måndag 1 september 2014

Är du feminist eller kallar du dig feminist?

Ibland när jag tittar in på @kvinnohat eller andra feministiska internetforum så brukar jag alltid få syn på någon som tycker att folk "splittrar rörelsen" genom att använda sig av ett intersektionellt perspektiv. Det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna eller så på just @kvinnohat, där de som gästpostat varit rasifierade kvinnor som ofta pratat om fler maktstrukturer än sexism, t ex rasism, funkofobi eller transfobi. Och så fort en har läst igenom inlägget och kollar kommentarsfältet (alltså detta slår aldrig fel. det är _alltid_ såhär) så finns det någon, oftast vit, abled, cis, hetero som vägrar flytta ut från sin låda för att få in nya perspektiv och skriver t ex: "jag trodde att detta kontot handlade om vanlig feminism", "varför skriver ni bara om rasism nu?", "när ska vi sluta tjata om detta och fokusera på riktig feminism". Jag börjar bli så oerhört trött på detta. Om någon kommer med ett perspektiv som du som priviligerad inte har reflekterat över, borde du då rimligtvis inte vilja lyssna för att kunna bättra dig? Borde inte rörelsen, för att röra sig framåt, "splittras" och utbilda varandra? När ska priviligerade lära sig att ta ett steg tillbaka, hålla käften och lyssna? Den feminism vi vill ha och den vi måste ha för att komma någonstans måste vara intersektionell och inkludera alla. Feminism står för så mycket mer än lika värde mellan kvinnor och män, det står för allas lika värde och det går inte att bortse från att det finns så många fler maktstrukturer och normer i samhället än den mellan cismän och ciskvinnor.

Nu känner jag mig som *den vita feministen som *fattar* men ändå inte håller käften och lyssnar* MEN jag tänker att dessa problem hör ihop med dessa *feminister* som klär på sig ordet feminist som vore det en bekväm skyddsmantel. Epitetet feminist verkar ha blivit trendigt och något som många vill ha som sin label, men om du går omkring med bindi i F!s parader och skriker "ut med rasisterna, in med feministerna", då har du inte tänkt hela vägen. Då kanske du ska överväga att ta av bindin, lägga ner flaggan och sätta dig ner och googla "cultural appropriation bindi" och faktiskt lära dig något. För en feminism som flyter förbi som en trend är inte det vi behöver för att nå våra mål. Visst kan det vara bra att det är trendigt och kommer upp på dagordningen och pratas om men om en hela tiden måste lägga grunden och vara basic i diskussioner så blir det lätt att en hamnar på "kvinnor och män ska ha lika lön"-nivån, när vi kanske egentligen borde vara på "hur kan vi bli av med den rape culture vi lever i?"-nivån.

Sammanfattning: en måste hela tiden vara villig att backa och lära sig för att sedan kunna föra kampen framåt. Det finns nästan alltid information 10 sekunder bort, du behöver kanske inte alltid fråga personen som får samma fråga tio gånger om dagen när du kan googla upp svaret själv. Kanske kommer du inte få cred för det och kanske känns det lite jobbigt? Då kanske du snarare kallar dig feminist än är feminist och då kanske du bör fundera över vilka etiketter du sätter på dig själv.



nu sätter jag mig och väntar på........

:-)

tisdag 26 augusti 2014

Om att lära sig av varandra

En gång i våras när jag var i Halmstad var det en av mina nära kompisar som omedvetet raggade på en transkvinna. Några dagar senare fick jag höra historien (det är ju tyvärr så att det blir lite av en historia) och då berättades det också om några av hens andra vänners reaktioner; "hon är en man" och "hon har en penis". Vi snackade lite om detta och jag upptäckte så mycket okunskap bland mina vänner. Det är ju verkligen inte så att jag är någon expert på transfrågor men jag kände att jag kunde lära ut så mycket och märkte att de verkligen tog till sig! Vi har alltid haft en ganska grov jargong men i takt med att vi alla (kanske via mig hehe) blivit mer medvetna har ordvalen blivit bättre och mindre förtryckande.
Jag tror att vi alla tycker att just transfrågan är svår att förhålla sig till pga den allmänna okunskapen och oförståelsen som finns kring detta i samhället, och därför älskar jag att se hur vi alla kan utvecklas och lära oss tillsammans. Såvitt jag vet är ingen av mina vänner trans och därför är jag så otroligt tacksam för interwebz som har lärt mig så himla mycket om saker jag och mina vänner förr aldrig hört talas om (OBS skandal för svenska skolsystemet att 20åringar ej vet vad trans och cis är). Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här men grundtanken är väl att vi inte bara kan prata om saker vi redan kan allt om. Vi måste prata om saker vi inte vet något om och söka information för att utvecklas och komma någonstans, och vi måste bjuda in till samtal även för den som kanske inte efterfrågar det. För mig som cisperson är det ju väldigt lätt att säga att jag har förståelse för den oförståelsen som finns kring trans men jag tänker ändå att förståelse (och tålamod!) för okunskap är något vi måste ha för att komma någonstans. Kan vi inte diskutera och lära oss av varandra så kommer frigörelsen ta så mycket längre tid, och vi har inte tid att vänta.

söndag 29 juni 2014

pink lady baby

Funderar ibland på individens ansvar i att motverka strukturer. Jag jobbar ju nu på kafé i ett förvånansvärt stort köpcenter, och jag ser sååå många ungar/ungdomar/vuxna/gamla kvinnor iklädda rosa tillsammans med snubbar iklädda blått. Häromdagen stod jag bakom ett äldre par i rulltrappan, där kvinnan hade rosa jacka, glitter på väskan och mönstrade högklackade skor och mannen hade mörkblå jacka och sköna gympadojor (obs relevant är att det hällregnade och var kjempemolnigt). Tänkte då att den som säger att färger/mönster/vissa stilar inte är könade måste levt i ett annat universum än jag. Funderar därför ibland på om jag som *medveten* borde ha mindre rosa prylar/kläder (har ju rosa mobil, rosamönstrad jacka och skor med rosa detaljer på mig VARJE dag) för att typ visa att en ej behöver? Changing by doing liksom? Jag älskar ju rosa, dras till värmen den utstrålar och vill gärna ha rosa kring mig men kanske borde jag tänka om? Kan jag bidra till att försöka avköna färger genom att som ciskvinna ha mindre rosa?

OBS disclaimer jag är all in för andra individers *fria val*, detta är bara funderingar jag har som egentligen mest rör mig själv.

fredag 20 juni 2014

Kapitalismen som upprätthållare av maktstrukturer

Nu har jag ju, tillsammans med två klasskompisar, gjort en riktig kapitalistresa (OBS rent bokstavligt talat, inga bildliga metaforer här). Vi har flyttat till Norge enbart för att jobba hundra timmar per dag och helt enkelt tjäna pengar, precis som så många andra i vår ålder och position gjort. Varför är det problematiskt egentligen? De får billigare arbetskraft, vi tjänar bättre pengar än hemma i Sverige och får dessutom arbetslivserfarenhet. Det låter väl jättebra? Mmm ja vissa goda sidor finns såklart (annars hade vi ju inte varit här......) MEN vi har funderat en del och kommit fram till lite saker.

Allt i vårt samhälle handlar om att tjäna pengar. Vi _måste_ tjäna pengar för att kunna leva, och med leva menar jag verkligen inget direkt lyxliv. Vi måste tjäna pengar för att kunna plugga nånting (JAG HÖR ER REDAN ni som skriker att vi får ju studiebidrag och studielån ja det vet jag väl liksom men en kan inte låtsas att de räcker till att leva??!?! orimlig motsägning, var tyst), vi måste tjäna (asmkt) pengar för att kunna ha någonstans att bo (det är ju fan svindyrt att bo, en kompis här betalar 20000 /månad för typ kanske 70 kvadrat) och vi måste till och med tjäna pengar FÖR ATT kunna tjäna pengar dvs jobba. Vi klarar oss inte utan pengar och därför måste vi behålla jobbet. Vi blir så måna om att *få chansen att jobba* att vi står ut med vad som helst, och nu pratar jag inte bara om dåliga arbetsförhållanden och dålig arbetsmiljö, jag pratar om sexism och rasism på jobbet. Hur många gånger har vi inte hört historier om chefer som trakasserat anställda, som snackar skit om anställda med anställda eller som kräver orimliga saker av "underordnade" anställda? Visst har vi hört om hur folk står ut med vidriga saker på jobbet för att "hen menar inget illa och det är ju ändå snart semester" eller "äsch jag tycker det är kul med lite skön stämning"? Vi blir så måna om att behålla jobbet att vi, av rädsla för att bli utan inkomst, inte vågar stå upp för det vi tror på, inte vågar vara oss själva och inte vågar säga emot när någon med konkret makt över oss gör något som fortbygger maktstrukturer. Hör vi någon säga n-ordet eller att kvinnor minsann ska städa så säger vi inte alltid längre emot. Vi är för rädda för att bli utslängda ur vår ekonomiska trygghet.

Kanske tänker någon av er att ett jobb inom ett serviceyrke inte är rätt plats att uttrycka åsikter eller att det inte är vår plats att "rätta" någon *äldre*, *mer erfaren*, *en vuxen*. Isåfall vill jag säga: DET VAR SÅNA SOM DU SOM DÖDADE BAMBIS MAMMA!!! Alltså jag tänker inte ge upp det som jag anser rätt för att någon har levt fler dagar på denna jorden än jag? Det är orimligt. Kanske är jag inte gammal men jag är fan smart nog att inse att ålder inte=kunskap och insikt. Jag vet iallafall att jag har lärt äldre något och att yngre har lärt mig något. Jag tänker mig heller inte ett samhälle där alla som jobbar på kafé ständigt ska sprida politiska budskap men jag tänker mig ett samhälle där en inte ska behöva vara rädd för att falla utanför samhällets skyddsnät för att en upplyser och informerar sin chef om att n-ordet är ett fruktansvärt ord med fruktansvärd historia och helt enkelt är för jävligt att använda om/till personer.

Jag tänker att detta är en stor del av hur kapitalismen är ett system där maktstrukturer produceras och fortgår utan stopp. Vi måste ha pengar=vi säger inte emot=folk fortsätter sprida rasistiska/sexistiska/homofoba/transfoba/funkofoba myter omkring sig=maktstrukturerna reproduceras. DÄRFÖR tänker jag också att en högerfeminism (eller en feminism som tror på kapitalism) helt enkelt inte fungerar. 

Har någon av er funderat på det här? Är jag helt ute och cyklar i och med dessa tankar? Kanske har jag genom detta inlägg verkat jättedåligt påläst eller stateat the obvious men jag behövde få dessa tankar på pränt och kanske mest egentligen förklara dem.



ps att jag typ är rädd att publicera detta pga risken att bli av med jobbet... mm. älskar dock jobbet jag är på nu, även om en kanske inte kan tro det efter denna text :-)

torsdag 19 juni 2014

Vi måste inkludera istället för att bara ryggdunka.

Jag har ju alltså flytt(at) till Tromsø av alla platser på jorden. För den som inte har så bra koll på geografi (mvh kan relatera......) så kan ni kolla på kartan här ovanför. Silverglitter är den exakta punkt där jag befinner mig just nu - på en madrass under en trappa - och guldglitter är mitt kära gamla Halmstad ♥

Det jag har gjort här i Tromsø kan typ sammanfattas såhär: jobba äta sova kolla orange is the new black, men jag har också fått stifta bekantskap med en gammal klasskompis (mvh låtsas vara hundra miljoner år gammal) som jobbat här sen i höstas. Det har varit så himla kul, vi var hängde rätt mycket förr men hamnade i olika kretsar i gymnasiet (mvh låter som en gangsta), och nu har vi alltså fått chansen att hänga igen! OBS detta ska inte bli nåt nostalgiskt *ta vara på dina relationer*-inlägg utan detta är min övergång till att förklara hur viktigt jag tycker att det är att hänga i olika sociala grupperingar. Här har jag fått tillgång till ett helt nytt umgänge med helt andra sorters människor än de jag är van vid att hänga med, på typ Ingesund. I de kretsarna diskuterar vi feminism, recycling eller veganism i timmar och kommer trots det ofta ingenstans eftersom att vi alla redan tycker och tänker samma saker. Här har jag fått prova på att behöva förklara de saker jag ser som självklara på ett sånt sätt att någon som inte ens bryr sig vill lyssna, här har jag blivit kallad "en sån där feminist" (obs ja med fysiska kaninöron) och sedan fått hundra frågor att försöka förklara. Och jag älskar det! Jag är så glad att jag "brandat" mig som *feministen* - det ger upphov till så himla många otroligt bra diskussioner (även om det ofta är på fyllan som folk vill/vågar fråga/prata om det:):)).

Jag tänker att det är en av mina viktigaste delar i min aktivism: att festa, hänga, snacka med folk från olika sammanhang och prata det som jag tycker är viktigast. Folk vill nämligen lyssna. Folk vill lära sig och förstå hur vi tänker. Folk är intresserade men kanske ibland lite rädda att fråga. Även om det såklart är jätteviktigt med separatistiska feministiska forum så blir det ofta, iallafall för mig, lätt ett ryggdunkargäng. Att få chansen att förklara för någon som inte är insatt på något sätt är en utmaning - och en väg till framgång och utveckling. Om vi inte kan pusha våra förmågor att visa vad vi tycker är rätt kommer vi aldrig att övertyga någon, vi får liksom inte glömma bort vad vi kämpar för: en rättvis och jämställd värld för alla - då kan vi inte lämna de som har andra intressen och livsfokus bakom. Vi måste inkludera istället för att bara ryggdunka.

måndag 16 juni 2014

är du en douche? isf hejdå

En kväll förra helgen när jag var i Halmstad och körde alla sommarens fester på en helg (...mådde sådär efter) så hade jag på mig en helt FAB glittrig magtröja. Alla som känner mig vet ju att jag älskar 1fabulösa saker 2glitter 3kläder som slutar/börjar i midjan. Detta var alltså en perfekt tröja för mig. Jag är ute på stan och chillar väl på Ölfiket som vanligt, när en snubbe plötsligt petar på min mage. Jag fattar ej vad han håller på med så jag petar tillbaka på hans arm och han skriker då "WOOOHA varför är du så aggressiv? Är du aggressiv???". Jag orkar inte snacka mer med honom (pga fett jobbig) så jag går iväg och tar en öl, men detta gjorde mig så fruktansvärt irriterad när jag tänkte tillbaka på händelsen morgonen efter. VARFÖR tyckte han att han hade rätt att röra mig? VARFÖR tyckte han att jag var "aggressiv" när jag gjorde samma sak tillbaka mot honom? Jag är så trött på att min ilska ses som oklädsam och fel och därför inte tas på allvar. Det är fan inte okej. Snubbar: sluta ta så jävla mycket utrymme i det offentliga rummet, sluta ta er friheter gentemot andras kroppar och space och SLUTA vara så jävla douchiga.

(ps. någon dag senare såg jag samma snubbe ha på sig en t-shirt med en naken tjej utan ansikte och texten player över. kanske var han ett lost case.)

fredag 6 juni 2014

om att säga hejdå

minns när jag skrev detta på balnatten förra året: "jag sitter på taket och tänker att hur ska jag någonsin kunna lämna sture? sen tänker jag att snart är det väl inte långt kvar tills jag sitter på nästa skolas tak och tänker likadant". och jag har suttit på ingesunds tak, bänkar, golv, uteplatser och bord men jag har inte tänkt likadant. jag har kommit så mycket längre här, kanske blev jag inte den bästa kontrabasisten som jag trodde att jag ville bli, men jag blev mitt bästa jag. jag har lärt mig så mycket om mig själv och andra, om musiken och om livet att jag (även om jag ibland funderat på om jag valde rätt) bara är glad. men nu känner jag mig färdig här. nu vill jag komma hem (HEM) och få nya minnen om än bara för en helg och sen vill jag iväg på äventyret som är början på det jag ska skapa nu. det kommer inte vara jag och lilla bejbi nu, jag kommer klara mig utan hen. utan tryggheten musiken alltid gett mig, utan en skola att gå till, utan nio fantastiska grannar och utan alla olika härliga människor, men det gör mig ingenting för jag har tilltro till mig själv och till världen. jag vet att vad jag än hittar på så kommer det att bli det bästa. så hejdå ingesund. du var inte som jag trodde att du skulle vara och jag är så glad för det. ha ett bra liv.

torsdag 29 maj 2014

om -> ♀♀♀ och systerskap


Har jag berättat om när jag först började fundera över feminism och framförallt, att använda sig av kvinnomärket i den kampen? Jag satt i en buss på väg till Liseberg med SKUNIK, mitt gäng i kyrkan i Halmstad, och pratade med en kompis när jag plötsligt ser att hon hade en tatuering med ett kvinnomärke. Jag var helt oförstående och frågade varför hon hade valt att ha det på sin kropp? Detta är ju alltså rakt efter den feministiska backlashen som var 00-talet där jag växte upp, jag hade nästan aldrig sett tecknet användas och visste inte riktigt vad det stod för heller. Hennes svar "för systerskapet och för jämställdhet". Jag minns hur förvirrad jag blev, jag fattade ingenting men noterade väl det någonstans bak i huvudet och funderade på det ibland. Julia introducerade mig till den nya feminismen, den fjärde vågen, och fick mig att tänka på hur vi som tjejer blivit uppfostrade av världen att alltid vara två stycken bästisar, att konkurrera med varandra för killars uppmärksamhet och att säga "jag umgås hellre med killar, tjejer är så jobbiga". Julia är fortfarande en förebild för mig, Julia som showar off accidental vaginas på instagram, tecknar Gudrun och fantastiska självporträtt med så mycket känsla att en aldrig glömmer bort dem, Julia som har en lillasyster som är en av mina bästa vänner och en storasyster som tagit hand om mig när jag mått dåligt. Tack vare Julias kvinnomärkestatuering började jag tänka och därför bär jag nu stolt märket runt min hals, på min väska och på tröjor av olika slag - för att få unga tjejer att börja fundera på vilka de är utanför samhällets normer och för att få dem att inse att systerskap är något av det viktigaste och vackraste en som kvinna kan ha i livet.

Ni hittar Julia på instagram: @suddgummit @accidentalvagina och @dinochmin

onsdag 28 maj 2014

Maskulint Initiativ

Jag fick en förfrågan om att skriva om den här nya grejen på Facebook, Maskulint Initiativ, en sida som startades 26/5 och i skrivande stund har 17.261 likes, fler än t ex Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Sidan beskriver sig själva som ett politiskt parti som "slår ifrån sig alla slags politiska stämplar. Vi kämpar endast för de grundläggande mänskliga rättigheterna, alla människors lika värde samt en genuin könsneutralitet. Här är alla välkomna". Känns det igen? Själv tycker jag att det påminner ganska rejält om vad Feministiskt Initiativ står för: "att samhället i alla avseenden beaktar de mänskliga rättigheterna och tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet. Politiken ska användas för att säkra människors lika möjligheter och utfall oavsett kön, hudfärg, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet, funktionsförmåga eller könsidentitet". Båda partierna verkar stå för lika, mänskliga rättigheter för alla. Så om de har samma ideologiska utgångspunkt - vad är problemet? Varför joinar inte alla de här 17.261 personerna istället FI?

För att vara helt ärlig har jag inte en aning och jag är kanske egentligen fel person att skriva om detta, då jag (som ni antagligen och förhoppningsvis vet) är engagerad i FI. Jag har dock funderat lite och kommit fram till dessa två anledningar till att stötta MI.
- du är snubbig snubbe som stör sig på att FI heter något med feminin=kvinna=DU ÄR JU FAKTISKT EN MAN HERREGUD SKA INTE MÄN FÅ VARA MÄN LÄNGRE??!?!?!?
ok. Jag kan faktiskt på ett sätt förstå att namnet Feministiskt Initiativ och ordet feminism "skrämmer bort" folk. Det har ju varit typ hundra tusen miljoner diskussioner om detta på interwebz, varför ska det heta feminism när det handlar om jämställdhet? Borde det inte egentligen heta jämställdism eller humanism? Jag tror att detta handlar till stor del om okunskap och oförståelse så när någon ställer dessa frågorna till mig brukar jag alltid länka till det här inlägget. Där förklarar Michaela (hej blekk) mycket pedagogiskt och bra varför det heter och bör heta feminism, så vet du inte det, läs den texten!
- du tror att det är ett skämt.
jag hade faktiskt ett par facebookvänner som likeade denna sidan idag, så jag skrev till dem och undrade lite varför. De flesta svarade att det ju var ett skämt, ingen seriös sida liksom. Jag hoppades på det och gick vidare med livet. När jag surfade in lite senare såg jag ett inlägg från adminsen: "Fråga: Vad står ni för mer konkret? Svar: Vi jobbar just nu på ett partiprogram där ni snart kommer kunna läsa mer ingående svar." och "Fråga: Kommer man kunna rösta på er i Valet 2014? Svar: Ja!". Så om du gillar denna sidan för att du tror att det är skämt är det bara att unlikea. Dessa snubbar tycker nog att de själva är roliga, men de skojar inte.

Jag har alltså funderat hela dagen och inte kommit fram till fler/rimligare förklaringar. Jag kan helt enkelt inte förstå varför en tycker att det är roligt eller vettigt att gilla sidan Maskulint Initiativ. Jag tycker mest att det verkar lite osmart, för om du står för mänskliga rättigheter och jämställdhet så finns det redan ett parti för dig, och det partiet heter Feministiskt Initiativ. Om du inte gillar mänskliga rättigheter och om namnet fortfarande stör dig efter att ha läst Michaelas text om det så tycker jag att du ska gå och lägga dig under en sten och inte komma tillbaka förrän du har kommit längre i din utveckling. Och det är inget skämt.

måndag 26 maj 2014

Om EU-valet, vad vi som feminister måste göra och om pappa.


Att vi f!na kom in är helt ofattbart (5.3 fantastiska jävla procent!!!) men ännu mer ofattbart är trots allt SDs 9.7%, och resultaten från t ex Danmark, där det högerextrema Dansk Folkeparti har fått fyra mandat, ett mer än Miljöpartiet som blev nästa största parti här i Sverige. Detta är för mig bara ytterligare ett bevis på hur vi som fått och skaffat oss kunskap måste sprida den till alla vi möter. Vi måste orka vara jobbiga och tråkiga, påpeka sexistiska, rasistiska, trans/homofoba skämt - vi måste orka. Framförallt ser jag nu hur vi måste orka förklara. Det är inte lätt att få sin världsbild omskakad och det är inte lätt att förändra sitt tankesätt. Vi måste orka stå där, som de stöttepelare vi vill och kan vara, och fånga upp folk som undrar innerst inne men kanske inte vågar fråga, prata med alla som tycker att det är ju faktiskt så himla bråkigt i orten det är väl inget fel på att vilja ha det lugnt där en bor, förklara för dem varför det faktiskt är så fruktansvärt dumt och historielöst att envisas med att säga n****boll, vi måste orka ta emot med öppna famnar och framförallt så måste vi orka förklara samma sak om och om och om och om igen. Vi går ut i samhället som en sorts utbildare, för feminism är faktiskt ingen åsikt - det är en nivå av kunskap. Vi måste komma ihåg målet och inte tappa bort oss i hur jobbigt det är att alltid vara den som "skapar dålig stämning" (DRA INTE TRÅKIGA OCH FÖRTRYCKANDE SKÄMT OM DU VILL SLIPPA DÅLIG STÄMNING). Vi måste orka för utan oss blir det ingen förändring. Vi är förändringen och vi skapar förändringen nu. Det händer nu.

Trots de extrema högervindarna som blåser omkring i Europa och trots att Soraya Post - inte bara som första romska kvinna utan också som företrädare för det första feministiska partiet i Europaparlamentet - kom in, så är det största av allt för mig smset som kom från mamma ikväll: "du kommer inte att tro det, men din far är en av dem som valde FI!". Pappa, det är så synd att jag har ärvt din oförmåga att uttrycka glädje och kärlek vår familj emellan, för nu mer än någonsin vill jag berätta för dig hur lycklig jag är över din insats och åsikt. Jag längtar tills den dagen kommer då jag har barn i min närhet som jag kan berätta för att min pappa minsann var med i revolutionen. Min pappa och jag var med när det hände (för det händer verkligen nu). Nu mer än någonsin vill jag visa min stolthet över dig för hela världen, nu gör det ingenting om du ställer dig på en bänk på stora torg och skriker JAG ÄR MAJA ÖSTLINGS PAPPA. Nu kommer jag stå bredvid dig, lika bredbent och lika stolt (och lika villig att göra något pinsamt för att skämma ut den andre av oss...). Nu mer än någonsin älskar jag dig.

onsdag 21 maj 2014

Queer Carrie Project!

 

Jag är knappast den enda som flertalet gånger varvat igenom alla sex säsonger av Sex and the City, jag har verkligen älskat den serien och beundrar systerskapet som visas upp där på så många sätt. Jag stör mig dock på några grejer med serien; att i princip alla är vita, att det ständigt blir mycket fokus på utseende och att det är så himla himla heteronormativt, men till det jag tänkte tipsa om idag! Det tjejerna gör mestadels av tiden är ju faktiskt att tänka på en massa snubbar, gnälla om en massa snubbar, prata om en massa snubbar, dejta en massa snubbar osv osv. Det är otroligt stort fokus på hur en bäst får snubbars uppmärksamhet, hur en bäst suger av en snubbe, hur en ska bete sig för att behålla snubben när en väl har *lyckats få* honom. Detta tröttnade dock Elisa Kreisinger på, och därför har hon skapat det fantastiska projektet Queer Carrie Project. I tre femminutersvideos har hen klippt ihop scener från SATC, säsong 1, säsong 2 och säsong 3-6, där gänget har lämnat all tråkig hetero-och-cis-normativitet och istället visar upp en betydligt mer queer inställning! Det är kul! Som Elisa själv skriver "It may have taken 6 years to complain about men but they’ve done something about it!". Så om du också älskar feminism och SATC, kolla in filmerna och andra projekt Elisa har gjort här! ←länk

tisdag 15 april 2014

TobiasRegistret

TJOHO HÖRNI, nu är jag registrerad givare i TobiasRegistret! Det var för ett par månader sen som jag hörde talas om detta, googlade och läste på lite, tänkte att ja men det kan väl vara en bra grej men sen försvann det totalt ur min hjärna! Som tur var hade jag några vettiga personer på Facebook som kunde påminna mig och nu står jag äntligen med. Det handlar alltså om stamcellsdonation det här, och det tycker iallafall jag låter lite läskigt, men efter lite påläsning verkar det bara vara bra! I korta drag går det till så att en anmäler sig, får hem en liten spottkopp på posten som en spottar i, skickar tillbaka och får bekräftelse om en nu kan vara med. När en har kommit så långt så kan en massa personer som är sjuka i t ex leukemi söka i registret och få upp passande stamceller. Om du som står i registret då passar och fortfarande vill genomföra donationen så åker du till ett sjukhus och väljer vilket sätt du vill donera på (här står det mer om själva donationen). Inte alls så himla svårt va? Tänk att på ett så konkret sätt kunna få hjälpa en annan människa. Det är ju helt otroligt häftigt!

måndag 14 april 2014

Aulainvigning och "roliga snubbar"

när storbandet spelade på efterfesten. såååå jäääävla roooligt!!!

I lördags hade vi invigning av den nya aulan här på Ingesund! Det var två tretimmarskonserter och superfezt till typ fyra efteråt. Perfekt upplägg för en awesome dag och det var sannerligen awesome. Det fanns dock ett inslag i konserterna som jag upplevde som problematiskt. Detta inslag gick ut på att en gammal elev på skolan, som numera kallar sig komiker, spelar brass och medverkar i olika revyer, drog tio minuter stand up mellan två stycken med symfoniorkester. Så långt allt bra. Den här snubben kommer alltså in i salen och är lite rolig, pratar värmländska och berättar att han kommer från Kil (vilket är en stad ännu mindre än Arvika och som också bidrar till fördomar om hur han är) och vi skrattar. Han berättar att han spelar valthorn och att ett horn, om en vecklar ut det, är så långt att en kan stanna hemma när en ska ut och spela på turné. Allt är fortfarande bra, vi i orkestern skrattar lite åt all värmländskhet. Så kommer vi då till den klassiska meningen "det var faktiskt där jag träffade hon som skulle bli min fru!" och jag känner att nu kommer det gå snabbt utför. Och rätt hade jag, han fortsätter med "hon spelade cello men hon fick sluta med det. Hon fick så mycket problem med 'celloliter'. *skratt* och nu är hon min före detta fru.". Ja men vad kul och originellt, du skiljde dig med din fru för att hennes kropp förändrades. GUD SÅ SPÄNNANDE TELL ME MORE. Alltså jag orkar knappt vara pedagogisk men genom att skämta på detta sättet befäster vi ett skönhetsideal som redan finns överallt omkring oss, hela tiden. Du är för tjock, du är för smal, du är för blek eller du har för mycket celluliter. Kan vi bara bestämma att vi slutar skämta om personers kroppar? Det är inte roligt. Förtryck är inte roligt.

Jag tycker dock att det verkar så himla befriande att vara snubbe. Tänk att tillåtas vara värmländsk eller skåning på scen, fet eller smal, ful eller snygg, uppklädd eller i träningskläder och att fortfarande bara ses som rolig. När ska tjejer tillåtas ta den platsen, där det som spelar roll är prestation? Jag längtar tills den dagen Ingesund inser att vi har ett ansvar, och bjuder in kvinnliga komiker, rasifierade talare, solister med funktionsnedsättningar eller dirigenter som är trans*personer. Jag längtar tills den dagen vi inser att vad vi gör faktiskt representerar något ut, och för mig står den här aulainvigningen (från ledningen som anställde komikerns sida) inte för något som jag vill representera.

söndag 13 april 2014

Att komma till insikt om ens privilegier

Ett par dagar efter att jag sett Raskortet var jag på Arvika sjukhus för att langa iväg lite blod till blodgivarcentralen där. När jag var klar och skulle vänta på bussen hamnade jag bredvid en man på en av bänkarna i entrén. Där satt jag, och kände mig så jävla priviligerad en ens kan vara. Vit, cis, hetero, psykiskt och fysiskt frisk, att vara på ett sjukhus för att känna sig som en god människa=stora privilegier. Jag satt där och läste i BANG om "illegala" invandrare, EUs asylpolitik och om rasismen som genomsyrar våra samhällen. Jag satt där med min lilla tidning och ett litet bandage runt höger armveck och bredvid mig satt han. Söndriga skor, skakiga ben, ledsna ögon och mörk hud. Vi hade ingen kontakt och hälsade inte ens men där och då var jag mer medveten om mina privilegier än någonsin förr.

lördag 12 april 2014

Paradise och Top Model - ETT FÖRSVARSTAL (?)


Som några av er kanske vet så följde jag Paradise Hotel slaviskt när det sändes och jag har nu även, efter ivriga påhejningar av en viss granne, börjat följa svenska Top Model! Detta är något som ofta ifrågasätts (och kritiseras) av flera personer omkring mig och det förstår jag såklart! Jag bör rimligtvis inte intressera mig av och medverka till fortsatt spridning av tvprogram och populärkultur som på så många sätt bidrar till utseendehets, kvinnohat och andra saker som jag inte gillar med vårt samhälle. Så varför bryr jag mig då? Framförallt handlar det såklart om det sociala. Under PH-tiden samlades vi kring sju personer, tre kvällar i veckan i mitt vardagsrum för att hänga, snacka skit och slökolla lite på vad som pågick i paradiset. Att ha något att samlas runt är så otroligt viktigt, och framförallt kan alla vara med! Borde vi samlats runt något annat? Ja, kanske det, men PH och TM ger oss en inblick i hur annorlunda folks liv kan se ut. Vi är ju trots allt till stor del en vit medelklass med liknande upplevelser som studerar tillsammans här och det ger faktiskt otroligt mycket för mig att börja tänka på det psykosociala klimatet i denna sortens dokusåpor.

Sedan är vi ju alla trots allt produkter av det patriarkat vi lever i. I en ultimat värld hade kanske inte modellande och den sortens jakt på ett perfekt utseende intresserat mig, men jag dömer inte mig själv eller någon annan för vilken typ av populärkultur vi väljer att konsumera, för jag tror inte att det handlar om något som löser sig på individnivå. Jag hoppas att vi, genom att intressera oss för många olika sorters kultur och människor, får större förståelse och därmed större kunskap om personer vi kanske aldrig annars hade mött i livet. Självklart bidrar programmen också till diskussion hos oss, och de diskussionerna är så himla viktiga och intressanta. Att prata om hur gruppdynamiken förändras när Jeppe kommer tillbaka, att prata om att Emelie säger "vet din plats, din hund" till Samir och att prata om huruvida hotellet är rätt plats för en nykterist att komma till är spännande och det ger upphov till diskussioner vi antagligen aldrig haft annars. Genom att konsumera olika sorters kultur vidgar vi våra vyer och därför fortsätter jag stolt att kolla på Top Model, Paradise Hotel eller vilket TV3s senaste lättillgängliga program nu är.