tisdag 7 januari 2014

Hur mycket mer än jag vill inse har normer egentligen påverkat mig?

Ibland börjar jag tänka på vem jag hade varit om jag hade fötts som man. Hade jag gillat samma böcker? Gjort samma livsval? Vem hade jag varit kär i? Vad hade varit viktigt för mig?

För ett tag sen var jag med min familj på en såndär trevlig familjemiddag där hela (vitcisheteroablemedelklass-) familjer samlas och äter tillsammans. Missförstå mig inte nu, det var verkligen trevligt! Jag satt vid matbordet och pratade om framtiden med de andra vuxna, åt de vuxnas mat och såg väl på det hela taget ut som en vuxen, men efter ett tag kommer minstingen i en familj fram och vill visa sitt spökslott. Snäll som jag är går jag självklart med och leker med henom tills jag inser att wat vad hände nu klockan är elva jag kommer snart somna på gosedjuren som ligger här och det var dags att gå hem. Men på promenaden hem kunde jag inte låta bli att fundera på hur detta hade bemötts om jag varit man? Hade mina omhändertagande och pedagogiska sidor uppmuntrats eller ens accepterats om jag fötts som kille? Hur mycket mer än jag vill inse har normer egentligen påverkat mig? Jag hoppas (och tror) att det ändå faller sig väldigt naturligt för mig att utbilda, leka och vara med barn på ett sätt, sån har jag varit sen på dagis när jag satt i soffan och sjöng visor för de mindre. Samtidigt som jag verkligen hoppas och tror att detta är sådan jag är, hittade jag ett citat i boken jag just nu håller på och läser, Nina Björks Under det rosa täcket, skrivet av psykologiforskaren Ylva Elvin-Nowak: "dagens kvinna har störst möjlighet att få sin kvinnlighet positivt bekräftad om hon lyckas få sin underordning att framstå som något annat än underordning, gärna ett personligt val som går i linje med hennes personliga egenskaper."

......oksåattehhh ja. När jag läste detta skrek jag rakt ut ett långt AAAAAHHH för det där träffade rätt in i hjärtat. Just precis så tror jag det är för så många, mig själv inkluderat, och aaaahhh vad det suger. Helt klart något att reflektera över. Om en tröttnar på de reflektionerna kan en ju fortsätta lägga tid på  funderingar kring hur mycket ens kön påverkat ens person. Jag tänker att de är en ganska stor del i arbetet med att bli sig själv (något som jag inte ens nästan på långa vägar är klar med lol). Att en verkligen tänker igenom; vem är jag. varför har jag blivit sån. vilka sidor har uppmuntrats utifrån. vad har jag valt att fokusera på och varför. vilken sorts människa vill jag bli...
Men det pallar en ju inte tänka på för länge så tills en är klar med det arbetet är det väl bara att glida med och göra det en tycker är kul. Så antar att jag ska gå och hänga med några nioåringar nu. Tjarå

1 kommentar: