Om EU-valet, vad vi som feminister måste göra och om pappa.

Att vi f!na kom in är helt ofattbart (5.3 fantastiska jävla procent!!!) men ännu mer ofattbart är trots allt SDs 9.7%, och resultaten från t ex Danmark, där det högerextrema Dansk Folkeparti har fått fyra mandat, ett mer än Miljöpartiet som blev nästa största parti här i Sverige. Detta är för mig bara ytterligare ett bevis på hur vi som fått och skaffat oss kunskap måste sprida den till alla vi möter. Vi måste orka vara jobbiga och tråkiga, påpeka sexistiska, rasistiska, trans/homofoba skämt - vi måste orka. Framförallt ser jag nu hur vi måste orka förklara. Det är inte lätt att få sin världsbild omskakad och det är inte lätt att förändra sitt tankesätt. Vi måste orka stå där, som de stöttepelare vi vill och kan vara, och fånga upp folk som undrar innerst inne men kanske inte vågar fråga, prata med alla som tycker att det är ju faktiskt så himla bråkigt i orten det är väl inget fel på att vilja ha det lugnt där en bor, förklara för dem varför det faktiskt är så fruktansvärt dumt och historielöst att envisas med att säga n****boll, vi måste orka ta emot med öppna famnar och framförallt så måste vi orka förklara samma sak om och om och om och om igen. Vi går ut i samhället som en sorts utbildare, för feminism är faktiskt ingen åsikt - det är en nivå av kunskap. Vi måste komma ihåg målet och inte tappa bort oss i hur jobbigt det är att alltid vara den som "skapar dålig stämning" (DRA INTE TRÅKIGA OCH FÖRTRYCKANDE SKÄMT OM DU VILL SLIPPA DÅLIG STÄMNING). Vi måste orka för utan oss blir det ingen förändring. Vi är förändringen och vi skapar förändringen nu. Det händer nu.

Trots de extrema högervindarna som blåser omkring i Europa och trots att Soraya Post - inte bara som första romska kvinna utan också som företrädare för det första feministiska partiet i Europaparlamentet - kom in, så är det största av allt för mig smset som kom från mamma ikväll: "du kommer inte att tro det, men din far är en av dem som valde FI!". Pappa, det är så synd att jag har ärvt din oförmåga att uttrycka glädje och kärlek vår familj emellan, för nu mer än någonsin vill jag berätta för dig hur lycklig jag är över din insats och åsikt. Jag längtar tills den dagen kommer då jag har barn i min närhet som jag kan berätta för att min pappa minsann var med i revolutionen. Min pappa och jag var med när det hände (för det händer verkligen nu). Nu mer än någonsin vill jag visa min stolthet över dig för hela världen, nu gör det ingenting om du ställer dig på en bänk på stora torg och skriker JAG ÄR MAJA ÖSTLINGS PAPPA. Nu kommer jag stå bredvid dig, lika bredbent och lika stolt (och lika villig att göra något pinsamt för att skämma ut den andre av oss...). Nu mer än någonsin älskar jag dig.