söndag 7 december 2014

Kristen och feminist? (ummmmmmm)


Idag är det andra söndagen i advent och jag har varit på mässa i min nya hemkyrka. Det har gått en vecka sen det nya kyrkoåret började (gott nytt!) och kyrkan har sannerligen haft mycket att be för hittills detta år. Kyrkan ska ju vara partipolitiskt obunden, men för mig är det tydligt hur kyrkan i tider som dessa bör ha en klart politisk roll. Dagens tema i läsningarna är Guds rike är nära och i texterna vi läser idag skrivs bland annat såhär: "Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Var och en skall sitta undre sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom." (Mika 4:3-4), "Godta därför varandra så som Kristus har godtagit er till Guds ära" (Romarbrevet 15:7), "Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas"(Lukasevangeliet 21:34).

HALLÅ kan det bli mer politiskt eller?! Texter ur Gamla testamentets profetior och Nya testamentets brev och evangelier säger till oss att acceptera varandra så som vi är, att vara uppmärksamma på förändring (eller som jag ser det: normalisering av vidriga åsikter...) och att vi ska leva att se en fredlig värld utan hat och hot. I tider som dessa behövs påminnelser om detta kanske mer än någonsin. Men det var inte kristendomens naturliga motstånd mot främlingsfientligt, rasism och fascism (OCH SD THERE I SAID IT) som jag tänkte skriva om idag. Jag tänkte skriva om hur det, om en är kristen, faller sig naturligt att även vara feminist (med det ej sagt det omvända, en feminist måste såklart inte vara kristen). Båda dessa epitet används idag som något identitetsskapande men för mig är det snarare ett agerande och ett aktivt görande att "vara" kristen och feminist.

För det första: att som kristen inte se att Jesus var socialist och feminist kan vara det mest ignoranta jag vet i kyrkan. Jesus tvättade fattigas fötter, Jesus bjöd de som inte hade mat på fisk och bröd (och delade detta lika), Jesus hängde med dem som samhället stött ut, Jesus sa att låt den utan synd kasta första stenen. Jesus står för lika värde, lika rättigheter och för att den som har privilegier måste avsäga sig dem för att hjälpa andra. Den som är stark måste också vara snäll. (ja jag citerade Bamse).
För det andra: kyrkan idag arbetar med en massa olika saker. Det byggs barnhem och sjukhus, det finns samlingsplatser för ensamma, det hålls gudstjänst på söndagar och vi sjunger och spelar musik. Men jag tänker att det är viktigt att också komma ihåg hur vi aktivt gör Jesus budskap i vår vardag. Det pratas mycket om att sträcka ut händer idag, och det är exakt det vi måste göra. Vi behöver inte trycka på någon vår tro, vi behöver inte missionera ut Guds namn, utan vi behöver dela med oss av kärleken vi får av Gud till alla andra. Vi behöver sträcka ut våra händer och hjälpa den som behöver vår hjälp. Om hen sen får en gudstro, fine, men det behöver kanske inte alltid vara målet. Målet kan vara att visa oss som trygga i tro och visa på solidaritet genom detta. Likadant är det för mig med min feminism. Jag sträcker ut händer. Jag diskuterar, argumenterar och visar på feminismens vilja att få jämlikhet mellan alla människor. För mig är det egentligen samma sak. Predika kärlek och rättvisa helt enkelt.

Jag har ofta diskuterat med oliktänkande, både inom kristendomen och utanför, och det jag tycker är svårast är att argumentera för att "min" uppfattning är den "rätta". Såklart. Det går ju inte. Men för mig räcker det att veta att Gud älskar oss, att Gud vill att vi ska leva lyckliga liv, inte hysa vrede mot någon i vårt folk utan älska vår nästa såsom oss själva (3 mos 19:18). Kanske tänker någon nu VADÅ VÅRT FOLK??!?! Ja vilka är egentligen vårt folk? Vi läser lite längre ner i 3 Moseboken: "Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten." (19:34). Kan en därmed säga att vårt folk är alla människor på jorden? Ja. Vi ska älska varandra, och leva jämlikt, utan förtryck. (och ja. Du som nu tänker att jag har valt ut de delar jag väljer att tro på har helt rätt. Tredje Moseboken skriver väldigt mycket grejer som är heeeelt knäppa och mer tidsbundna än dessa ord, därför har jag valt ut dem jag tror på och därför kan jag bortse från de andra.)

Jag är naturligtvis medveten om fruktansvärda gärningar som gjorts i kristendomens namn (och att det som står i Bibeln inte alltid är rimligt och att det ofta motsäger sig själv) men är det verkligen själva religionens fel? Visst kan en påstå att det en gör är i Guds namn men skulle verkligen Jesus och Gud hålla med? Jesus säger enligt Johannesevangeliet: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra." (13:34) ("så som jag har älskat er": varsågoda att läsa in homovibbarna mellan Jesus och hans lärjungar, det gör jag med:)))
Så är det inte då människor som tagit religionen som vore det en skyddssköld och utfört saker varken vår Gud eller Jesus skulle tro på? Jo. Så är det. Gud är kärlek och han vill oss alla väl. Minns därför dagens texter när vi fortsätter kampen mot rasismens och HBTQ-fobins parti i nyvalet som kommer. Minns Jesus gärning och fortsätt den även i politiken (och allt är ju politiskt). Tacohej och amen.

1 kommentar:

  1. Tack för en kreativ och spännande reflektion om kristen, feminist, socialist. Och för en värld utan vapen där alla har mat och skydd, sitter under vinstock och fikonträd.

    Inspirerad av Thoreau, Gandhi och King - problemet är inte regeringen utan de som protesterar men ändå lyder - tänker jag att problemet inte är konservativa och reaktionära kristna utan radikala kristna som ändå lyder.

    Istället för att handgripligen smida svärd till plogbillar, eller ge härbärge åt hotade kvinnor eller papperslösa, så tenderar radikala kyrkor ibland att producera tyckanden, åsikter, värderingar, opinion. Det blir ett förandligande av den kroppsliga, materiella och omvälvande radikalitet Jesus levde.

    SvaraRadera