måndag 6 oktober 2014

Om nationalstaten och dess symboler

För några veckor sen så satt jag på spårvagnen hem till mitt lilla rum på Hisingen efter en låååååång dag i skolan med många diskussioner. Så jag satt där, rätt så trött i huvudet och spanade lite planlöst på folk (som en gör när en åker ganska långt) och då såg jag en snubbe som hade en pin där det stod "jag är BLÅ GUL", typ såhär såg den ut:
ja jag har ritat den i typ paint vadårå

Den lilla pinen fick mig att börja reflektera över Sverige och att använda landets symboler för att visa att en är del av någon sorts nationell och etnisk gemenskap. Och nu, några veckor senare, så har vi börjat diskutera just detta i skolan -nationalstaten och dess bidragande till ojämlikheter i samhället -  vilken timing va??? Det jag tänker med det är att en genom att hela tiden se till nationalstaten och den nationella identiteten som något enbart en etnisk gemenskap kan ta del av skapar vi också något  avvikande. För att något ska vara "rätt", behöver något annat vara "fel", och då har vi alltså en norm och en avvikare från normen, och det är DÄR jag tänker att det blir problematiskt. Jag tycker att en, genom att bära denna typ av symboler och *hylla sitt fosterland*, enbart bidrar till ett fortsatt värld med gränser som naturaliserats utifrån en nationalistisk grundtanke, en fortsatt värld med ojämlikhet och rasifiering av människor och en fortsatt värld med nationalstaten som en så stor del av vår identitet. Jag menar, visst identifierar jag mig som svensk, men vad läses in i det? Vad spelar det för roll i vilken del av världen jag föddes egentligen? Jag fattar liksom att olika länder har olika mycket pengar, att människor har olika möjligheter för att de är födda på olika ställen och att samhällen ser olika ut på olika ställen på jorden, men i en utopi: borde en inte egentligen kategorisera (om det nu ska vara nödvändigt) människor utifrån de val som de faktiskt har valt själva? Vilken musik de gillar, vilka problem de vill göra något åt, vilken politisk åsikt de har, vilken tv-serie de tycker är bäst...? För hur påverkar det egentligen min persona att vara född på ena sidan ett hav eller på andra sidan ett hav? Nej, kanske skulle vi försöka nedmontera nationalstaten och istället öppna gränserna och öppna för en värld där hela jorden är vårt fosterland, där alla människor är del av ett syskonskap. Det hade varit soft. 

 nu sätter jag mig och väntar på anklagelser om att jag är 


:))))


måndag 29 september 2014

Intressanta samtal, smarta ungdomar och en obehaglig man.

Jag har precis fått jobb i en vecka, som diskussionsmoderator/workshopshållare/utställningsguide på en fotoutställning som ska uppmuntra till diskussion om ojämlikhet och utanförskap, och idag var min första dag. Jag började klockan tolv och fram till att klockan slog fem och ungdomsgruppen kom så hade vi fyra besökare... 
Den första var en äldre dam som inte hade så många tänder kvar. Hon kom in, kollade runt lite på tavlorna och började sedan prata om sitt barnbarn, en flicka på åtta år. Hon berättade om hur hon ville att barnbarnet skulle lära sig prata, ta för sig, berätta om hur hon tänkte och lära sig matte ordentligt. Hur hon ibland uppfattades som sträng av barnets pappa men att barnets leende när hon klarade något, när hon märkte att någon lyssnade och förstod var bättre än något annat, att det var det hon levde för. Vi pratade kanske inte så mycket om själva utställningen men det samtalet var olikt något annat jag haft på länge. Sen kom det in två barn som gick i tvåan och trean och väntade på att deras orkester skulle börja, de spelade fiol och klarinett och bjöd in mig till deras orkester som på onsdag skulle ha ett event de kallade Spräng Gränserna, där de skulle äta mat tillsammans med de andra barnen och snacka om livet. Den fjärde besökaren var en man som jobbade som fältare, "typ som en skolkurator fast vi har ingen skola", och vi pratade om att våga gå utanför systemet och skapa sitt eget liv, sin egen framgång och sin egen framtid.
Det var ganska mycket dötid (vilket i och för sig var bra då jag har tenta på onsdag...) men dessa mötena gav iallafall mig otroligt mycket.

Sedan var det då dags för min första ungdomsgrupp, en grupp på folk mellan 15-20 år där de flesta känt varandra i flera år. Mitt mål med kvällen var att få igång deras tankar kring ojämlikhet och orättvisor i samhället idag men efter ett tag märkte jag att de tankarna redan var i full gång. Vi började med de en och en fick gå runt och kolla in utställningen, fundera över röda trådar och över vilken bild de kände mest inför och varför. Detta resulterade i väldigt olika tankar, från att beskriva det som finns på bilden till att relatera till att "känna sig konstig, som om de inte vet vad de ska göra" (i en bild vid namn Den svenska sommaren, på en svart familj som uttryckslöst står mellan husvagnar, svenska flaggor, hund och foppatofflor). Vi fortsatte med en övning som heter Ett steg fram, där deltagarna iklär sig roller med olika privilegier för att sätta ord på vad som är normen. Jag märkte att det var en splittrad grupp som jag tror förstod vart jag ville komma men inte riktigt ville prata om det utan hellre chilla, fika och snacka med sina kompisar. En hundra procent rimlig reaktion när vi pratar om förtryck som ständigt är närvarande. Vi fortsatte med övningen Heta linjen, ni vet den där ena sidan är att en helt håller med och andra sidan att en inte alls håller med, och det är här det börjar bli intressant. Med påståenden som "De som pratar mycket har bra självförtroende", "Sverige är jämställt", "tjejer värderas mer efter utseende än killar" och "det finns åsikter som inte borde tolereras" höjdes intensiteten och intresset markant. Det blev högljudda diskussioner men också tystnade många och lyssnade/funderade. Efter en stund av kaos kände dock jag och projektledaren att vi var tvungna att bryta. Vi satte oss ner och pratade. Inom vilka områden är det ojämställt? Hur märker ni av att det är ojämställt? och framförallt: varför röstar så många på SD? 

En av de unga killarna sa det så jävla heartbreaking och ärligt och smart: det finns en bro mellan oss, invandrarna och svenskarna. Ni vet hur folk ser på Utby? Fiiiina Utby. Det är hundra meter härifrån, det är bara en nerförsbacke men det är två olika världar. Han förklarade kriminalitet med att om en kille från Bergsjön går på en "fiiin" skola, typ Samskolan, där alla har dyra märkeskläder, och han har sex syskon, en mamma som inte kan jobba och en pappa som aldrig är hemma. Han vill hjälpa sin familj och passa in i skolan, han börjar med att sno nåt litet och sälja det vidare och sen rullar det på och sen är han fast. De andra nickar instämmande och när han säger att SD vill inte att såna som vi ska få bo här, vi ska inte få finnas går mitt hjärta sönder. Vad kan jag lära dem? Vem är jag att komma ditt som en vit liten medelklass-snorunge med mina högskolepoäng och snacka om utanförskap och orättvisa? De vet ju redan hur det ser ut. De fattar. De är så jävla smarta och medvetna och coola. De vet så mycket. De vet för mycket, de ska inte behöva veta hur jävla ojämställt vi har det. De ska vara fulla av framtidshopp och pepp på livet. De ska inte behöva vara oroliga för att ett jävla rasistiskt parti är tredje största och att SD inte vill att de ska få bo kvar. De ska inte behöva bli rädda när de hör ett ljud utanför lokalen och direkt tänker skottlossning och vill springa hem.
Men nu vet de allt detta. Och det är därför det måste börja med oss. Det är därför vi måste vara de som förändrar, förbättrar. De vet så jävla mycket och jag vet att de, att vi någon gång kommer vara dem som folk lyssnar på. Deras röster kommer höras och alla kommer vilja lyssna.

Efter workshopsen och diskussionerna stängde vi utställningen och gick över till kontoret. När vi är där inne och ska börja bege oss hem kommer det in en man. Han undrar vad det är för bild som hänger överallt (en bild från utställningen med en vit, blåögd kvinna i niqab) och jag förklarar att det är en bild från vår utställning om utanförskap och ojämlikhet som är öppen imorgon igen. Han flyttar närmare och säger att han har bott här i 25 år, att det är såna som hans fruar som syns på bilden och jag märker att det han vill säga är "vem är du att prata om utanförskapet?". Min projektledare Sara kommer in och förklarar att hon är ansvarig, att han kan prata med henne men han sätter upp handen, ser inte på henne och säger att han inte vill prata med henne. Han undrar vem som är ansvarig och Sara fortsätter förklara att det är hon, samtidigt som Saras dotter (som varit med under kvällen) kommer in. Hon hamnar bredvid mannen samtidigt som han börjar skrika på Sara som i sin tur skriker tillbaka. Det slutar med att jag får över dottern till vår sida för att jag är orolig att han ska gå på henne, hot om våld gentemot Sara och att han rusar därifrån och skriker "åk tillbaka till Afrika", en minut efter att han sagt att han själv kommer från Afrika (han var dock relativt white-passing). Vi pratar om det och jag frågar mig själv varför han hellre ville prata med mig än med Sara och hon säger det självklara som jag är för priviligerad för att inse: du är rätt ras. Han använder exakt samma diskriminering mot mig som han inte vill ska användas mot sin fru, kvinnan på bilden. 

När jag sedan åkte hem, från Bergsjön till min egen mysiga förort med dåligt rykte, Biskopsgården, märkte jag mer än någonsin att jag först är den enda vita på vagnen, till att vid Brunnsparken vara en i mängden, och när jag ska av återigen vara den enda vita. Från en värld till en annan via vithetsnormen. Och OBS om du var en av de som ryckte till lite när jag skrev/sa att jag jobbar i Bergsjön så är du definitivt en av dem som borde åka dit och snacka med dessa fantastiska ungdomar. 


Jag har väl egentligen skrivit detta mest för min egen skull men kanske kan någon av er också få ut något av det. Det jag isåfall vill säga (om någon pallat läsa hela vägen hit) är: gå utanför er comfort zone. Lämna det ni redan vet, åk till en stadsdel ni aldrig varit i, prata med folk ni inte annars skulle pratat med. Det har lärt mig så otroligt mycket. Jag kan ju utan tvekan säga att jag har lärt mig mer idag än denna min första månad på grundkursen i genusvetenskap.

tisdag 23 september 2014

Om heteronorm och rasism när en söker bostad

Jag har ju (som alla ni som har mig på Facebook vet......) haft lite bostadsletarpanik de senaste veckorna. Det började med att jag skulle hyra den perfekta (ALLTSÅ DEN VAR PERFEKT) lägenheten av en snubbe men några dagar innan inflytt och kontraktskrivande skickar han ett sms och har "infektion i fingret" och "orkar inte flytta sina grejer" jag ba :)))))))))))))))))))) JAJA i och med detta så har jag flängt runt i typ hela Göteborg stad och letat efter ställen att bo på och under denna tiden har jag (helt rimligt) stött på en massa olika intressanta personer som har sagt en del intressanta saker. Här följer två saker jag har iakttagit (och kommit ihåg att skriva upp...)
Hundra procent av dem som tog upp eventuella hookups/partners/ligg i rummet jag skulle hyra förutsatte att jag var hetero. "Du får inte dra hem killar", "har du pojkvän?" osv osv. Jag tror verkligen inte att någon av dem menade något illa, inte alls, men att heteronormen är så otroligt påträngande att folk inte för en sekund kan överlägga med sig själva huruvida en person är straight tycker jag är fruktansvärt tråkigt. Det var också en som sa att "detta är ett lugnt område, det är längre ut det bor en massa invandrare, inte här". Alltså, jag förstår att detta är menat som något betryggande gentemot mig men jag blir bara provocerad och förlorar respekt. Hen som sa det skulle bara veta hur glad jag blev häromdagen när jag släpade mig själv och tre svintunga matkassar upp för backen hem och fick hjälp av vad hen skulle klassat som INVANDRARE. Det jag vill komma till är iallafall att vi måste bli av med dessa normer och fördomar för om jag som trots allt är en liten priviligerad skitunge blir såhär irriterad så kan jag inte ens tänka mig hur det är att bli aktivt utsatt för dessa förtryck STÄNDIGT. fuck that shit, ni skulle röstat på feministerna så kanske vi iallafall kunde påbörjat en liten förändring.

lördag 13 september 2014

Att säga slajmfitta till en tjugoåring hjälper liksom inte.

En söndag så gick vi på gudstjänst! Det var trevligt och givande som alltid och det hände en del intressanta grejer (varför skulle jag annars ta upp det här......?). Vi kommer in och jag ser en man som inte lyckas komma ut ur bänken, jag går fram och hjälper honom och han sluddrar lite tillbaka. Kul, tänker jag, kul att du som inte verkar må bra kan känna styrka och glädje i att gå på gudstjänst. Men ACK så fel jag hade. Tio minuter senare är vi mitt inne gudstjänsten och vi hör djupa snarkanden från längst bak i kyrkan. Jaha, tänker jag, jaha skönt att du som inte verkar må bra kan få sova lite i en varm kyrka fylld av kärlek. En stund senare börjar två damer skratta besinningslöst åt mannen och jag känner bara jaha? Ni sitter här och ska ta vagnen hem om en timme och skrattar åt någon som inte har någonstans att ta vägen efter det här. Om någon tyckte att snarkandet var irriterande så är detta skrattet tusen gånger värre, det är ett skratt som är så fyllt av hån och människoförakt att det gör ont i hela kroppen och det är tur att vi är på gudstjänst för jag påminns om kärleken och möjligheten till bön. Så jag ber för hans styrka och jag ber för att de som skrattar ska förstå.
Efter gudstjänsten står vi utanför kyrkan och väntar in folk, när mannen kommer fram och sluddrar. Han tar med sig en i gänget bort och står och snicksnackar lite, ber om pengar och annat och kommer snart tillbaka till oss och fortsätter be om pengar. Vi är ju inte dom som e dom med pengar, vi ger alltid när vi har men denna gången hade vi ingenting och vi ber om ursäkt och säger tyvärr. Då tar han ett steg framåt, ser på oss, vänder sig om och säger "din jävla slajmfitta" (alltså i don't even.... vad är det ens). Han vinglar iväg och vi tar en omväg till hållplatsen för att slippa gå nära honom och när vi kommer fram så tar vi hellre nästa vagn för att vi ska slippa bli trakasserade av honom.
Jag FATTAR verkligen att en blir lack när systemet trycker ner en, vägrar hjälpa och sedan skrattar åt en men jag blir så jävla lack när folk riktar sin kritik fel. Att säga slajmfitta till en tjugoåring hjälper liksom inte.

fredag 12 september 2014

Om att hålla käften

Häromkvällen var vi ute och hängde på stan såsom de coola katter vi är, och när det var dags att dra hem så hamnade vi bredvid en diskussionsglatt gäng på hållplatsen. De diskuterade politik och valet som står för dörren. Jag tjuvlyssnar som vanligt ganska indiskret och jag och hela mitt gäng hör dem säga "jag tänker såhär, men jag är ju inte en sån feministfitta som tycker att män är svin". Jag vänder mig bort och snurrar runt min tågpåse så att Unga Feministers Pussy Riot-tryck inte ska synas. Eftersom att jag står och lyssnar oerhört indiskret så blandas våra två gäng efter ett tag ihop och några snubbar börjar ordbajsa mot varandra. Min kompis säger lite tyst att "du kan väl säga något smart". Jag inser då att jag hela tiden varit tyst, trots att de kommit långt in i diskussionen om feminism och olika feministiska frågor

Kanske är det rädslan att gå av vagnen, märka att någon går efter och få stryk som den feministfitta jag är och då förtjänar, kanske är det feghet, kanske är det en känsla av att vad en än säger kommer det missförstås och hackas på. I vilket fall som helst är det något (detta något aka patriarkala strukturer) som gör att jag inte vågar säga vad jag tycker.

måndag 1 september 2014

Är du feminist eller kallar du dig feminist?

Ibland när jag tittar in på @kvinnohat eller andra feministiska internetforum så brukar jag alltid få syn på någon som tycker att folk "splittrar rörelsen" genom att använda sig av ett intersektionellt perspektiv. Det har varit väldigt tydligt de senaste veckorna eller så på just @kvinnohat, där de som gästpostat varit rasifierade kvinnor som ofta pratat om fler maktstrukturer än sexism, t ex rasism, funkofobi eller transfobi. Och så fort en har läst igenom inlägget och kollar kommentarsfältet (alltså detta slår aldrig fel. det är _alltid_ såhär) så finns det någon, oftast vit, abled, cis, hetero som vägrar flytta ut från sin låda för att få in nya perspektiv och skriver t ex: "jag trodde att detta kontot handlade om vanlig feminism", "varför skriver ni bara om rasism nu?", "när ska vi sluta tjata om detta och fokusera på riktig feminism". Jag börjar bli så oerhört trött på detta. Om någon kommer med ett perspektiv som du som priviligerad inte har reflekterat över, borde du då rimligtvis inte vilja lyssna för att kunna bättra dig? Borde inte rörelsen, för att röra sig framåt, "splittras" och utbilda varandra? När ska priviligerade lära sig att ta ett steg tillbaka, hålla käften och lyssna? Den feminism vi vill ha och den vi måste ha för att komma någonstans måste vara intersektionell och inkludera alla. Feminism står för så mycket mer än lika värde mellan kvinnor och män, det står för allas lika värde och det går inte att bortse från att det finns så många fler maktstrukturer och normer i samhället än den mellan cismän och ciskvinnor.

Nu känner jag mig som *den vita feministen som *fattar* men ändå inte håller käften och lyssnar* MEN jag tänker att dessa problem hör ihop med dessa *feminister* som klär på sig ordet feminist som vore det en bekväm skyddsmantel. Epitetet feminist verkar ha blivit trendigt och något som många vill ha som sin label, men om du går omkring med bindi i F!s parader och skriker "ut med rasisterna, in med feministerna", då har du inte tänkt hela vägen. Då kanske du ska överväga att ta av bindin, lägga ner flaggan och sätta dig ner och googla "cultural appropriation bindi" och faktiskt lära dig något. För en feminism som flyter förbi som en trend är inte det vi behöver för att nå våra mål. Visst kan det vara bra att det är trendigt och kommer upp på dagordningen och pratas om men om en hela tiden måste lägga grunden och vara basic i diskussioner så blir det lätt att en hamnar på "kvinnor och män ska ha lika lön"-nivån, när vi kanske egentligen borde vara på "hur kan vi bli av med den rape culture vi lever i?"-nivån.

Sammanfattning: en måste hela tiden vara villig att backa och lära sig för att sedan kunna föra kampen framåt. Det finns nästan alltid information 10 sekunder bort, du behöver kanske inte alltid fråga personen som får samma fråga tio gånger om dagen när du kan googla upp svaret själv. Kanske kommer du inte få cred för det och kanske känns det lite jobbigt? Då kanske du snarare kallar dig feminist än är feminist och då kanske du bör fundera över vilka etiketter du sätter på dig själv.



nu sätter jag mig och väntar på........

:-)

tisdag 26 augusti 2014

Om att lära sig av varandra

En gång i våras när jag var i Halmstad var det en av mina nära kompisar som omedvetet raggade på en transkvinna. Några dagar senare fick jag höra historien (det är ju tyvärr så att det blir lite av en historia) och då berättades det också om några av hens andra vänners reaktioner; "hon är en man" och "hon har en penis". Vi snackade lite om detta och jag upptäckte så mycket okunskap bland mina vänner. Det är ju verkligen inte så att jag är någon expert på transfrågor men jag kände att jag kunde lära ut så mycket och märkte att de verkligen tog till sig! Vi har alltid haft en ganska grov jargong men i takt med att vi alla (kanske via mig hehe) blivit mer medvetna har ordvalen blivit bättre och mindre förtryckande.
Jag tror att vi alla tycker att just transfrågan är svår att förhålla sig till pga den allmänna okunskapen och oförståelsen som finns kring detta i samhället, och därför älskar jag att se hur vi alla kan utvecklas och lära oss tillsammans. Såvitt jag vet är ingen av mina vänner trans och därför är jag så otroligt tacksam för interwebz som har lärt mig så himla mycket om saker jag och mina vänner förr aldrig hört talas om (OBS skandal för svenska skolsystemet att 20åringar ej vet vad trans och cis är). Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här men grundtanken är väl att vi inte bara kan prata om saker vi redan kan allt om. Vi måste prata om saker vi inte vet något om och söka information för att utvecklas och komma någonstans, och vi måste bjuda in till samtal även för den som kanske inte efterfrågar det. För mig som cisperson är det ju väldigt lätt att säga att jag har förståelse för den oförståelsen som finns kring trans men jag tänker ändå att förståelse (och tålamod!) för okunskap är något vi måste ha för att komma någonstans. Kan vi inte diskutera och lära oss av varandra så kommer frigörelsen ta så mycket längre tid, och vi har inte tid att vänta.

söndag 29 juni 2014

pink lady baby

Funderar ibland på individens ansvar i att motverka strukturer. Jag jobbar ju nu på kafé i ett förvånansvärt stort köpcenter, och jag ser sååå många ungar/ungdomar/vuxna/gamla kvinnor iklädda rosa tillsammans med snubbar iklädda blått. Häromdagen stod jag bakom ett äldre par i rulltrappan, där kvinnan hade rosa jacka, glitter på väskan och mönstrade högklackade skor och mannen hade mörkblå jacka och sköna gympadojor (obs relevant är att det hällregnade och var kjempemolnigt). Tänkte då att den som säger att färger/mönster/vissa stilar inte är könade måste levt i ett annat universum än jag. Funderar därför ibland på om jag som *medveten* borde ha mindre rosa prylar/kläder (har ju rosa mobil, rosamönstrad jacka och skor med rosa detaljer på mig VARJE dag) för att typ visa att en ej behöver? Changing by doing liksom? Jag älskar ju rosa, dras till värmen den utstrålar och vill gärna ha rosa kring mig men kanske borde jag tänka om? Kan jag bidra till att försöka avköna färger genom att som ciskvinna ha mindre rosa?

OBS disclaimer jag är all in för andra individers *fria val*, detta är bara funderingar jag har som egentligen mest rör mig själv.

fredag 20 juni 2014

Kapitalismen som upprätthållare av maktstrukturer

Nu har jag ju, tillsammans med två klasskompisar, gjort en riktig kapitalistresa (OBS rent bokstavligt talat, inga bildliga metaforer här). Vi har flyttat till Norge enbart för att jobba hundra timmar per dag och helt enkelt tjäna pengar, precis som så många andra i vår ålder och position gjort. Varför är det problematiskt egentligen? De får billigare arbetskraft, vi tjänar bättre pengar än hemma i Sverige och får dessutom arbetslivserfarenhet. Det låter väl jättebra? Mmm ja vissa goda sidor finns såklart (annars hade vi ju inte varit här......) MEN vi har funderat en del och kommit fram till lite saker.

Allt i vårt samhälle handlar om att tjäna pengar. Vi _måste_ tjäna pengar för att kunna leva, och med leva menar jag verkligen inget direkt lyxliv. Vi måste tjäna pengar för att kunna plugga nånting (JAG HÖR ER REDAN ni som skriker att vi får ju studiebidrag och studielån ja det vet jag väl liksom men en kan inte låtsas att de räcker till att leva??!?! orimlig motsägning, var tyst), vi måste tjäna (asmkt) pengar för att kunna ha någonstans att bo (det är ju fan svindyrt att bo, en kompis här betalar 20000 /månad för typ kanske 70 kvadrat) och vi måste till och med tjäna pengar FÖR ATT kunna tjäna pengar dvs jobba. Vi klarar oss inte utan pengar och därför måste vi behålla jobbet. Vi blir så måna om att *få chansen att jobba* att vi står ut med vad som helst, och nu pratar jag inte bara om dåliga arbetsförhållanden och dålig arbetsmiljö, jag pratar om sexism och rasism på jobbet. Hur många gånger har vi inte hört historier om chefer som trakasserat anställda, som snackar skit om anställda med anställda eller som kräver orimliga saker av "underordnade" anställda? Visst har vi hört om hur folk står ut med vidriga saker på jobbet för att "hen menar inget illa och det är ju ändå snart semester" eller "äsch jag tycker det är kul med lite skön stämning"? Vi blir så måna om att behålla jobbet att vi, av rädsla för att bli utan inkomst, inte vågar stå upp för det vi tror på, inte vågar vara oss själva och inte vågar säga emot när någon med konkret makt över oss gör något som fortbygger maktstrukturer. Hör vi någon säga n-ordet eller att kvinnor minsann ska städa så säger vi inte alltid längre emot. Vi är för rädda för att bli utslängda ur vår ekonomiska trygghet.

Kanske tänker någon av er att ett jobb inom ett serviceyrke inte är rätt plats att uttrycka åsikter eller att det inte är vår plats att "rätta" någon *äldre*, *mer erfaren*, *en vuxen*. Isåfall vill jag säga: DET VAR SÅNA SOM DU SOM DÖDADE BAMBIS MAMMA!!! Alltså jag tänker inte ge upp det som jag anser rätt för att någon har levt fler dagar på denna jorden än jag? Det är orimligt. Kanske är jag inte gammal men jag är fan smart nog att inse att ålder inte=kunskap och insikt. Jag vet iallafall att jag har lärt äldre något och att yngre har lärt mig något. Jag tänker mig heller inte ett samhälle där alla som jobbar på kafé ständigt ska sprida politiska budskap men jag tänker mig ett samhälle där en inte ska behöva vara rädd för att falla utanför samhällets skyddsnät för att en upplyser och informerar sin chef om att n-ordet är ett fruktansvärt ord med fruktansvärd historia och helt enkelt är för jävligt att använda om/till personer.

Jag tänker att detta är en stor del av hur kapitalismen är ett system där maktstrukturer produceras och fortgår utan stopp. Vi måste ha pengar=vi säger inte emot=folk fortsätter sprida rasistiska/sexistiska/homofoba/transfoba/funkofoba myter omkring sig=maktstrukturerna reproduceras. DÄRFÖR tänker jag också att en högerfeminism (eller en feminism som tror på kapitalism) helt enkelt inte fungerar. 

Har någon av er funderat på det här? Är jag helt ute och cyklar i och med dessa tankar? Kanske har jag genom detta inlägg verkat jättedåligt påläst eller stateat the obvious men jag behövde få dessa tankar på pränt och kanske mest egentligen förklara dem.



ps att jag typ är rädd att publicera detta pga risken att bli av med jobbet... mm. älskar dock jobbet jag är på nu, även om en kanske inte kan tro det efter denna text :-)

torsdag 19 juni 2014

Vi måste inkludera istället för att bara ryggdunka.

Jag har ju alltså flytt(at) till Tromsø av alla platser på jorden. För den som inte har så bra koll på geografi (mvh kan relatera......) så kan ni kolla på kartan här ovanför. Silverglitter är den exakta punkt där jag befinner mig just nu - på en madrass under en trappa - och guldglitter är mitt kära gamla Halmstad ♥

Det jag har gjort här i Tromsø kan typ sammanfattas såhär: jobba äta sova kolla orange is the new black, men jag har också fått stifta bekantskap med en gammal klasskompis (mvh låtsas vara hundra miljoner år gammal) som jobbat här sen i höstas. Det har varit så himla kul, vi var hängde rätt mycket förr men hamnade i olika kretsar i gymnasiet (mvh låter som en gangsta), och nu har vi alltså fått chansen att hänga igen! OBS detta ska inte bli nåt nostalgiskt *ta vara på dina relationer*-inlägg utan detta är min övergång till att förklara hur viktigt jag tycker att det är att hänga i olika sociala grupperingar. Här har jag fått tillgång till ett helt nytt umgänge med helt andra sorters människor än de jag är van vid att hänga med, på typ Ingesund. I de kretsarna diskuterar vi feminism, recycling eller veganism i timmar och kommer trots det ofta ingenstans eftersom att vi alla redan tycker och tänker samma saker. Här har jag fått prova på att behöva förklara de saker jag ser som självklara på ett sånt sätt att någon som inte ens bryr sig vill lyssna, här har jag blivit kallad "en sån där feminist" (obs ja med fysiska kaninöron) och sedan fått hundra frågor att försöka förklara. Och jag älskar det! Jag är så glad att jag "brandat" mig som *feministen* - det ger upphov till så himla många otroligt bra diskussioner (även om det ofta är på fyllan som folk vill/vågar fråga/prata om det:):)).

Jag tänker att det är en av mina viktigaste delar i min aktivism: att festa, hänga, snacka med folk från olika sammanhang och prata det som jag tycker är viktigast. Folk vill nämligen lyssna. Folk vill lära sig och förstå hur vi tänker. Folk är intresserade men kanske ibland lite rädda att fråga. Även om det såklart är jätteviktigt med separatistiska feministiska forum så blir det ofta, iallafall för mig, lätt ett ryggdunkargäng. Att få chansen att förklara för någon som inte är insatt på något sätt är en utmaning - och en väg till framgång och utveckling. Om vi inte kan pusha våra förmågor att visa vad vi tycker är rätt kommer vi aldrig att övertyga någon, vi får liksom inte glömma bort vad vi kämpar för: en rättvis och jämställd värld för alla - då kan vi inte lämna de som har andra intressen och livsfokus bakom. Vi måste inkludera istället för att bara ryggdunka.

måndag 16 juni 2014

är du en douche? isf hejdå

En kväll förra helgen när jag var i Halmstad och körde alla sommarens fester på en helg (...mådde sådär efter) så hade jag på mig en helt FAB glittrig magtröja. Alla som känner mig vet ju att jag älskar 1fabulösa saker 2glitter 3kläder som slutar/börjar i midjan. Detta var alltså en perfekt tröja för mig. Jag är ute på stan och chillar väl på Ölfiket som vanligt, när en snubbe plötsligt petar på min mage. Jag fattar ej vad han håller på med så jag petar tillbaka på hans arm och han skriker då "WOOOHA varför är du så aggressiv? Är du aggressiv???". Jag orkar inte snacka mer med honom (pga fett jobbig) så jag går iväg och tar en öl, men detta gjorde mig så fruktansvärt irriterad när jag tänkte tillbaka på händelsen morgonen efter. VARFÖR tyckte han att han hade rätt att röra mig? VARFÖR tyckte han att jag var "aggressiv" när jag gjorde samma sak tillbaka mot honom? Jag är så trött på att min ilska ses som oklädsam och fel och därför inte tas på allvar. Det är fan inte okej. Snubbar: sluta ta så jävla mycket utrymme i det offentliga rummet, sluta ta er friheter gentemot andras kroppar och space och SLUTA vara så jävla douchiga.

(ps. någon dag senare såg jag samma snubbe ha på sig en t-shirt med en naken tjej utan ansikte och texten player över. kanske var han ett lost case.)

fredag 6 juni 2014

om att säga hejdå

minns när jag skrev detta på balnatten förra året: "jag sitter på taket och tänker att hur ska jag någonsin kunna lämna sture? sen tänker jag att snart är det väl inte långt kvar tills jag sitter på nästa skolas tak och tänker likadant". och jag har suttit på ingesunds tak, bänkar, golv, uteplatser och bord men jag har inte tänkt likadant. jag har kommit så mycket längre här, kanske blev jag inte den bästa kontrabasisten som jag trodde att jag ville bli, men jag blev mitt bästa jag. jag har lärt mig så mycket om mig själv och andra, om musiken och om livet att jag (även om jag ibland funderat på om jag valde rätt) bara är glad. men nu känner jag mig färdig här. nu vill jag komma hem (HEM) och få nya minnen om än bara för en helg och sen vill jag iväg på äventyret som är början på det jag ska skapa nu. det kommer inte vara jag och lilla bejbi nu, jag kommer klara mig utan hen. utan tryggheten musiken alltid gett mig, utan en skola att gå till, utan nio fantastiska grannar och utan alla olika härliga människor, men det gör mig ingenting för jag har tilltro till mig själv och till världen. jag vet att vad jag än hittar på så kommer det att bli det bästa. så hejdå ingesund. du var inte som jag trodde att du skulle vara och jag är så glad för det. ha ett bra liv.

torsdag 29 maj 2014

om -> ♀♀♀ och systerskap


Har jag berättat om när jag först började fundera över feminism och framförallt, att använda sig av kvinnomärket i den kampen? Jag satt i en buss på väg till Liseberg med SKUNIK, mitt gäng i kyrkan i Halmstad, och pratade med en kompis när jag plötsligt ser att hon hade en tatuering med ett kvinnomärke. Jag var helt oförstående och frågade varför hon hade valt att ha det på sin kropp? Detta är ju alltså rakt efter den feministiska backlashen som var 00-talet där jag växte upp, jag hade nästan aldrig sett tecknet användas och visste inte riktigt vad det stod för heller. Hennes svar "för systerskapet och för jämställdhet". Jag minns hur förvirrad jag blev, jag fattade ingenting men noterade väl det någonstans bak i huvudet och funderade på det ibland. Julia introducerade mig till den nya feminismen, den fjärde vågen, och fick mig att tänka på hur vi som tjejer blivit uppfostrade av världen att alltid vara två stycken bästisar, att konkurrera med varandra för killars uppmärksamhet och att säga "jag umgås hellre med killar, tjejer är så jobbiga". Julia är fortfarande en förebild för mig, Julia som showar off accidental vaginas på instagram, tecknar Gudrun och fantastiska självporträtt med så mycket känsla att en aldrig glömmer bort dem, Julia som har en lillasyster som är en av mina bästa vänner och en storasyster som tagit hand om mig när jag mått dåligt. Tack vare Julias kvinnomärkestatuering började jag tänka och därför bär jag nu stolt märket runt min hals, på min väska och på tröjor av olika slag - för att få unga tjejer att börja fundera på vilka de är utanför samhällets normer och för att få dem att inse att systerskap är något av det viktigaste och vackraste en som kvinna kan ha i livet.

Ni hittar Julia på instagram: @suddgummit @accidentalvagina och @dinochmin

onsdag 28 maj 2014

Maskulint Initiativ

Jag fick en förfrågan om att skriva om den här nya grejen på Facebook, Maskulint Initiativ, en sida som startades 26/5 och i skrivande stund har 17.261 likes, fler än t ex Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet. Sidan beskriver sig själva som ett politiskt parti som "slår ifrån sig alla slags politiska stämplar. Vi kämpar endast för de grundläggande mänskliga rättigheterna, alla människors lika värde samt en genuin könsneutralitet. Här är alla välkomna". Känns det igen? Själv tycker jag att det påminner ganska rejält om vad Feministiskt Initiativ står för: "att samhället i alla avseenden beaktar de mänskliga rättigheterna och tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet. Politiken ska användas för att säkra människors lika möjligheter och utfall oavsett kön, hudfärg, etnicitet, klasstillhörighet, sexualitet, funktionsförmåga eller könsidentitet". Båda partierna verkar stå för lika, mänskliga rättigheter för alla. Så om de har samma ideologiska utgångspunkt - vad är problemet? Varför joinar inte alla de här 17.261 personerna istället FI?

För att vara helt ärlig har jag inte en aning och jag är kanske egentligen fel person att skriva om detta, då jag (som ni antagligen och förhoppningsvis vet) är engagerad i FI. Jag har dock funderat lite och kommit fram till dessa två anledningar till att stötta MI.
- du är snubbig snubbe som stör sig på att FI heter något med feminin=kvinna=DU ÄR JU FAKTISKT EN MAN HERREGUD SKA INTE MÄN FÅ VARA MÄN LÄNGRE??!?!?!?
ok. Jag kan faktiskt på ett sätt förstå att namnet Feministiskt Initiativ och ordet feminism "skrämmer bort" folk. Det har ju varit typ hundra tusen miljoner diskussioner om detta på interwebz, varför ska det heta feminism när det handlar om jämställdhet? Borde det inte egentligen heta jämställdism eller humanism? Jag tror att detta handlar till stor del om okunskap och oförståelse så när någon ställer dessa frågorna till mig brukar jag alltid länka till det här inlägget. Där förklarar Michaela (hej blekk) mycket pedagogiskt och bra varför det heter och bör heta feminism, så vet du inte det, läs den texten!
- du tror att det är ett skämt.
jag hade faktiskt ett par facebookvänner som likeade denna sidan idag, så jag skrev till dem och undrade lite varför. De flesta svarade att det ju var ett skämt, ingen seriös sida liksom. Jag hoppades på det och gick vidare med livet. När jag surfade in lite senare såg jag ett inlägg från adminsen: "Fråga: Vad står ni för mer konkret? Svar: Vi jobbar just nu på ett partiprogram där ni snart kommer kunna läsa mer ingående svar." och "Fråga: Kommer man kunna rösta på er i Valet 2014? Svar: Ja!". Så om du gillar denna sidan för att du tror att det är skämt är det bara att unlikea. Dessa snubbar tycker nog att de själva är roliga, men de skojar inte.

Jag har alltså funderat hela dagen och inte kommit fram till fler/rimligare förklaringar. Jag kan helt enkelt inte förstå varför en tycker att det är roligt eller vettigt att gilla sidan Maskulint Initiativ. Jag tycker mest att det verkar lite osmart, för om du står för mänskliga rättigheter och jämställdhet så finns det redan ett parti för dig, och det partiet heter Feministiskt Initiativ. Om du inte gillar mänskliga rättigheter och om namnet fortfarande stör dig efter att ha läst Michaelas text om det så tycker jag att du ska gå och lägga dig under en sten och inte komma tillbaka förrän du har kommit längre i din utveckling. Och det är inget skämt.

måndag 26 maj 2014

Om EU-valet, vad vi som feminister måste göra och om pappa.


Att vi f!na kom in är helt ofattbart (5.3 fantastiska jävla procent!!!) men ännu mer ofattbart är trots allt SDs 9.7%, och resultaten från t ex Danmark, där det högerextrema Dansk Folkeparti har fått fyra mandat, ett mer än Miljöpartiet som blev nästa största parti här i Sverige. Detta är för mig bara ytterligare ett bevis på hur vi som fått och skaffat oss kunskap måste sprida den till alla vi möter. Vi måste orka vara jobbiga och tråkiga, påpeka sexistiska, rasistiska, trans/homofoba skämt - vi måste orka. Framförallt ser jag nu hur vi måste orka förklara. Det är inte lätt att få sin världsbild omskakad och det är inte lätt att förändra sitt tankesätt. Vi måste orka stå där, som de stöttepelare vi vill och kan vara, och fånga upp folk som undrar innerst inne men kanske inte vågar fråga, prata med alla som tycker att det är ju faktiskt så himla bråkigt i orten det är väl inget fel på att vilja ha det lugnt där en bor, förklara för dem varför det faktiskt är så fruktansvärt dumt och historielöst att envisas med att säga n****boll, vi måste orka ta emot med öppna famnar och framförallt så måste vi orka förklara samma sak om och om och om och om igen. Vi går ut i samhället som en sorts utbildare, för feminism är faktiskt ingen åsikt - det är en nivå av kunskap. Vi måste komma ihåg målet och inte tappa bort oss i hur jobbigt det är att alltid vara den som "skapar dålig stämning" (DRA INTE TRÅKIGA OCH FÖRTRYCKANDE SKÄMT OM DU VILL SLIPPA DÅLIG STÄMNING). Vi måste orka för utan oss blir det ingen förändring. Vi är förändringen och vi skapar förändringen nu. Det händer nu.

Trots de extrema högervindarna som blåser omkring i Europa och trots att Soraya Post - inte bara som första romska kvinna utan också som företrädare för det första feministiska partiet i Europaparlamentet - kom in, så är det största av allt för mig smset som kom från mamma ikväll: "du kommer inte att tro det, men din far är en av dem som valde FI!". Pappa, det är så synd att jag har ärvt din oförmåga att uttrycka glädje och kärlek vår familj emellan, för nu mer än någonsin vill jag berätta för dig hur lycklig jag är över din insats och åsikt. Jag längtar tills den dagen kommer då jag har barn i min närhet som jag kan berätta för att min pappa minsann var med i revolutionen. Min pappa och jag var med när det hände (för det händer verkligen nu). Nu mer än någonsin vill jag visa min stolthet över dig för hela världen, nu gör det ingenting om du ställer dig på en bänk på stora torg och skriker JAG ÄR MAJA ÖSTLINGS PAPPA. Nu kommer jag stå bredvid dig, lika bredbent och lika stolt (och lika villig att göra något pinsamt för att skämma ut den andre av oss...). Nu mer än någonsin älskar jag dig.