tisdag 15 april 2014

TobiasRegistret

TJOHO HÖRNI, nu är jag registrerad givare i TobiasRegistret! Det var för ett par månader sen som jag hörde talas om detta, googlade och läste på lite, tänkte att ja men det kan väl vara en bra grej men sen försvann det totalt ur min hjärna! Som tur var hade jag några vettiga personer på Facebook som kunde påminna mig och nu står jag äntligen med. Det handlar alltså om stamcellsdonation det här, och det tycker iallafall jag låter lite läskigt, men efter lite påläsning verkar det bara vara bra! I korta drag går det till så att en anmäler sig, får hem en liten spottkopp på posten som en spottar i, skickar tillbaka och får bekräftelse om en nu kan vara med. När en har kommit så långt så kan en massa personer som är sjuka i t ex leukemi söka i registret och få upp passande stamceller. Om du som står i registret då passar och fortfarande vill genomföra donationen så åker du till ett sjukhus och väljer vilket sätt du vill donera på (här står det mer om själva donationen). Inte alls så himla svårt va? Tänk att på ett så konkret sätt kunna få hjälpa en annan människa. Det är ju helt otroligt häftigt!

måndag 14 april 2014

Aulainvigning och "roliga snubbar"

när storbandet spelade på efterfesten. såååå jäääävla roooligt!!!

I lördags hade vi invigning av den nya aulan här på Ingesund! Det var två tretimmarskonserter och superfezt till typ fyra efteråt. Perfekt upplägg för en awesome dag och det var sannerligen awesome. Det fanns dock ett inslag i konserterna som jag upplevde som problematiskt. Detta inslag gick ut på att en gammal elev på skolan, som numera kallar sig komiker, spelar brass och medverkar i olika revyer, drog tio minuter stand up mellan två stycken med symfoniorkester. Så långt allt bra. Den här snubben kommer alltså in i salen och är lite rolig, pratar värmländska och berättar att han kommer från Kil (vilket är en stad ännu mindre än Arvika och som också bidrar till fördomar om hur han är) och vi skrattar. Han berättar att han spelar valthorn och att ett horn, om en vecklar ut det, är så långt att en kan stanna hemma när en ska ut och spela på turné. Allt är fortfarande bra, vi i orkestern skrattar lite åt all värmländskhet. Så kommer vi då till den klassiska meningen "det var faktiskt där jag träffade hon som skulle bli min fru!" och jag känner att nu kommer det gå snabbt utför. Och rätt hade jag, han fortsätter med "hon spelade cello men hon fick sluta med det. Hon fick så mycket problem med 'celloliter'. *skratt* och nu är hon min före detta fru.". Ja men vad kul och originellt, du skiljde dig med din fru för att hennes kropp förändrades. GUD SÅ SPÄNNANDE TELL ME MORE. Alltså jag orkar knappt vara pedagogisk men genom att skämta på detta sättet befäster vi ett skönhetsideal som redan finns överallt omkring oss, hela tiden. Du är för tjock, du är för smal, du är för blek eller du har för mycket celluliter. Kan vi bara bestämma att vi slutar skämta om personers kroppar? Det är inte roligt. Förtryck är inte roligt.

Jag tycker dock att det verkar så himla befriande att vara snubbe. Tänk att tillåtas vara värmländsk eller skåning på scen, fet eller smal, ful eller snygg, uppklädd eller i träningskläder och att fortfarande bara ses som rolig. När ska tjejer tillåtas ta den platsen, där det som spelar roll är prestation? Jag längtar tills den dagen Ingesund inser att vi har ett ansvar, och bjuder in kvinnliga komiker, rasifierade talare, solister med funktionsnedsättningar eller dirigenter som är trans*personer. Jag längtar tills den dagen vi inser att vad vi gör faktiskt representerar något ut, och för mig står den här aulainvigningen (från ledningen som anställde komikerns sida) inte för något som jag vill representera.

söndag 13 april 2014

Att komma till insikt om ens privilegier

Ett par dagar efter att jag sett Raskortet var jag på Arvika sjukhus för att langa iväg lite blod till blodgivarcentralen där. När jag var klar och skulle vänta på bussen hamnade jag bredvid en man på en av bänkarna i entrén. Där satt jag, och kände mig så jävla priviligerad en ens kan vara. Vit, cis, hetero, psykiskt och fysiskt frisk, att vara på ett sjukhus för att känna sig som en god människa=stora privilegier. Jag satt där och läste i BANG om "illegala" invandrare, EUs asylpolitik och om rasismen som genomsyrar våra samhällen. Jag satt där med min lilla tidning och ett litet bandage runt höger armveck och bredvid mig satt han. Söndriga skor, skakiga ben, ledsna ögon och mörk hud. Vi hade ingen kontakt och hälsade inte ens men där och då var jag mer medveten om mina privilegier än någonsin förr.

lördag 12 april 2014

Paradise och Top Model - ETT FÖRSVARSTAL (?)


Som några av er kanske vet så följde jag Paradise Hotel slaviskt när det sändes och jag har nu även, efter ivriga påhejningar av en viss granne, börjat följa svenska Top Model! Detta är något som ofta ifrågasätts (och kritiseras) av flera personer omkring mig och det förstår jag såklart! Jag bör rimligtvis inte intressera mig av och medverka till fortsatt spridning av tvprogram och populärkultur som på så många sätt bidrar till utseendehets, kvinnohat och andra saker som jag inte gillar med vårt samhälle. Så varför bryr jag mig då? Framförallt handlar det såklart om det sociala. Under PH-tiden samlades vi kring sju personer, tre kvällar i veckan i mitt vardagsrum för att hänga, snacka skit och slökolla lite på vad som pågick i paradiset. Att ha något att samlas runt är så otroligt viktigt, och framförallt kan alla vara med! Borde vi samlats runt något annat? Ja, kanske det, men PH och TM ger oss en inblick i hur annorlunda folks liv kan se ut. Vi är ju trots allt till stor del en vit medelklass med liknande upplevelser som studerar tillsammans här och det ger faktiskt otroligt mycket för mig att börja tänka på det psykosociala klimatet i denna sortens dokusåpor.

Sedan är vi ju alla trots allt produkter av det patriarkat vi lever i. I en ultimat värld hade kanske inte modellande och den sortens jakt på ett perfekt utseende intresserat mig, men jag dömer inte mig själv eller någon annan för vilken typ av populärkultur vi väljer att konsumera, för jag tror inte att det handlar om något som löser sig på individnivå. Jag hoppas att vi, genom att intressera oss för många olika sorters kultur och människor, får större förståelse och därmed större kunskap om personer vi kanske aldrig annars hade mött i livet. Självklart bidrar programmen också till diskussion hos oss, och de diskussionerna är så himla viktiga och intressanta. Att prata om hur gruppdynamiken förändras när Jeppe kommer tillbaka, att prata om att Emelie säger "vet din plats, din hund" till Samir och att prata om huruvida hotellet är rätt plats för en nykterist att komma till är spännande och det ger upphov till diskussioner vi antagligen aldrig haft annars. Genom att konsumera olika sorters kultur vidgar vi våra vyer och därför fortsätter jag stolt att kolla på Top Model, Paradise Hotel eller vilket TV3s senaste lättillgängliga program nu är.

torsdag 10 april 2014

Raskortet

http://www.svtplay.se/video/1926382/raskortet

Efter att hela twitter hade tipsat varandra om dokumentären Raskortet, bestämde jag mig också för att se den. Jag satt på ett tåg på väg hem från en härlig helg med de fantastiska personerna i nationella Unga Feminister och hade fått lite gratis internet av SJ, så jag gick in på SVTplay i min telefon och startade programmet. 58 minuter senare satt jag i min stol och var helt kaos i hjärnan. Rasismen som jag är så medveten om och som jag pratar och läser så mycket om är så fruktansvärt påtaglig och den är så fruktansvärt fruktansvärd. Den här dokumentären borde alla se. Alla barn, alla som kallar sig feminister och antirasister, alla som röstar SD, alla. Alla borde se detta för lite insikt.

onsdag 9 april 2014

Jag vill göra skillnad.

Jag funderar mycket nu för tiden. Är mycket för mig själv och konsumerar populärkultur, glömmer bort att laga mat, går till repet när jag ska repa, planerar min framtid och längtar efter något nytt. Funderar över hur en lättast får bort stearinfläckar från en långkjol, över hur jag hela tiden försöker verka för en mer feministisk värld, över vilket vegetariskt alternativ som är det bästa substitutet för min älskade falukorv, över hur mycket vatten jag dricker och över hur i hela friden jag ska få med mig alla mina saker hem. Jag funderar mycket, men jag skriver inte. Jag pratar om viktiga saker med viktiga människor men glömmer att få ner mina tankar i skrivna ord. Jag ska försöka bättra mig på den punkten. Jag glömmer ibland att jag kan påverka personer och deras åsikter med mina ord, glömmer hur mycket beröm jag fått och jag glömmer känslan som infinner sig när någon otippad, som kanske aldrig reflekterat över politik eller hur vi kan förändra vår vardag, hör av sig till mig och berättar att jag faktiskt har förändrat. Det är bara sex veckor till EU-valet och om lite mer än fem månader är det riksdagsval och det är nu det gäller. Nu måste vi göra allt för att få folk att inse hur viktig deras röst är. Vi måste uppmana till förändring, och själva tro på förändring. Därför vill jag fortsätta skriva här. Jag vill göra skillnad.