tisdagen den 15:e april 2014

TobiasRegistret

TJOHO HÖRNI, nu är jag registrerad givare i TobiasRegistret! Det var för ett par månader sen som jag hörde talas om detta, googlade och läste på lite, tänkte att ja men det kan väl vara en bra grej men sen försvann det totalt ur min hjärna! Som tur var hade jag några vettiga personer på Facebook som kunde påminna mig och nu står jag äntligen med. Det handlar alltså om stamcellsdonation det här, och det tycker iallafall jag låter lite läskigt, men efter lite påläsning verkar det bara vara bra! I korta drag går det till så att en anmäler sig, får hem en liten spottkopp på posten som en spottar i, skickar tillbaka och får bekräftelse om en nu kan vara med. När en har kommit så långt så kan en massa personer som är sjuka i t ex leukemi söka i registret och få upp passande stamceller. Om du som står i registret då passar och fortfarande vill genomföra donationen så åker du till ett sjukhus och väljer vilket sätt du vill donera på (här står det mer om själva donationen). Inte alls så himla svårt va? Tänk att på ett så konkret sätt kunna få hjälpa en annan människa. Det är ju helt otroligt häftigt!

måndagen den 14:e april 2014

Aulainvigning och "roliga snubbar"

när storbandet spelade på efterfesten. såååå jäääävla roooligt!!!

I lördags hade vi invigning av den nya aulan här på Ingesund! Det var två tretimmarskonserter och superfezt till typ fyra efteråt. Perfekt upplägg för en awesome dag och det var sannerligen awesome. Det fanns dock ett inslag i konserterna som jag upplevde som problematiskt. Detta inslag gick ut på att en gammal elev på skolan, som numera kallar sig komiker, spelar brass och medverkar i olika revyer, drog tio minuter stand up mellan två stycken med symfoniorkester. Så långt allt bra. Den här snubben kommer alltså in i salen och är lite rolig, pratar värmländska och berättar att han kommer från Kil (vilket är en stad ännu mindre än Arvika och som också bidrar till fördomar om hur han är) och vi skrattar. Han berättar att han spelar valthorn och att ett horn, om en vecklar ut det, är så långt att en kan stanna hemma när en ska ut och spela på turné. Allt är fortfarande bra, vi i orkestern skrattar lite åt all värmländskhet. Så kommer vi då till den klassiska meningen "det var faktiskt där jag träffade hon som skulle bli min fru!" och jag känner att nu kommer det gå snabbt utför. Och rätt hade jag, han fortsätter med "hon spelade cello men hon fick sluta med det. Hon fick så mycket problem med 'celloliter'. *skratt* och nu är hon min före detta fru.". Ja men vad kul och originellt, du skiljde dig med din fru för att hennes kropp förändrades. GUD SÅ SPÄNNANDE TELL ME MORE. Alltså jag orkar knappt vara pedagogisk men genom att skämta på detta sättet befäster vi ett skönhetsideal som redan finns överallt omkring oss, hela tiden. Du är för tjock, du är för smal, du är för blek eller du har för mycket celluliter. Kan vi bara bestämma att vi slutar skämta om personers kroppar? Det är inte roligt. Förtryck är inte roligt.

Jag tycker dock att det verkar så himla befriande att vara snubbe. Tänk att tillåtas vara värmländsk eller skåning på scen, fet eller smal, ful eller snygg, uppklädd eller i träningskläder och att fortfarande bara ses som rolig. När ska tjejer tillåtas ta den platsen, där det som spelar roll är prestation? Jag längtar tills den dagen Ingesund inser att vi har ett ansvar, och bjuder in kvinnliga komiker, rasifierade talare, solister med funktionsnedsättningar eller dirigenter som är trans*personer. Jag längtar tills den dagen vi inser att vad vi gör faktiskt representerar något ut, och för mig står den här aulainvigningen (från ledningen som anställde komikerns sida) inte för något som jag vill representera.

söndagen den 13:e april 2014

Att komma till insikt om ens privilegier

Ett par dagar efter att jag sett Raskortet var jag på Arvika sjukhus för att langa iväg lite blod till blodgivarcentralen där. När jag var klar och skulle vänta på bussen hamnade jag bredvid en man på en av bänkarna i entrén. Där satt jag, och kände mig så jävla priviligerad en ens kan vara. Vit, cis, hetero, psykiskt och fysiskt frisk, att vara på ett sjukhus för att känna sig som en god människa=stora privilegier. Jag satt där och läste i BANG om "illegala" invandrare, EUs asylpolitik och om rasismen som genomsyrar våra samhällen. Jag satt där med min lilla tidning och ett litet bandage runt höger armveck och bredvid mig satt han. Söndriga skor, skakiga ben, ledsna ögon och mörk hud. Vi hade ingen kontakt och hälsade inte ens men där och då var jag mer medveten om mina privilegier än någonsin förr.

lördagen den 12:e april 2014

Paradise och Top Model - ETT FÖRSVARSTAL (?)


Som några av er kanske vet så följde jag Paradise Hotel slaviskt när det sändes och jag har nu även, efter ivriga påhejningar av en viss granne, börjat följa svenska Top Model! Detta är något som ofta ifrågasätts (och kritiseras) av flera personer omkring mig och det förstår jag såklart! Jag bör rimligtvis inte intressera mig av och medverka till fortsatt spridning av tvprogram och populärkultur som på så många sätt bidrar till utseendehets, kvinnohat och andra saker som jag inte gillar med vårt samhälle. Så varför bryr jag mig då? Framförallt handlar det såklart om det sociala. Under PH-tiden samlades vi kring sju personer, tre kvällar i veckan i mitt vardagsrum för att hänga, snacka skit och slökolla lite på vad som pågick i paradiset. Att ha något att samlas runt är så otroligt viktigt, och framförallt kan alla vara med! Borde vi samlats runt något annat? Ja, kanske det, men PH och TM ger oss en inblick i hur annorlunda folks liv kan se ut. Vi är ju trots allt till stor del en vit medelklass med liknande upplevelser som studerar tillsammans här och det ger faktiskt otroligt mycket för mig att börja tänka på det psykosociala klimatet i denna sortens dokusåpor.

Sedan är vi ju alla trots allt produkter av det patriarkat vi lever i. I en ultimat värld hade kanske inte modellande och den sortens jakt på ett perfekt utseende intresserat mig, men jag dömer inte mig själv eller någon annan för vilken typ av populärkultur vi väljer att konsumera, för jag tror inte att det handlar om något som löser sig på individnivå. Jag hoppas att vi, genom att intressera oss för många olika sorters kultur och människor, får större förståelse och därmed större kunskap om personer vi kanske aldrig annars hade mött i livet. Självklart bidrar programmen också till diskussion hos oss, och de diskussionerna är så himla viktiga och intressanta. Att prata om hur gruppdynamiken förändras när Jeppe kommer tillbaka, att prata om att Emelie säger "vet din plats, din hund" till Samir och att prata om huruvida hotellet är rätt plats för en nykterist att komma till är spännande och det ger upphov till diskussioner vi antagligen aldrig haft annars. Genom att konsumera olika sorters kultur vidgar vi våra vyer och därför fortsätter jag stolt att kolla på Top Model, Paradise Hotel eller vilket TV3s senaste lättillgängliga program nu är.

torsdagen den 10:e april 2014

Raskortet

http://www.svtplay.se/video/1926382/raskortet

Efter att hela twitter hade tipsat varandra om dokumentären Raskortet, bestämde jag mig också för att se den. Jag satt på ett tåg på väg hem från en härlig helg med de fantastiska personerna i nationella Unga Feminister och hade fått lite gratis internet av SJ, så jag gick in på SVTplay i min telefon och startade programmet. 58 minuter senare satt jag i min stol och var helt kaos i hjärnan. Rasismen som jag är så medveten om och som jag pratar och läser så mycket om är så fruktansvärt påtaglig och den är så fruktansvärt fruktansvärd. Den här dokumentären borde alla se. Alla barn, alla som kallar sig feminister och antirasister, alla som röstar SD, alla. Alla borde se detta för lite insikt.

onsdagen den 9:e april 2014

Jag vill göra skillnad.

Jag funderar mycket nu för tiden. Är mycket för mig själv och konsumerar populärkultur, glömmer bort att laga mat, går till repet när jag ska repa, planerar min framtid och längtar efter något nytt. Funderar över hur en lättast får bort stearinfläckar från en långkjol, över hur jag hela tiden försöker verka för en mer feministisk värld, över vilket vegetariskt alternativ som är det bästa substitutet för min älskade falukorv, över hur mycket vatten jag dricker och över hur i hela friden jag ska få med mig alla mina saker hem. Jag funderar mycket, men jag skriver inte. Jag pratar om viktiga saker med viktiga människor men glömmer att få ner mina tankar i skrivna ord. Jag ska försöka bättra mig på den punkten. Jag glömmer ibland att jag kan påverka personer och deras åsikter med mina ord, glömmer hur mycket beröm jag fått och jag glömmer känslan som infinner sig när någon otippad, som kanske aldrig reflekterat över politik eller hur vi kan förändra vår vardag, hör av sig till mig och berättar att jag faktiskt har förändrat. Det är bara sex veckor till EU-valet och om lite mer än fem månader är det riksdagsval och det är nu det gäller. Nu måste vi göra allt för att få folk att inse hur viktig deras röst är. Vi måste uppmana till förändring, och själva tro på förändring. Därför vill jag fortsätta skriva här. Jag vill göra skillnad.

söndagen den 2:e mars 2014

Den gröna cykeln - Wadjda


I fredags såg jag den första långfilmen som en saudiarabisk kvinna regisserat. Den heter på svenska Den gröna cykeln. Under inspelningen fick regissören, pga lagarna som råder i landet, sitta i en bil en bit bort, se vad som hände på en skärm och regissera via en walkie talkie. Detta är en värld som är så otroligt långt bort från min egen och att få en liten inblick i den är i sanning ett privilegium.

I en scen berättar mamman om släktträdet på väggen, där enbart männens namn finns med. När mamman lämnar rummet skriver Wadjda lugnt sitt namn på en liten pappersbit, sätter med en hårnål upp den på släktträdet och går mycket nöjd ut. Senare får vi se hur lappen ligger ihopskrynklad på ett bort. Wadjda plockar upp lappen och lägger den i fickan. Inget verkar ha förändrats, men hon vet att hon gjort en markering för förändring. I en annan scen tröttnar mamman på sin chaufför som alltid beter sig nedlåtande och avskedar honom. Dagen efter pratar hon i telefon med sin chef och säger att hon inte kan komma till jobbet idag. Först fattar jag ingenting och tänker bara att det där var fett oklart. Någon minut senare inser jag det: hon får inte köra bilen själv. Det finns inget sätt för henne att ta sig till sitt jobb.

Den gröna cykeln är en fantastisk film om en vanlig men ändå ovanlig flicka som vägrar finna sig i hur samhället ser ut, och på sitt eget lilla sätt gör uppror för att få det hon vill: den gröna cykeln - en symbol för så mycket mer. Se den!

lördagen den 1:e mars 2014

Om ungdomars engagemang - vi kräver förändring

bild: Lina Neidestam

Det första jag gör på morgonen är att se vad som har hänt på min telefon. Jag kollar tre mailkonton, instagram, twitter och facebooks chatprogram. Sen öppnar jag datorn för att kolla facebook, bloglovin, blogger, hallandsposten och aftonbladet. Allt som oftast hittar jag några intressanta länkar i newsfeedet på facebook, så då läser jag dem. Jag läser om alla de företag med idiotiska tankar, sätter upp dem på den mentala bojkottslistan och lär mig av alla de som kontaktat företagen utan svar. Jag läser om någon som har åkt till Tanzania och berättar om kvinnosyn där, läser om palmoljan i Cloettas chokladbitar, läser om Unicefs nya satsning där du ska låta bli telefonen och skänka vatten. Jag har vänner som åker till alla delar av världen, Australien, Kambodja, Kenya eller Mexico för att lära sig om andra kulturer, lära sig om sig själva och för att göra världen till en lite bättre plats. Vi har växt upp och lever i ett samhälle där vi kan ta del av ny information på 10 sekunder, varför skulle vi inte utnyttja det och lära oss något nytt?

Jenny Strömstedt skriver i Expressen om att vi 90-talister "vill glida genom livet." Att vi är "luststyrda och har en osviklig "känna-efter" radar och vill undvika allt som smärtar och är tråkigt och som leder till personliga uppoffringar". Det vi faktiskt gör är att tänka utanför boxen Strömstedt känns så instängd i. Det stämmer att vi känner efter och gör det som känns bra. Vi vågar känna efter och göra det som är bra. Det som är bra kanske bara inte är det som Strömstedt tror. För det vi gör som känns bra är att göra världen bättre. Vi säger emot det som generationerna innan oss har låtit hända, för att vi vet att det är vi som måste göra det. Vi har växt upp i ett samhälle som inte har tagit hand om oss. Ett samhälle där skolan har gjorts om till något sämre, där betyg inte visar någonting om kunskap, där heltidsjobb är något som bara existerar i drömmar, där ett förstahandskontrakt på en lägenhet känns onåbart och konstigt. Vi vill inte att fler ska behöva ha det som vi haft, vare sig det är i Sverige, Iran eller Orange County. För även om vi haft det bra så vet vi att samhället kan göra det så mycket bättre. Att vi inte behöver ha det som vi haft det förr.

Ibland säger någon att en inte måste göra allt rätt. Att du ska fokusera på det du brinner för, vare sig det är feminism, antirasism eller veganism. Men vi brinner för allt. För vi vet att vi kan förändra och få makt. Vi är framtiden. Det kan skrivas krönikor, artiklar och blogginlägg som förklarar vår dumhet och inställning till livet, men vi vet bättre. Vi brinner. Vi brinner för en bättre värld, och var vi än står på den partipolitiska skalan så finns vårt engagemang där. Vi är trötta på en skola som inte tar hand om oss, att bli sedda som lata när vi egentligen är mitt inne i en depression, att inte få några jobb och att inte ha någonstans att bo; vi vill ha förändring. Vi kräver förändring.

fredagen den 28:e februari 2014

Kristian Gidlund.

http://www.svtplay.se/video/1848119/del-5-av-6-kristian-gidlund

Saker som kan diskuteras med göteborgssemestern: att vi drack vin före øl = krøll, att Sanna kissade lite på sin sko eller att jag håller med om allt som står i F!s partiprogram. Men inget av det ska jag skriva om idag, för när jag kom hem till den lånade läggan efter ølen var jag inte så trött som jag trodde och jag såg då det senaste avsnittet av Jills veranda, det där Kristian Gidlund är med.

Jag skrev om Kristian när han levde och jag skrev om Kristian när han dog, och nu skriver jag om Kristian i efterhand. Jag har aldrig känt mig redo för någon annan att läsa det jag skrev då och jag gör det fortfarande inte, men efter detta programmet behövde text komma ut. 

Mitt första möte med Kristian var hans sommarprat 2013. Klart en hade hört talas om Sugarplum Fairy och att trummisen i bandet hade fått cancer, och klart en hade kikat in på hans blogg någon gång, men jag hade aldrig riktigt brytt mig. Sen kom sommaren och jag lyssnade på podcasts ungefär 24/7 och självklart även Sommar i P1. Kristians sommarprat blev början på en obsession, jag lyssnade på det i timmar, analyserade låtval och tänkte på ordval. Jag lyssnade på Värvet-avsnittet och pratade med min bästis om vilken fantastisk människa han var. Jag sträckläste bloggen och grät mig igenom nätter. Och nu kom Jills Veranda som en käftsmäll och tog mig tillbaka till allt jag kände för Kristian den sommaren. Det är ett lugn i hans blick och hans kroppsspråk som jag aldrig sett hos någon annan. Han har fått mig att känna så mycket; hopp, ångest, tro, kärlek och jag tycker att alla borde ta del av allt han lämnade efter sig.

Jag grät många gånger under de 58 minuter som Jills Veranda höll på; när jag först hörde hans röst igen, tolv minuter in - "i september fyller jag 30. om jag har tur.", när han vände sig om och log med ögonen, när han berättade om barnen han aldrig kommer få. Att han vill lära sig hur en packar en kombi. Tänker på hans familj och nära. Om vi som aldrig träffat Kristian, men blivit insläppta tack vare I kroppen min, kan känna så mycket för honom så vill jag inte ens reflektera över hur hans närhet hanterar hans död. Att se honom vara levande igen. Att tänka tanken att han borde funnits kvar. 

Länkar:
Blogg: I Kroppen Min

TV: Jills Veranda, Nashville
Radio: Kristians sommarprat
Podcast: Värvet med Kristian
Bok: I Kroppen Min : resan mot livets slut och alltings början

onsdagen den 19:e februari 2014

Kvinnors rättigheter, land för land!


http://www.theguardian.com/global-development/ng-interactive/2014/feb/04/womens-rights-country-by-country-interactive?CMP=fb_gu

Statistik är ju alltid roligt och extra mycket så om det gäller något viktigt! Här kan ni spana in det senaste tillskottet i samlingen av spännande statistik. Det är alltså The Guardian som med hjälp av FNs och Världsbankens information har tagit fram en interaktiv hemsida där en kan se hur det egentligen står till med jämställdheten i olika delar av världen. Här kan du enkelt välja en världsdel och ett land och därefter spana in hur landet lagstiftat kring bland annat sexuella trakasserier, abort, rätt till egendom och diskriminering. Spoiler alert: Sverige är inte alltid så himla bra som vi tror. På många områden har vi absolut kommit längre än andra men på andra ser det faktiskt inte särskilt bra ut. Det är dock inte mindre spännande för det! Jag har suttit i en halvtimme nu och bara bläddrat omkring bland all information som står där, gör det du med, här finns så himla mycket att lära sig! Gå in på The Guardians hemsida här!

söndagen den 16:e februari 2014

dude recognize your privileges








Jag pratar ju ibland om att en som förtryckare som vill ha förändring måste vara allierad med den grupp en själv är med och förtrycker (t ex här). Detta är såklart inte alltid särskilt lätt, oräkneliga är de gånger jag har fått frågan från män om hur de ska kämpa för feminismen bäst. Därför kommer här ett tips till alla er som undrar hur en som man kan vara allierad i den feministiska kampen: en lista med 101 grejer du kan tänka på i ditt vardagliga liv för att vara med och förändra! Allt som står där är inte fantastiskt genomtänkt men mycket är vettigt. Textförfattaren riktar uttalat tipsen till heterosexuella cismän, vilket kanske inte är ultimat, men många av tipsen går att applicera på fler revolutioner och på fler förtryckargrupper. Så läs den och fundera över dina privilegier!

HÄR finns länken.

fredagen den 14:e februari 2014

JAG LÖSER ETT MYSTERIUM

hejhej, jag har gått och blivit sjuk och vad bättre då att göra än att kolla på den bästa filmen of all times:

så jag ligger alltså nerbäddad i min säng med vitlök/ingefära/honung/mjölk/citron-te 
bredvid mig och snorar när filmen kommer till den här scenen:


FOUR FOR YOU GLEN COCO YOU GO GLEN COCO snörvlar jag lyckligt fram och börjar där med tänka lite på glen coco. vem är han vad gör han varför får han fyra candy canes när vi inte ens får se honom i bild??!??!! 
SO UNFAIR!!!! så här mycket får vi vanliga dödliga liksom se av glen coco: 

..och eftersom att jag inte har något bättre för mig (TUR FÖR ER VA) 
så påbörjas dagens arbete: en undersökning i vem fan glen coco är
...........
.......
......
.........
........
.........
........
spoiler alert
......
.....
.......
han är jättesöt
........
......
......
.......
 

I PRESENT TO YOU DAVID REALE - AKA GLEN COCO!!!!!!!!!!!! 
söt söt söt söt och fyra candy canes rik. en drömsnubbe helt enkelt

ok dagens intressanta information avslutad och mysteriumet löst

torsdagen den 13:e februari 2014

Om vikten av försvinna ett tag för att kunna njuta maximalt när en kommer tillbaka

Jag har ju alltså varit hemma i Halmstad en stund och hängt absurt mycket på mitt älskade Ölfiket (jag älskar alltså detta ställe så mycket att en bild på det hänger i mitt övningsrum... rimligt.). Vi har pratat om mycket oviktiga och viktiga grejer under alla timmar som spenderats där men i söndags så kom vi alltså in på det här med vikten av att åka iväg för att en ska kunna uppskatta det en har här hemma. Jag bor ju fem timmar bort med tåg och har varit hemma tre gånger sen i augusti, min kompis John bodde i Stockholm förra hösten  i fyra månader och hälsade inte på här hemma en enda gång. Vi pratade om att det såklart krävs en stor omställning, men att det är en nödvändig förändring som alla borde göra för att inse vad en har och värdesätter.

 Jag har faktiskt fått en bättre relation till alla jag vill ha en relation med sen jag flyttade bort från stan, och de jag inte vill ha en relation med har helt enkelt glidit iväg. Det kan ju låta lite hårt men det är sant. Jag uppskattar min familj, vårt fina hus och vårt aldrig tomma kylskåp mer. Jag uppskattar ölfiket och att alltid ha någon som vill träffa mig och att kunna prata om allt som har hänt för att vi har inte blivit trötta på varandra eftersom att vi ses så sällan. Det är helt enkelt jävligt gött att åka iväg och ha kul för att sen komma tillbaka och ha kul, alla borde göra det, hur läskigt det än känns i början så kommer det bli så mycket bättre!

onsdagen den 12:e februari 2014

Vila i frid köttbiten ✝

När jag åkte tåg hem till Halmstad från Arvika förra veckan satt jag och tjuvlyssnade på en massa samtal, bland annat ett mellan två tanter som satt och läste en tidning. Helt plötsligt hör jag den ena tanten kläcka ur sig ”VILA I FRID KÖTTBITEN!” ur en artikel i tidningen, och jag gjorde mig mentalt förberedd på att få höra en låååång negativ harang om hur människor minsann behöver kött och protein och vad ska en annars ha till sin potatis osv osv. Men den kom aldrig! Istället säger tanten ”åh vad bra att de skriver om detta. Jag har minst två köttfria dagar i veckan, så himla mycket kött behöver man ju inte.” och jag trodde jag skulle smälla av. Här kom en gigantisk fördom förbipromenerande och krossades lite sådär som det kan vara på en torsdagseftermiddag.

Det hade varit så skönt om alla var så positiva till en ganska enkel världsförbättring, så varför förstår inte alla grejen? Nu ska jag dock inte uttala mig för starkt, jag äter kött ibland och kan verkligen njuta av det, jag kallar mig alltså inte vegetarian eftersom att det är en stämpel med mycket innebörd som jag inte kan stå för än. MEN jag håller på och lära mig! Jag har tur som har lärt känna så mycket smarta personer som är engagerade och inte äter kött eller andra animaliska produkter och ju mer jag umgås med dem och reflekterar, desto svårare blir det för mig att själv äta kött utan att skämmas över min egen dåliga moral. Jag tänker att det enda som krävs är reflektion och öppenhet för något en kanske inte vet så mycket om.

 Jag tänkte också på när jag gick i trean på Sturegymnasiet, en ganska engagerad och politisk skola som ville införa en köttfri dag i veckan i skolans matsal, och jag minns att en fruktansvärt stor del av min klass var emot förslaget. Om inte ens vi radikala ungdomar förstår en sådan enkel sak som en random tant på tåget har kunnat lära sig vid 80 års ålder, hur ska vi då kunna förändra? Många av oss unga är nog väldigt låsta vid att just vårt tänk är rätt (hej mamma) men kanske är det inte alltid så? Ibland måste vi kanske lyssna till dem med längre livserfarenhet och större kunskap om vikten av att lyssna på andra och ompröva sina åsikter för sig själv för att kunna bli säker på var en står och vad en tycker. Vi måste ge det okända en chans för att lära oss mer och bli starkare i revolutionen.

tisdagen den 11:e februari 2014

Gemzöe - Feminism

”Den feministiska utopin måste syfta till att skapa ickeförtryckande former för tillfredsställandet av de mänskliga behov som kvinnor haft till uppgift att tillgodose.”

Jag är med på Feministbibliotekets läsutmaning Klassiska Kvinnor, och igår läste jag ut Gemzöes bok Feminism, en ganska akademisk bok som tar upp olika inriktningar inom feminismen, förklarar dem och ställer dem mot varandra. Den tar upp patriarkatet och förklarar det, pratar om vit feminism och om hur vi måste inkludera alla systrar i systerskapet och en massa andra saker. Jag lärde mig jättemycket, men boken kräver mycket fokus från läsaren. Det går inte att skumläsa Feminism, det krävs intresse och fokus men jag tycker att många av er borde läsa den då den är väldigt intressant och vi måste föra vår feminism framåt genom att vara bildade och ha belägg för vår fakta och världsbild. Det är precis vad den här boken ger oss.

”Grundbulten i den kritik feminismen framför av traditionell vetenskap är att det som där framställs som något som gäller alla människor i själva verket handlar endast om män. Det som vetenskapen kallar en universell sanning kritiserar feminismen för att vara en sanning formulerad av, om och för män.”

Trots att boken bara är dryga tvåhundra sidor lång tycker jag att den på ett djupt, smart och roligt sätt går igenom vår moderna feminism och de olika sätt en kan vara feminist på. Att den minsta lilla gemensamma grund vi tillsammans står på helt enkelt handlar om att kvinnor är underordnade män och att detta förhållande bör ändras. På tvåhundra sidor lyckas Gemzöe beskriva så otroligt mycket av vad feminism är och vad den behöver vara för att vi ska nå våra mål med världen och samhället. Läs den!