoförakt att det gör ont i hela kroppen och det är tur att vi är på gudstjänst för jag påminns om kärleken och möjligheten till bön. Så jag ber för hans styrka och jag ber för att de som skrattar ska förstå.
Efter gudstjänsten står vi utanför kyrkan och väntar in folk, när mannen kommer fram och sluddrar. Han tar med sig en i gänget bort och står och snicksnackar lite, ber om pengar och annat och kommer snart tillbaka till oss och fortsätter be om pengar. Vi är ju inte dom som e dom med pengar, vi ger alltid när vi har men denna gången hade vi ingenting och vi ber om ursäkt och säger tyvärr. Då tar han ett steg framåt, ser på oss, vänder sig om och säger "din jävla slajmfitta" (alltså i don't even.... vad är det ens). Han vinglar iväg och vi tar en omväg till hållplatsen för att slippa gå nära honom och när vi kommer fram så tar vi hellre nästa vagn för att vi ska slippa bli trakasserade av honom.
Jag FATTAR verkligen att en blir lack när systemet trycker ner en, vägrar hjälpa och sedan skrattar åt en men jag blir så jävla lack när folk riktar sin kritik fel. Att säga slajmfitta till en tjugoåring hjälper liksom inte.

fredag 12 september 2014

Om att hålla käften

Häromkvällen var vi ute och hängde på stan såsom de coola katter vi är, och när det var dags att dra hem så hamnade vi bredvid en diskussionsglatt gäng på hållplatsen. De diskuterade politik och valet som står för dörren. Jag tjuvlyssnar som vanligt ganska indiskret och jag och hela mitt gäng hör dem säga "jag tänker såhär, men jag är ju inte en sån feministfitta som tycker att män är svin". Jag vänder mig bort och snurrar runt min tågpåse så att Unga Feministers Pussy Riot-tryck inte ska synas. Eftersom att jag står och lyssnar oerhört indiskret så blandas våra två gäng efter ett tag ihop och några snubbar börjar ordbajsa mot varandra. Min kompis säger lite tyst att "du kan väl säga något smart". Jag inser då att jag hela tiden varit tyst, trots att de kommit långt in i diskussionen om feminism och olika feministiska frågor

Kanske är det rädslan att gå av vagnen, märka att någon går efter och få stryk som den feministfitta jag är och då förtjänar, kanske är det feghet, kanske är det en känsla av att vad en än säger kommer det missförstås och hackas på. I vilket fall som helst är det något (detta något aka patriarkala strukturer) som gör att jag inte vågar säga vad jag tycker.

måndag 1 september 2014

Är du feminist eller kallar du dig feminist?

Ibland när jag tittar in på @kvinnohat eller andra feministiska internetforum så brukar jag alltid få syn på någon som tycker att folk "splittrar rörelsen" genom att använda sig av ett intersektionellt perspektiv. Det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna eller så på just @kvinnohat, där de som gästpostat varit rasifierade kvinnor som ofta pratat om fler maktstrukturer än sexism, t ex rasism, funkofobi eller transfobi. Och så fort en har läst igenom inlägget och kollar kommentarsfältet (alltså detta slår aldrig fel. det är _alltid_ såhär) så finns det någon, oftast vit, abled, cis, hetero som vägrar flytta ut från sin låda för att få in nya perspektiv och skriver t ex: "jag trodde att detta kontot handlade om vanlig feminism", "varför skriver ni bara om rasism nu?", "när ska vi sluta tjata om detta och fokusera på riktig feminism". Jag börjar bli så oerhört trött på detta. Om någon kommer med ett perspektiv som du som priviligerad inte har reflekterat över, borde du då rimligtvis inte vilja lyssna för att kunna bättra dig? Borde inte rörelsen, för att röra sig framåt, "splittras" och utbilda varandra? När ska priviligerade lära sig att ta ett steg tillbaka, hålla käften och lyssna? Den feminism vi vill ha och den vi måste ha för att komma någonstans måste vara intersektionell och inkludera alla. Feminism står för så mycket mer än lika värde mellan kvinnor och män, det står för allas lika värde och det går inte att bortse från att det finns så många fler maktstrukturer och normer i samhället än den mellan cismän och ciskvinnor.

Nu känner jag mig som *den vita feministen som *fattar* men ändå inte håller käften och lyssnar* MEN jag tänker att dessa problem hör ihop med dessa *feminister* som klär på sig ordet feminist som vore det en bekväm skyddsmantel. Epitetet feminist verkar ha blivit trendigt och något som många vill ha som sin label, men om du går omkring med bindi i F!s parader och skriker "ut med rasisterna, in med feministerna", då har du inte tänkt hela vägen. Då kanske du ska överväga att ta av bindin, lägga ner flaggan och sätta dig ner och googla "cultural appropriation bindi" och faktiskt lära dig något. För en feminism som flyter förbi som en trend är inte det vi behöver för att nå våra mål. Visst kan det vara bra att det är trendigt och kommer upp på dagordningen och pratas om men om en hela tiden måste lägga grunden och vara basic i diskussioner så blir det lätt att en hamnar på "kvinnor och män ska ha lika lön"-nivån, när vi kanske egentligen borde vara på "hur kan vi bli av med den rape culture vi lever i?"-nivån.

Sammanfattning: en måste hela tiden vara villig att backa och lära sig för att sedan kunna föra kampen framåt. Det finns nästan alltid information 10 sekunder bort, du behöver kanske inte alltid fråga personen som får samma fråga tio gånger om dagen när du kan googla upp svaret själv. Kanske kommer du inte få cred för det och kanske känns det lite jobbigt? Då kanske du snarare kallar dig feminist än är feminist och då kanske du bör fundera över vilka etiketter du sätter på dig själv.



nu sätter jag mig och väntar på........

:-)

tisdag 26 augusti 2014

Om att lära sig av varandra

En gång i våras när jag var i Halmstad var det en av mina nära kompisar som omedvetet raggade på en transkvinna. Några dagar senare fick jag höra historien (det är ju tyvärr så att det blir lite av en historia) och då berättades det också om några av hens andra vänners reaktioner; "hon är en man" och "hon har en penis". Vi snackade lite om detta och jag upptäckte så mycket okunskap bland mina vänner. Det är ju verkligen inte så att jag är någon expert på transfrågor men jag kände att jag kunde lära ut så mycket och märkte att de verkligen tog till sig! Vi har alltid haft en ganska grov jargong men i takt med att vi alla (kanske via mig hehe) blivit mer medvetna har ordvalen blivit bättre och mindre förtryckande.
Jag tror att vi alla tycker att just transfrågan är svår att förhålla sig till pga den allmänna okunskapen och oförståelsen som finns kring detta i samhället, och därför älskar jag att se hur vi alla kan utvecklas och lära oss tillsammans. Såvitt jag vet är ingen av mina vänner trans och därför är jag så otroligt tacksam för interwebz som har lärt mig så himla mycket om saker jag och mina vänner förr aldrig hört talas om (OBS skandal för svenska skolsystemet att 20åringar ej vet vad trans och cis är). Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här men grundtanken är väl att vi inte bara kan prata om saker vi redan kan allt om. Vi måste prata om saker vi inte vet något om och söka information för att utvecklas och komma någonstans, och vi måste bjuda in till samtal även för den som kanske inte efterfrågar det. För mig som cisperson är det ju väldigt lätt att säga att jag har förståelse för den oförståelsen som finns kring trans men jag tänker ändå att förståelse (och tålamod!) för okunskap är något vi måste ha för att komma någonstans. Kan vi inte diskutera och lära oss av varandra så kommer frigörelsen ta så mycket längre tid, och vi har inte tid att vänta.

söndag 29 juni 2014

pink lady baby

Funderar ibland på individens ansvar i att motverka strukturer. Jag jobbar ju nu på kafé i ett förvånansvärt stort köpcenter, och jag ser sååå många ungar/ungdomar/vuxna/gamla kvinnor iklädda rosa tillsammans med snubbar iklädda blått. Häromdagen stod jag bakom ett äldre par i rulltrappan, där kvinnan hade rosa jacka, glitter på väskan och mönstrade högklackade skor och mannen hade mörkblå jacka och sköna gympadojor (obs relevant är att det hällregnade och var kjempemolnigt). Tänkte då att den som säger att färger/mönster/vissa stilar inte är könade måste levt i ett annat universum än jag. Funderar därför ibland på om jag som *medveten* borde ha mindre rosa prylar/kläder (har ju rosa mobil, rosamönstrad jacka och skor med rosa detaljer på mig VARJE dag) för att typ visa att en ej behöver? Changing by doing liksom? Jag älskar ju rosa, dras till värmen den utstrålar och vill gärna ha rosa kring mig men kanske borde jag tänka om? Kan jag bidra till att försöka avköna färger genom att som ciskvinna ha mindre rosa?

OBS disclaimer jag är all in för andra individers *fria val*, detta är bara funderingar jag har som egentligen mest rör mig själv.

fredag 20 juni 2014

Kapitalismen som upprätthållare av maktstrukturer

Nu har jag ju, tillsammans med två klasskompisar, gjort en riktig kapitalistresa (OBS rent bokstavligt talat, inga bildliga metaforer här). Vi har flyttat till Norge enbart för att jobba hundra timmar per dag och helt enkelt tjäna pengar, precis som så många andra i vår ålder och position gjort. Varför är det problematiskt egentligen? De får billigare arbetskraft, vi tjänar bättre pengar än hemma i Sverige och får dessutom arbetslivserfarenhet. Det låter väl jättebra? Mmm ja vissa goda sidor finns såklart (annars hade vi ju inte varit här......) MEN vi har funderat en del och kommit fram till lite saker.

Allt i vårt samhälle handlar om att tjäna pengar. Vi _måste_ tjäna pengar för att kunna leva, och med leva menar jag verkligen inget direkt lyxliv. Vi måste tjäna pengar för att kunna plugga nånting (JAG HÖR ER REDAN ni som skriker att vi får ju studiebidrag och studielån ja det vet jag väl liksom men en kan inte låtsas att de räcker till att leva??!?! orimlig motsägning, var tyst), vi måste tjäna (asmkt) pengar för att kunna ha någonstans att bo (det är ju fan svindyrt att bo, en kompis här betalar 20000 /månad för typ kanske 70 kvadrat) och vi måste till och med tjäna pengar FÖR ATT kunna tjäna pengar dvs jobba. Vi klarar oss inte utan pengar och därför måste vi behålla jobbet. Vi blir så måna om att *få chansen att jobba* att vi står ut med vad som helst, och nu pratar jag inte bara om dåliga arbetsförhållanden och dålig arbetsmiljö, jag pratar om sexism och rasism på jobbet. Hur många gånger har vi inte hört historier om chefer som trakasserat anställda, som snackar skit om anställda med anställda eller som kräver orimliga saker av "underordnade" anställda? Visst har vi hört om hur folk står ut med vidriga saker på jobbet för att "hen menar inget illa och det är ju ändå snart semester" eller "äsch jag tycker det är kul med lite skön stämning"? Vi blir så måna om att behålla jobbet att vi, av rädsla för att bli utan inkomst, inte vågar stå upp för det vi tror på, inte vågar vara oss själva och inte vågar säga emot när någon med konkret makt över oss gör något som fortbygger maktstrukturer. Hör vi någon säga n-ordet eller att kvinnor minsann ska städa så säger vi inte alltid längre emot. Vi är för rädda för att bli utslängda ur vår ekonomiska trygghet.

Kanske tänker någon av er att ett jobb inom ett serviceyrke inte är rätt plats att uttrycka åsikter eller att det inte är vår plats att "rätta" någon *äldre*, *mer erfaren*, *en vuxen*. Isåfall vill jag säga: DET VAR SÅNA SOM DU SOM DÖDADE BAMBIS MAMMA!!! Alltså jag tänker inte ge upp det som jag anser rätt för att någon har levt fler dagar på denna jorden än jag? Det är orimligt. Kanske är jag inte gammal men jag är fan smart nog att inse att ålder inte=kunskap och insikt. Jag vet iallafall att jag har lärt äldre något och att yngre har lärt mig något. Jag tänker mig heller inte ett samhälle där alla som jobbar på kafé ständigt ska sprida politiska budskap men jag tänker mig ett samhälle där en inte ska behöva vara rädd för att falla utanför samhällets skyddsnät för att en upplyser och informerar sin chef om att n-ordet är ett fruktansvärt ord med fruktansvärd historia och helt enkelt är för jävligt att använda om/till personer.

Jag tänker att detta är en stor del av hur kapitalismen är ett system där maktstrukturer produceras och fortgår utan stopp. Vi måste ha pengar=vi säger inte emot=folk fortsätter sprida rasistiska/sexistiska/homofoba/transfoba/funkofoba myter omkring sig=maktstrukturerna reproduceras. DÄRFÖR tänker jag också att en högerfeminism (eller en feminism som tror på kapitalism) helt enkelt inte fungerar. 

Har någon av er funderat på det här? Är jag helt ute och cyklar i och med dessa tankar? Kanske har jag genom detta inlägg verkat jättedåligt påläst eller stateat the obvious men jag behövde få dessa tankar på pränt och kanske mest egentligen förklara dem.



ps att jag typ är rädd att publicera detta pga risken att bli av med jobbet... mm. älskar dock jobbet jag är på nu, även om en kanske inte kan tro det efter denna text :-)