Två grymma barnböcker

För att återgå till ordningen så tänkte jag fortsätta recensera julklappar jag gav bort nu i  december (tidigare avsnitt: Vadå feminist? och Egalias döttrar). Som någon kanske vet så har jag ett par småkusiner som jag gillar att indoktrinera för fullt. Tyvärr firade bara hälften av dem jul här hos oss men de som var här fick desto bättre paket! Två grymma böcker till två grymma ungar helt enkelt.

Den första heter Flickornas historia och är skriven av Kristina Lindström. Vilka är det egentligen som får bestämma hur historien skrivs? Vilka har det varit förr och vilka är det nu? Inte särskilt ofta är det barn, och ännu mer sällan är det flickor som får berätta om sina liv. I Lindströms bok visas en annan del av historien upp. Här är det unga flickor som berättar sina livshistorier, någon från stenåldern, någon från 1600-talet och någon från nutid. Detta är en bok som lyfter fram en helt annan sida än den vi är vana vid att se Sveriges historia från och det är ju något som verkligen behövs för att vi ska få fram smarta och tänkande små individer som senare i livet kan hjälpa till och göra världen bättre!

Den andra boken heter Cykla, panta och rädda en isbjörn och är skriven av Jörn Spolander. Varför är det alltid vuxna som ska göra allt? Varför kan inte barnen hjälpa till och göra världen bättre? Och måste det vara tråkigt att göra något bra? Den här boken är fylld av bra och roliga tips för hur en som barn (eller barnslig) kan göra för att påverka vår miljö till det bättre. Jag tycker sådana här faktaböcker tenderar att vara astråkiga och väldigt långsamma men jag fastnade verkligen för denna, nästan till och med på den nivån att jag skulle vilja ge bort den till mina kompisar också... Lite mer eftertanke och analys på miljöområdet tror jag alla skulle må bra av!

Systerskap och vänskap på Twitter

Det var en gång på Twitter så att en person med >6000 followers skrev ett uttalande som lät ungefär såhär: "jag älskar att hänga med folk som inte är straight!". Detta reagerades på från en av mina vänner som inte identifierar sig som straight och han tweetade tillbaka och frågade hur personen egentligen menade, då min vän menade att ingen definieras utifrån sin sexualitet, straight eller inte och att det blir en typ av exotifiering att uttala sig så. Efter detta följdes en diskussion kring huruvida min vän (som fö inte riktigt är öppen och ute med sin läggning) hade dragit tolkningsföreträde på OPs efterföljande tweets och OP reagerade ganska starkt med att säga ganska hårda saker mot min kompis varpå han självklart blir ledsen och känner sig orättvist behandlad, inte pga sina uttalanden utan pga sitt kön. Mitt i detta hamnade alltså jag. På ena sidan fanns en nära vän som kände sig sårad och behövde stöd och på andra sidan en av mina feministiska förebilder, en syster. Jag blev så besviken på henne när jag insåg att hon inte ville ha med min vän, som verkligen är en fin och bra allierad, i kampen. Att hon inte ens kunde diskutera med honom enbart pga sina förutfattade meningar gjorde mig så ledsen. Samtidigt är jag ju en förespråkare för systerskapet och försöker att alltid stötta kvinnor i det de väljer att göra/säga/skapa osv. Därför blev detta så oerhört svårt för mig; vilket står starkast i mig? Systerskapet eller vänskapen?

Denna gången tog jag den absolut lättaste vägen och höll mig helt enkelt utanför diskussionen. Jag valde ingen sida, delvis pga min rådvillhet och delvis för att jag inte kände att det var min kamp att föra just då. Självklart stöttar jag allas rätt att vara sig själva och ha den sexuella läggning de är bekväma med, precis som jag förväntar mig att bli bemött med respekt för min, men ibland känns det faktiskt bäst att hålla sig utanför en diskussion. Att istället låta folk som faktiskt har erfarenhet av det saken gäller prata om det, att öppna vägar för folk som inte har samma privilegier som jag. Det kändes bäst.

Om #mansfritt2014 (typ)

Hade en jäkla förmiddag en dag då det pågick vilda diskussioner på Twitter och Facebook samtidigt som jag konfererade angående diskussionerna via sms (på tal om det där att vara tillgänglig hela tiden...).

På Facebook talades det om Mansfritt 2014 och framförallt Kakan Hermanssons inlägg om detta. Det var en diskussion som började ganska bra men sedan snabbt urartade (så som det ofta gör på FB) till personangrepp, tolkningsföreträden och annat dumt men själva diskussionen är viktig så jag tänkte ändå skriva lite kring det. Det gäller alltså en sorts separatism där en aktivt väljer bort män till förmån för kvinnor i vissa områden i sitt liv, t ex sociala medier, podcaster, musik, filmer, böcker osv osv. Det handlar alltså _inte_ om att skjuta alla män som t ex skriver en bra bok, utan om att lyfta kvinnor som så ofta hamnar i skymundan då vi lever i en värld där mannen är normen. Kritik som ofta riktas mot detta inkluderar klassiker som
1"men det är inte jämställt att välja bort halva mänskligheten",
2"men jag väljer inte att lyssna/se/konsumera män mer än kvinnor men det finns inga tjejer som gör det jag gillar"
och 3"öhhhhh typiskt feminister att vara såna bitterfittor!!!!".
Tre mycket tråkiga och ogenomtänkta uttalanden som många av oss säkert har stött på hundratusen gånger. Så ok såhär.
1att aktivt välja bort män innebär inte att män blir förtryckta. Mansnormen existerar tyvärr fortfarande i allra högsta grad, även om en kan försöka smita ifrån den. Att däremot kvinnor inte tillåts synas och höras på samma sätt och lika mycket som män är ett förtryck (då vi lever i en patriarkal samhällsstruktur, men det vet ni ju redan). Att t ex bara läsa böcker av kvinnliga författare är ett sätt att bredda sin världsbild. Det känns som att allt omkring mig i hela mitt liv har varit skapat av män för män på mäns villkor och det har aldrig känts riktigt bra. Att välja t ex filmer av kvinnliga regissörer blir såklart en sorts kvotering, och jag tänker att det krävs att vi lyfter fler kvinnor för att kunna nå jämställdhet mellan könen.
2nä, och varför finns det inga kvinnor som gör det du gillar? Kan det vara för att vi lever i ett samhälle där mannen är norm? Där kvinnor inte uppmuntras att vara på "mannens revir"? Kanske borde du öppna dina ögon och leta och lyfta de kvinnor som finns på "mäns" områden.
3du är ett jävla pucko och det är ingen idé att diskutera med dig.

tacohej ett inlägg om twitterdiskussionen kommer kanske senare!

Om behov och telefonen

Tänker tillbaka lite på när jag hade min gamla kära nokia3310 och tänker att HUR KUNDE JAG? Nu är jag den som ständigt är uppkopplad, tillgänglig för eftertanke, diskussion eller vanligt skitsnack. Jag älskar min telefon så orimligt mycket och jag undrar ibland lite vad den gör med mig. Den skapar ju ett bekräftelsebehov som inget annat, visst måste det vara så att alla känner igen besvikelsen av att vakna på morgonen och se att absolut ingenting har hänt. Att ingen har velat kontakta en (ehh nej kanske för att de har sovit.......). Absurt egentligen. Jag är verkligen inte en person som har sociala svårigheter utan snarare tvärtom, jag mår skitdåligt om jag inte har någon att hänga med, något att göra hela tiden. Så varför betyder uppmärksamheten jag får från min telefon mest? Varför kan jag inte bara vara en sån som lämnar telefonen hemma och tänker att det kan vänta? Kanske för att jag tycker om känslan av att vara behövd. Kanske är jag en som behöver andra, men inte för min egen skull utan för deras. Kanske är mitt behov=andras behov.

jag skyr nyår och liknande firanden som pesten,

jag spyr på den heteronormativa tvåsamhet som firas vid stunder som denna. det är samma sak varje år; nån full och arg snubbe slår sönder husägarens dyra finglas, en tjej gråter för att hon hånglade med fel kille, nåt heteropar har sex på toan, alla blir besvikna efter sina skyhöga förväntningar och jag känner bara att jaha? i år igen? kom med nåt nytt. folk nojar i timmar innan tolvslaget om att "jag har ju ingen nyårskyss!!!!!!!" men vad spelar det för roll? när alla vi har varandra och det är inte bara tillräckligt, det är faktiskt jävligt bra.

Rape jokes are not funny!

tisha från bästa butiken på hela etsy, the girl collective!

Hamnade i debatt med en snubbe för ett par dagar sen på Facebook ang våldtäktsskämt. Det inleddes med en kommentar om ett sk rapeface varpå jag svarade att rape jokes are not funny. Responsen till detta blev att kommentaren var gammal och att jag skulle bry mig om bättre saker. Att jag var en drama queen.
Jag blir aldrig så provocerad som när jag ger simpel kritik till någon och hen svarar med löjliga personangrepp. Tycker detta känns som en typisk snubbig grej, för snubbar vet ju alltid bäst...

Våldtäktsskämt och ignorans kring detta är verkligen något av det värsta jag vet. Själva skämtet kan ju vara harmlöst och ogenomtänkt men att sedan skjuta ifrån sig kritik och inte vilja ta sitt ansvar är så långt ifrån okej det bara kan bli. Det känns liksom orimligt att folk inte fattar hur skämt om våldtäkt normaliserar och i förlängningen accepterar våldtäkter. Vi har sett oräkneliga fall där offret inte blir trott, där hens sanning ifrågasätts eller där förövaren går fri utan några problem i sitt vidare liv. Det är väl inget förvånande där med tanke på våldtäktskulturen vi lever i men vi måste försöka förändra det nu. Rape jokes are not funny, för våldtäkt är inget att skratta åt.

Nyårslöften 2014!

• äta mindre kött
• bli smartare
• läsa mer
• engagera mig mer politiskt
• vara med och rösta fram FI till riksdagen
• se ett regeringsskifte
• göra fler saker som jag vill göra
• konsumera mindre

   ✝♥♫☮♀

Mellandagsrea

Igår var jag på Väla för första gången, vilket enligt Camilla var "heeeelt sjuuuukt!!!" (mvh uppväxt i Halmstad, folk har varit på Väla typ varannan vecka under hela min uppväxt). 19 år gammal kom jag alltså till detta välkända stora köpcentrum av norra Skåne och jag kände mest typ... ew? 
Alltså konsumtionshetsen som finns överallt omkring oss gör mig verkligen äcklad. Kanske beror det på att jag vid terminens början flyttade till Arvika där shopping är typ det sista en kan ägna sig åt. Visst svänger vi inom Röda Korset någon gång ibland men i Arvika finns inget H&M, inget Åhlens, inget gigantiskt köpcentrum där vi kan gå omkring och hänga som en gjorde när en var ung. Och det är så otroligt skönt! En av anledningarna att vi som flyttade blir stressade när vi kommer hem till Halmstad tror jag verkligen beror på skillnaden i hur folk beter sig och varför de gör så. Halmstad är verkligen inte heller någon big city men jämfört med Arvika bor här ändå en hel del människor och här finns en hel del affärer. En hel del likadana t-shirts i olika färger, storlekar, modeller, en hel del reaplagg som ingen vill ha och som ligger slängda på golvet, en hel del sminkburkar som är öppna och förstörda, en hel del människor som ligger och sover på tågstationen för att där är varmt och det finns ingen annanstans att ta vägen. Min världsbild blir så skev och jag vill helst bara sätta mig ner och önska att allt ska bli bra. Att alla ska ha någonstans att sova, och en parkbänk räknas inte!

Imorgon kommer min nyårslöfteslista och på den står det bland annat konsumera mindre. I det inkluderar jag att hjälpa fler människor som behöver hjälp. Konsumera mindre för min egen skull och lägga de pengarna på att göra världen till en lite bättre plats.

Fröken Frimans krig

Sissela Kyle: Det återkommer hela tiden att det anses intressantare med män. Kvinnoroller blir typiserade. Mannen står för individen och kvinnan som bärare av ett kön. Unga tjejer dör, här är det vuxna kvinnor som gör. Det är min devis.


I fredags såg jag på Fröken Frimans krig, SVTs nya miniserie i tre delar, med en av mina absolut smartaste vänner (nutidsorienterareN för hen som undrar). Det första avsnittet finns på SVTplay och nästa avsnitt visas imorgon, 21.00 på ettan.

Vi diskuterade lite och kom fram till detta:
BRA GREJER:
- Klassperspektivet: serien visar upp överklass, medelklass och arbetarklass och deras olika problem och privilegier på ett tydligt men inte nedlåtande sätt.
- Realistisk omgivning, rekvisita och kostym: allting känns som att flyga hundra år tillbaka i tiden! Ett replikskifte som hände senare på kvällen ang det här var: "det är väl den serien som är som Downtown Abbey?" "tjaaaa, det utspelar väl sig i samma tid iallafall...". Jag är väl ingen storföljare av Downtown Abbey men en har väl hört att det ska hålla en viss klass iallafall...

- Olika sorters feminister i gruppen: separatisten, diplomaten, den "vettiga", den som kanske inte har läst så mycket men som känner att något är fel och vill göra något åt det och den välvilligt snälla. Förhoppningsvis kommer vi få se fler typer av feminism och lära oss ännu mer om hur det gick till i Sverige när kampen började!
- Också såklart bra skådespelare, fantastiskt manus och en spännande story.

DÅLIGA GREJER:
- Ingenting jag kan komma på just nu. 

Blev pepp och så himla motiverad att _göra_ något. Därför sorterade jag ut lite ur garderoben och skrev det här blogginlägget. Inte riktigt på samma nivå i revolutionen kanske men det är på gång! Vi kan förändra precis som Fröken Friman och hennes crew!

Egalias döttrar

Lillasyster fick också min absoluta favoritbok i julklapp, Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. Det är en skönlitterär bok som handlar om ett samhälle, Egalia, där folket lever i ett matriarkat. Vi får följa med Petronius, son till Direktör Bram, och hans drömmar om att bli sjökvinna. Synd bara att ett sådant yrke inte passar sig för en pojke. Petronius och hans gäng styr upp Egalias maskuliniströrelse och strider mot rådande kvinnonormer.

Jag fullkomligt älskar denna boken. Jag har läst den typ tjugo gånger, tipsar om den och ger bort den och lånar såklart ut mitt exemplar till alla som vill läsa. Egalias döttrar är kanske inte den bästa boken storymässigt, men Brantenberg har verkligen förvandlat sin värld till ett totalt matriarkat och den världen är så märklig att hamna i. Saker en aldrig tänkt på förr blir så tydliga när de vänds ifrån det vi är vana vid att hantera. Att ett patriarkalt språkbruk kan kännas så normalt, när ett matriarkalt sådant känns verklighetsfrånvänt blir på något sätt absurt. Sen kan en ju såklart fråga sig om det verkligen är såhär ett matriarkalt samhälle skulle se ut. Eftersom att vårt samhälle alltid har varit ett patriarkat finns det ingen chans för oss att (just nu) veta hur just vårt samhälle skulle se ut som ett matriarkat och även om Brantenbergs tanke inte var att göra en realistisk skildring av ett matriarkat så tänker jag att det ändå blir så vi tolkar det. Att se en matriarkal bild av vår värld blir absurd och rolig, medan vår patriarkala värld (för väldigt många människor) känns fullkomligt normal. Lite deppigt kanske men mest spännande. Precis som livet och denna boken så läs den!

Rikta kampen rätt

Det här med att klanka ner på vad andra feminister gör, ska vi inte bara ta och sluta med det? Det gäller ju att vara ödmjuk inför vår kamp. Ingen kan göra allt och framförallt: ingen kan klara av att göra allt rätt. Vem är jag att döma någon när jag bläddrar igenom någons instagram och skrattar? Vem är jag att döma som är heeeelt fast i Paradise Hotel och verkligen njuter av att se dessa fantastiska människor leva livet på ett lyxhotell i Mexico? ALLA har sina guilty pleasures, alltså ALLA; Wollstonecraft, Solanas, Pussy Riot, Schyman... Jag lovar att inte de heller var perfekta. Vi måste tillåta oss själva att driva kampen men utan att döma oss själva och andra, vi har ju trots allt växt upp i ett patriarkalt samhälle, vi kan inte komma ifrån det och om vi hela tiden står stilla och fastnar vid att se ner på varandra vinner ju patriarkatet ändå! Vi måste kämpa men kampen kan inte vara på patriarkatets villkor. Vi kan inte vinna om vi är upptagna med att slåss mot varandra.

Vadå feminist?

Som alla vet är ju julen en tid för smygsexism, -rasism, konsumtionshets och ångest. Därför tänkte jag, vad bättre än att propagera lite för en bättre värld på julafton? Jag kommer skriva några inlägg om julklapparna jag gav bort i år och hoppas att ni blir lite inspirerade och glada!

Min lillasyster fick den här boken, Vadå feminism av Lisa Gålmark. Jag hade själv inte läst den men tyckte den verkade lätthanterlig och bra så jag spontantköpte den. Idag har lillan varit iväg och lekt med våra kusiner så jag snodde boken och sträckläste den och jag blev fantastiskt imponerad! Boken kom ut 2005 (mitt i den feministiska backlashen) men ur mitt vita, medelklass, cis, able, hetero-perspektiv tyckte jag ändå den var grym! Den är uppbyggd på så sätt att den går igenom vad feminism är, på ett tillräckligt enkelt sätt för att en typ 12åring ska förstå. Gålmark ställer relevanta frågor, typ såhär:
"Något är fel. Vad? Känner du till Jeanne d'Arc eller Georgia O'Keeffe? Harriet Tubman, Isabella, Nzinga eller Wu Zhao? Låter Phoolan Devi bekant? Om jag säger att dessa personer under sin tid överglänste Napoleon eller Picasso? Att de var mer inflytelserika än Martin Luther King, Columbus eller Mao? Att en av dem är legend som Robin Hood - fast verklig? (...) Den historia som lärs ut i skolan och på universiteten har nästan bara minne för västerländska män i toppen. Den som inte själv tar reda på alla kvinnor som gjort stordåd i det stora och lilla kan få uppfattningen att de aldrig funnits. Storartade damer som fallit i glömska är ett tecken på att något är på tok. Men vad? Det är det feminister vill komma åt. Feminister vill att kvinnor ska börja räknas lika som män. I historien och idag."
Grymt skrivet, eller hur? OCH JAG ÄR BARA PÅ SIDAN ELVA!
I slutet av boken finns en FAQ (Frequently Asked Questions) och en "källförteckning" där Gålmark radar upp en massa grymma tips för den som vill läsa mer på vissa ämnen som hon tagit upp tidigare i boken; filmer, artister, böcker, organisationer osv osv. Det enda problemet jag har med boken är att den på sina ställen är transexkluderande, men faktum är att det inte är så ofta som en kan tro. Mycket har ju hänt inom feminismen sen 2005 och det känns ändå som att denna boken var någon meter före med vissa tankar. Inte med allt, men med en del!

Jag sträckläste boken på typ två timmar, och nu undrar jag mest varför denna boken inte har dykt upp i mitt liv förrän jag sökte på "feminist" på Bokus? Varför har ingen lärare, tränare, förälder, släkting, vän eller någon annan visat denna boken för mig? Jag hade kunnat lära mig så mycket så mycket tidigare om jag bara hade blivit introducerad! Därför vill jag tipsa om denna boken. Du behöver ett öppet sinne, ett kanna te och en eftermiddag för att läsa den. Det kommer bli jobbig läsning, men det händer så himla mycket i världen som är jobbigt, och för att hindra och förbättra det måste vi vara pålästa. Vi måste kunna svara på frågor och idiotiska tilltal. Det är inte lätt. Men det krävs inte mycket för att lära sig mer.

Ge denna boken till någon som fortfarande är ung och öppen för att lära sig nytt. Jag tror att den kan bli en helig skrift för unga som är modiga och vågar slåss för sina åsikter.

helgen v 48

alltså älskar att bob hund gjorde denna låten pga den får mig att fundera lite varje år och SÅ HIMLA OFTA (ok en gång om året...) inser jag att helgen v 48 har varit så jävla bra? älskar det.
i år såg helgen ut såhär: konsert med stråkorkestern, spanish party hemma hos oss med tortilla sangria tequila, städande och sovmorgon, storbandskonsert inkl danskurs i lindyhop, första adventsfrukost framför gudstjänsten på tv med favvisgrannarna, prommis ut till udden i fantastisk blåst, städande och tvättande, lussekatt och pepparkaksbak hemma hos hanna och till slut: den feministiska filmsöndagen och vi såg TJEJERNA GÖR UPPROR.

tänk om en kunde inse hur bra livet är varje söndagskväll

ok så i somras såg jag två av typ de fem bästa filmerna jag NÅGONSIN har sett

beasts of the southern wild.

hushpuppy är den lilla sexåringen som bor med sin pappa i the bathtub. alltså nej vad håller jag ens på med, den här filmen går inte att beskriva. den är så JÄVLA BRA. SE DEN BARA FFS

"when daddy kill me i won't be forgotten. i'm recording my story for the scientists in the future. in a million years, when kids go to school, they gonna know: once there was a hushpuppy, and she lived with her daddy in the bathtub." ♥♥♥ 

niceville (/the help)

 denna tipsade skridskofingrar och lalalackage (som fö lever livet i australien nu?!?!?!) om och det är jag så jäkla glad för. såg denna med två av mina bästa boyzzz och när vi tog paus var jag typ i chock och det BÄSTA var att en av dessa dudesen också satt stilla och var helt rörd och efteråt sa vi bara att detta är den bästa filmen jag någonsin har sett. vi kunde liksom inte komma bort.

"minny: eat my shit.
hilly: excuse me?!
m: i said. eat... my... shit.
h: have you lost your mind?
m: no mam but you is about to. cuz you just did."

det är såååå gött att se bra grejer om kvinnokamp, finns fan inget som gör mig gladare!!!FEZT

VA E DE FÖR DAAAG IDAG VA E DE FÖR DAAAG IDAG