fredag 20 juni 2014

Kapitalismen som upprätthållare av maktstrukturer

Nu har jag ju, tillsammans med två klasskompisar, gjort en riktig kapitalistresa (OBS rent bokstavligt talat, inga bildliga metaforer här). Vi har flyttat till Norge enbart för att jobba hundra timmar per dag och helt enkelt tjäna pengar, precis som så många andra i vår ålder och position gjort. Varför är det problematiskt egentligen? De får billigare arbetskraft, vi tjänar bättre pengar än hemma i Sverige och får dessutom arbetslivserfarenhet. Det låter väl jättebra? Mmm ja vissa goda sidor finns såklart (annars hade vi ju inte varit här......) MEN vi har funderat en del och kommit fram till lite saker.

Allt i vårt samhälle handlar om att tjäna pengar. Vi _måste_ tjäna pengar för att kunna leva, och med leva menar jag verkligen inget direkt lyxliv. Vi måste tjäna pengar för att kunna plugga nånting (JAG HÖR ER REDAN ni som skriker att vi får ju studiebidrag och studielån ja det vet jag väl liksom men en kan inte låtsas att de räcker till att leva??!?! orimlig motsägning, var tyst), vi måste tjäna (asmkt) pengar för att kunna ha någonstans att bo (det är ju fan svindyrt att bo, en kompis här betalar 20000 /månad för typ kanske 70 kvadrat) och vi måste till och med tjäna pengar FÖR ATT kunna tjäna pengar dvs jobba. Vi klarar oss inte utan pengar och därför måste vi behålla jobbet. Vi blir så måna om att *få chansen att jobba* att vi står ut med vad som helst, och nu pratar jag inte bara om dåliga arbetsförhållanden och dålig arbetsmiljö, jag pratar om sexism och rasism på jobbet. Hur många gånger har vi inte hört historier om chefer som trakasserat anställda, som snackar skit om anställda med anställda eller som kräver orimliga saker av "underordnade" anställda? Visst har vi hört om hur folk står ut med vidriga saker på jobbet för att "hen menar inget illa och det är ju ändå snart semester" eller "äsch jag tycker det är kul med lite skön stämning"? Vi blir så måna om att behålla jobbet att vi, av rädsla för att bli utan inkomst, inte vågar stå upp för det vi tror på, inte vågar vara oss själva och inte vågar säga emot när någon med konkret makt över oss gör något som fortbygger maktstrukturer. Hör vi någon säga n-ordet eller att kvinnor minsann ska städa så säger vi inte alltid längre emot. Vi är för rädda för att bli utslängda ur vår ekonomiska trygghet.

Kanske tänker någon av er att ett jobb inom ett serviceyrke inte är rätt plats att uttrycka åsikter eller att det inte är vår plats att "rätta" någon *äldre*, *mer erfaren*, *en vuxen*. Isåfall vill jag säga: DET VAR SÅNA SOM DU SOM DÖDADE BAMBIS MAMMA!!! Alltså jag tänker inte ge upp det som jag anser rätt för att någon har levt fler dagar på denna jorden än jag? Det är orimligt. Kanske är jag inte gammal men jag är fan smart nog att inse att ålder inte=kunskap och insikt. Jag vet iallafall att jag har lärt äldre något och att yngre har lärt mig något. Jag tänker mig heller inte ett samhälle där alla som jobbar på kafé ständigt ska sprida politiska budskap men jag tänker mig ett samhälle där en inte ska behöva vara rädd för att falla utanför samhällets skyddsnät för att en upplyser och informerar sin chef om att n-ordet är ett fruktansvärt ord med fruktansvärd historia och helt enkelt är för jävligt att använda om/till personer.

Jag tänker att detta är en stor del av hur kapitalismen är ett system där maktstrukturer produceras och fortgår utan stopp. Vi måste ha pengar=vi säger inte emot=folk fortsätter sprida rasistiska/sexistiska/homofoba/transfoba/funkofoba myter omkring sig=maktstrukturerna reproduceras. DÄRFÖR tänker jag också att en högerfeminism (eller en feminism som tror på kapitalism) helt enkelt inte fungerar. 

Har någon av er funderat på det här? Är jag helt ute och cyklar i och med dessa tankar? Kanske har jag genom detta inlägg verkat jättedåligt påläst eller stateat the obvious men jag behövde få dessa tankar på pränt och kanske mest egentligen förklara dem.



ps att jag typ är rädd att publicera detta pga risken att bli av med jobbet... mm. älskar dock jobbet jag är på nu, även om en kanske inte kan tro det efter denna text :-)

1 kommentar:

  1. RÄTT!
    Hatar de där tankarna som hindrar en från att agera utifrån ens egentliga åsikter.
    Jag tror en lätt blir för rädd också. Alltså vem fan vågar sparka en anställd pga åsikter, alltså typ för att du är PK eller något. Det skulle ju kunna bli ett himla liv kring en sådan arbetsgivare tänker jag och det måste ju de också vara åtminstone lite rädda för.
    /Fabian

    SvaraRadera