Till en medelklassfeminist

Häromveckan tog jag och Hedvig en buss till Borås! Varför då kanske någon frågar sig nu och det hade jag också gjort om jag inte vetat. Vi skulle nämligen gå på en utställning på Borås konstmuseum: Syster. Det är en feministisk utställning med fokus på feministiskt konstnärskap genom tider och i olika kontexter, och den pågår fram till 11 januari. Så har du inget att göra i mellandagarna: dra dit! Det var mysigt och bra. Ett verk jag fastnade särskilt för var väggtexten Brev till en medelklassfeminist av Johanna Gustavsson. Verket har beskrivits såhär: "ett verk som slagkraftigt gestaltar ambivalensen inför ett dominerande språkbruk och ojämlikheter som finns inom vilken politisk rörelse som helst". Jag fotade brevet och tänkte lägga upp det här, men kom på att det kanske ej är okej pga någon typ av copyright? Isåfall hoppas jag att räcker att credda ordentligt. Här kan en läsa mer om konstnären Johanna Gustavsson: Malmö Fria Kvinnouniversitet som hon var med och drev, en text från Göteborgs konsthall och en från Föreningen JA!. Så. Här kommer brevet. 

TILL EN MEDELKLASSFEMINIST

Jag har alltid attraherats av feminismen därför att den bygger på kritiskt tänkande, på självkritik. Konflikt är del av, och ofta den drivande motorn i rörelsens fortsatta rörelse. Därför kan den hålla så många av oss. Feminism är ett hem vi delar, det är definitivt ett av de mer stabila strukturerna jag har befunnit mig i. Men det kanske säger mer om mig än rörelsen.

Feminismen som ett vi är allt för mig. Det är vad jag lever och kämpar för, med och utan andra, i och utanför mig själv. Och jag säger kämpar för det här vi:et är inte utan sprickor. Jag faller ner i dom ibland, och när jag faller gör jag det handlöst. Jag blir besatt av våra skillnader som just då framstår som så fysiska att jag kunde lägga ner dom mellan oss som mil av materia.

Det har visat sig svårt att förklara arbetarklass för en medelklassperson för ni tror på klass som teori, som princip, men bara inte mellan oss. Medelklassen vill att man förklarar för dom, men jag har alltså inte argument nog för att beskriva hur jag känner mig eller vilka mina svårigheter är. Den erfarenhet eller verklighet som är min, saknar värde eller beskrivs på ett sätt som saknar förankring här.

Jag är alienerad i medelklassen.

När jag är i medelklassvärlden så förlorar jag kontakten med det verkligen innehållet i arbetarklassen, det är en förutsättning för att jag ska kunna vara här, att jag lämnar det andra vid dörren. Ju längre jag är i medelklassen desto svårare blir det att beskriva mig själv på ett sätt som jag känner mig bekant med. Jag måste formulera mig själv, om mig själv, på ett annat sätt.

Jag har alltid känslan av att jag är på fel plats i fel tid.
Jag har kämpat för att få vara i den här världen men jag vill inte vara här och jag har ett överväldigande behov av att säga det till dig, hela tiden. Att du och jag inte alltid är vi.

Jag har slåtts för att få vara här, jag har förödmjukat mig själv, krupit och exkluderat mig och förnedrat mig, känt mig ovärdig, dum, ful och med en ointelligent kropp som, om och om igen, visar att den inte har nån kontroll och ingen måttfullhet alls den är bara full. För full, för mycket, för mycket dålig mat i generna och för mycket mat på bordet ner i magen och höfterna för vi behöver visa att vi äter vad vi vill nu för vi har råd med det nu och vi vill även säga att vi har ljusa möbler nu. God frusen lasagne dom har på Lidl.

Det är med stor smärta och förvirring som jag konstaterar att jag allt för väl vet vem jag är när jag är med dig och jag känns så fel, otymplig, stor - på ett dåligt sätt, tänk fett och röv som bucklar ut och inte vet sin jävla gräns.

Ja, du har rätt, vi är båda del av samma system som vi båda föraktar. Vi har en gemensam kamp och ett förtryck att opponera oss mot och omkullkasta, men våra olika utgångspunkter är ibland allt för orättvisa för mig. Vi är inte samma och jag behöver uttala dom skillnaderna men jag är ofta för rädd för att göra det. Som om att uttala dom vore att materialisera dom och som om att inte uttala dom skulle betyga att dom inte existerar. Jag är rädd att själva uttalandet kommer lämna mig ensam. Men att agera som om vi alltid vore jämlika gör mig trasig inombords. Och att vara så desperat att tro att dessa två är mina enda val - tar livet av mig.