(kanske är min riktiga ålder tolv?)

ikväll hänger jag och min snea tand hemma. min lillasyster fyller tolv snart så hennes kompisar ska sova över här (coolt, jag vet). jag ska stanna hemma, äta deras godis och skämma ut anna så gott det går. vad vore jag annars för syster liksom?!

please don't talk to me I fall in love so easily
please don't look at me, please just let me be
please don't care about who I am or how I feel
please don't ask me if it's real

oh, but you're so young young young
and I'm so young young young too
let's quit our jobs, we got better things to do
yeah, we can run run run until the summer comes
then go to sleep and not wake up, not wake up, 

NOT WAKE UP for sometime!

hej astrid

 astrids blogg

och sen kom jag hem från den stora staden och var tillbaka i halmstad, tog en fika med världens mysigaste daniel, gick på återträff från bästa skrivlägret i somras och på kvällen åkte jag med bussen ut till holm och gick på maskerad hemma hos min finaste embla!
tydligen kan det vara skönt att göra saker i sin egen lilla by, även om människor, metro och mat i paris är väldigt väldigt väldigt nice det med.

jag gav min framtid till en snurrande kompass som sände mig iväg

nöjd_chey@turist.se

...

ganska kul ändå att jag skrev att jag möjligtvis skulle fastna i paris och så händer det. men okej alla stalkers, jag är hemma nu, några timmar senare än beräknat men hemma i världens bästa säng. mmmmmmmmskönt.

voíla je suis un alien

ja hej alltså, och ursäkta min dåliga uppdatering av mitt oerhört roliga liv. saken är den iallafall att jag råkar befinna mig i paris hemma hos klagis på obestämd tid (om air france känner för att strejk-ställa in mitt flyg, annars åker jag hem imorgon).
saker jag har gjort: varit på notre dame, eiffeltornet, triumfbågen, louvren och sacre coeur. spenderat alldeles för mycket pengar. ätit god mat. druckit gott vin. druckit god mojito. druckit god öl (okej jag tror vi nöjer oss med att jag har druckit mycket gott...). åkt metro. vandrat omkring. fått bästa komplimangen på les deux moulins: YOU LOOK LIKE AMELIE. okej jag blev kär. varit på grymma klubbar och barer och caféer och restauranger. pratat un petit-peu franska och okej jag förstår att det här blev tråkigt för typ sju rader sen så nu slutar jag. vi ska ändå äta mat nu. och dricka vin. ehe. och sen ska vi ut i the citylights och NJUTA AV LIVET FÖR DET ÄR VERKLIGEN FANTASTISKT ATT VARA PARIS!!!!!!!!!!!!!!!!!!

/klad_chey_94@FUCKING.PARIS.COM

cirka vackrast i världen

ett år sen (20/10-10)

"du pratar om kärlek som om jag vet vad det är"

falling whistles

snälla. för min skull. gå in på denna hemsidan och se filmen. och gör sedan något. köp en vissla om du känner att du har lite pengar över denna månaden eller bara dela länken så att fler får ta del av det här.

lycka en måndagskväll...

...är att upptäcka att världens bästa elsa är på omslaget till söndag!

i know a trick/forget that you are sick/write about love it/could be in any form/hand it to me in the morning

"people always seem to stereotype writers as quiet, depressed, cigarette-smoking, black-coffee drinkers who spend all their time alone holed up in a dark room."

åter igen gryr dagen vid din bleka skuldra/genom frostigt glas syns solen som en huldra/ditt hår, det flyter över hela kudden...

klockan är 08.36 och jag är vaken. på en lördag. vad är fel med mig??? nu ska jag dra iväg på konsert med min bästis kontrabas kontrabasson. visst ser jag väldigt 80tal ut idag? klänning är ju autentisk från 80talet men jag själv... inte så mycket 80tal alltså.

att bry sig om vad folk säger om en.

alltså. jag hatar att se tjejer och killar utanför mcdonalds och att de alla ser precis likadana ut. jag brukar le mot dom, så att dom förstår att det är okej att vara lite knäpp. lite knäpp sådär, som att åka omkring i finaste rullskridskorna helt ensam och fnissa för sig själv, att gilla gud eller klassisk musik och blåa ryggsäckar.

jag tror att våga vara sig själv eller att iallafall våga prova, våga sticka ut lite för att se vad man trivs med, är ungefär det viktigaste man ska göra när man är liten. eller ja, om 17 räknas som litet... jag känner mig ju liten. varje dag känner jag mig liten, men det vägs upp så lätt. det vägs upp varje gång någon som jag kanske bara känner litegrann säger att jag har en fin klänning, eller när någon blir glad av att se mig, eller när jag märker att något jag säger eller gör sätter ett litet fotavtryck i en annan människa. det väger upp mina mindervärdeskomplex utan problem. det vinner. och priset är det bästa priset någon kan vinna: priset är att våga hitta sig själv och att våga stanna kvar där. det är ett fantastiskt pris.

♥