Att komma till insikt om ens privilegier

Ett par dagar efter att jag sett Raskortet var jag på Arvika sjukhus för att langa iväg lite blod till blodgivarcentralen där. När jag var klar och skulle vänta på bussen hamnade jag bredvid en man på en av bänkarna i entrén. Där satt jag, och kände mig så jävla priviligerad en ens kan vara. Vit, cis, hetero, psykiskt och fysiskt frisk, att vara på ett sjukhus för att känna sig som en god människa=stora privilegier. Jag satt där och läste i BANG om "illegala" invandrare, EUs asylpolitik och om rasismen som genomsyrar våra samhällen. Jag satt där med min lilla tidning och ett litet bandage runt höger armveck och bredvid mig satt han. Söndriga skor, skakiga ben, ledsna ögon och mörk hud. Vi hade ingen kontakt och hälsade inte ens men där och då var jag mer medveten om mina privilegier än någonsin förr.