☆¸.•°*”˜˜”*°•.¸☆GUDRUNMÅNDAG☆¸.•°*”˜˜”*°•.¸☆

Arnholm: Jag är liberal. [...] jag tror inte på statssocialism!
Schyman: Du får kalla det vad du vill. Jag tänker inte vänta i flera hundra år tills det blir rättvisa löner och rättvisa pensioner.
 
Igår sändes det fjärde avsnittet av Agenda för säsongen och i ungefär den första kvarten diskuterar jämställdhetsminister Maria Arnholm och en av Feministiskt Initiativs talespersoner Gudrun Schyman kring feminism och jämställdhet i Sverige, och hur vi kan/ska/bör få vårt land och vår värld att bli mer jämställd. En mycket spännande och sevärd debatt, så se den här!

Gudrun Schyman är en fantastisk retoriker och antagligen Sveriges bästa politiker. I december var jag och två av mina bästa feministkompisar och såg och hörde henne prata på Nöjesfabriken i Karlstad. Nu finns äntligen samma föreläsning från en gång i Stockholm ute på Youtube! Kolla här och fundera en gång till över vad ni röstar på i maj och september.

Born into Brothels

"...hear abusive mothers and drugged fathers deny their children passage into a better life, hearing the wisdom of the elders who desire something more for these children, [this movie] captures a world few know."

Jag såg en så himla fin dokumentär i helgen! Born into Brothels heter den, och finns bland annat att se här. Den handlar om ett gäng ungar (↑) som har fötts och växt upp på bordeller i Calcuttas Red-light district. Dit kommer en fotograf som lär känna barnen och lär dem att fotografera för att låta dem visa upp sin vardag. 10-åriga Puja säger i början av filmen att: "I keep thinking if I could go some place and get an education... I wonder what I could become". Det är vackra fotografier, bra filmat, känslomässigt berörande och framförallt en insikt i en värld vi inte ser och hör av särskilt ofta. En bra film helt enkelt och lagom lång, bara en timme och tjugo minuter så se den!

#femagenda - det offentliga rummet

Precis som jag skrev om igår så accepteras inte de utanför och de innanför normen på samma villkor. Detta är också det jag skriver om idag på veckans #femagenda - hur det offentliga rummet inte tar hand om alla lika bra. Vi lever i ett diskriminerande samhälle som ständigt ser på personer på olika sätt, grundat på t ex utseende, kön, ålder eller hudfärg och det kan inte fungera så länge.

Det offentliga rummet har inte alltid velat välkomna mig. Jag har varit för högljudd, för kaxig, för störig, för ful, för tjock, för dålig, för sminkad. För mycket av någon som vägrar acceptera att ens enda roll är en tyst och dum biroll. Jag var inte och är inte lik de vi ser i media. Visst är jag vit och blond men jag har inte samma kroppsbyggnad som tjejerna på tidningsomslagen (som fö aldrig heller tycks duga), jag gillar inte att träna, jag har inte rätt ålder (vilket också är jävligt luddigt), jag har inte rätt klädstil och framförallt så har jag inte rätt kön. Ni har säkert alla under den senaste veckan sett hemsidan Killarna mot tjejerna där det görs väldigt tydligt vilka som får plats i det offentliga rummet: vita, medelålders män. Ingen förvåning där iochförsig men jag tänker att detta påverkar oss mycket mer än vad vi reflekterar över. Precis som igår, när jag skrev om samarbetspersonen som inte föll inom normen, så dömer vi personer som inte är som vi tror att de ska vara. Vi är det offentliga rummet och det är vi som måste förändra det.

Jag har lärt mig att inte acceptera det offentliga rummets regler, jag gör inte vad andra vill att jag ska göra, jag gör det jag vill göra. Jag accepterar mig själv och därför tvingar jag mitt offentliga rum att förändras för mig. Vi måste prata om detta. Vi måste prata om personer som personer istället för personer som kön, personer som funktionalitet, personer som sexualitet eller personer som en klädstil. Vi måste låta människor vara människor och vi måste uppmuntra det.

Personer som faller utanför normen accepteras inte på samma grunder som de som faller inom normen

Jag pluggar alltså klassisk kontrabas på Musikhögskolan Ingesund i år och har där med en hel del musiklektioner (okej ja jag har bara musiklektioner. livet ♥♥♥♥). På mitt huvudinstrument har jag en lektion i veckan med vår grymma ordinarie lärare och en lektion i månaden med vår "extralärare", en fantastisk person och kontrabasist som i princip alla på skolan beundrar. Han var här häromdagen och då kom jag att tänka på en kanske lite konstig sak, hur hade han setts på om han varit kvinna? Beundras han enbart på grund av sina musikaliska kunskaper eller ser vi upp till honom också för hans ovanliga person, roliga tröjor och stora skägg? Hur hade vi sett på honom om han vore kvinna? Hade hans håriga rygg, stora mage och strumpor i sandalerna setts på som lika roliga detaljer till hans persona om han varit kvinna? Hur påverkar kön hur vi ser på en person som kan ses som annorlunda?

En vill ju gärna tro och hoppas att kön och andra diskrimineringsgrunder inte påverkar hur en ser på personer, men jag tror faktiskt inte att det är så. När jag gick i mellanstadiet hade vi en samarbetsperson som var med och stöttade vår (löjligt bråkiga) klass. Ibland när vi gjorde samarbetsövningar gjorde vi den här grejen där någon i gruppen ska falla ner från en stol och resten av gruppen ska ta emot. När vår person gjorde detta upptäckte vi att hen inte hade rakade armhålor (EWWWWWW) och efter detta bemötte vi henom på ett helt annat sätt och vägrade ge hen en chans. Självklart var det inte medvetet men visst känner vi igen det här? Personer som faller utanför normen accepteras inte på samma grunder som de som faller inom normen och det är inte rättvist. Det borde inte funka så i samhällen 2014. Jag önskar att alla verkligen kunde se personer som riktiga personer istället för någon som ska uppfylla den förväntade rollen. Det hade varit så skönt om vi alla kunde leva och ses på lika villkor istället för att bara ses som rekvisita som ska vara så som vi förväntar oss.

Vi måste vara allierade!

Jag tänker allt oftare på rasism och hur den liksom smyger sig in i vår vardag. Det kan vara genom ett skämt på guldbaggegalan, genom ett ogenomtänkt framträdande på en konsert, genom en liten kommentar om någons namn i twitterflödet eller genom att skratta åt ett rasistiskt skämt. Allt det här bidrar till en större spridning av rasismen. Det bidrar till mindre förståelse mellan människor och till ett fortsatt förtryck av redan förtryckta grupper. Att vi som vita utnyttjar våra privilegier till att skämta och skratta åt grupper vi förminskar och förtrycker är inte okej. Att vi klär ut oss till någon från en annan kultur för att "det är roligt" är inte okej. Att någon gör ett black-face är inte okej, att någon gör ett yellow-face är inte okej, att någon säger n-ordet är inte okej. Vi måste inse våra privilegier och utnyttja dem på ett sätt som gör att vi stöttar de vi förtrycker. Precis som män måste vara allierade i den feministiska kampen, måste vita vara allierade i den antirasistiska kampen. Vi kan inte veta hur det känns att bli förtryckt pga hudfärg. Vi kan däremot lyssna på dem som vet och reflektera över vår egen del i det hela. Rasismen är så mycket påtagligare än vi reflekterar över och det är dags nu. Vi måste börja reagera och säga emot. Vi måste våga stå upp för mänskliga rättigheter och visa att vi inte accepterar nån jävla rasism överhuvudtaget.

#femagenda - bostadsmarknaden

Mitt fina rum när jag höll på att flytta in! Och ja, fittorna på gardinerna är FAB!

Denna vecka i #femagenda-utmaningen har vi fått i uppdrag att skriva om läget på bostadsmarknaden ur ett feministiskt perspektiv, något som jag aldrig direkt har reflekterat över då jag endast är en liten skruttunge på 19 år som har bott hemma med mina föräldrar tills i höstas då jag flyttade till Ingesund och dess internat. Så nu bor jag i det så kallade barnkollektivet, 10 rum, 10 personer och ett kök. Lever drömmen och fattar inte hur inte hela världen kan vara uppbyggd med massa kollektiv. Här får individen vara själv när en vill men har alltid någon att gå till om hen har tråkigt eller vill prata. MEN tillbaka till frågan.

Eftersom att jag inte har någon som helst erfarenhet efter att söka, hyra, låna, äga bostad så tänkte jag fundera lite på varför det ens är en feministisk fråga. Varför har Fulskratt bett oss skriva om det här? Jag vägrar tro att hyresrättsföreningar och fastighetsbyråer premierar män framför kvinnor när de väljer vilka som ska få bo var, även om det kanske inte borde vara så svårt att tro med tanke på hur hela samhället annars premierar män... Så varför vill vi då ha en feministisk diskussion kring det här? Kanske grundar det sig i samma gamla problem som vanligt, att kvinnor och män fortfarande inte får samma lön för samma jobb och utbildning, eller att kvinnor i större utsträckning jobbar deltid, tjänar mindre och därför kanske inte har råd med bostad på samma sätt som en man med heltidsjobb har? Kanske handlar det om att kvinnan inte ska tvingas stanna kvar i en relation där hon blir skadad, psykiskt eller fysiskt, för att hon inte hittar någon annanstans att bo, ingenstans att ta vägen. Eller handlar det helt enkelt om att det ojämställda Sverige lyser igenom på alla plan, även där vi inte har funderat på det? Kanske är bostadsmarknaden helt enkelt en riktigt bra plats att börja på för att få jämställdhet i större utsträckning.

Gästblogg: om vardagsrasismen!

Här är en zupergullig bild på mig och min underbara kompis Camilla på nyår för typ fem år sen. Idag ska hon gästblogga om vardagsrasismen i hennes liv. Hon finns här på twitter om ni vill följa, och det borde ni för hon är jävligt vettig.

Jag heter Camilla, jag är nitton år. Mitt modersmål är svenska och det har jag alltid pratat, med båda mina föräldrar och alla i min omgivning. På julafton har jag kollat Kalle Anka och ätit köttbullar och på midsommar så har jag dansat i ring runt en blommig, kukliknande pelare. Jag har bott i Sverige i hela mitt liv. Men är jag svensk? 
Den ständiga återkommande frågan. "Vilket land kommer du ifrån?" När jag var yngre förstod jag inte riktigt. "Sverige" sa jag tyst och den andre sa "Meeeen det gör du ju inte alls". Och jag lärde mig snart att frågan "var kommer du ifrån" egentligen hade innebörden "var kommer dina föräldrar ifrån". Det var en jobbig fråga när jag var yngre. Kanske var samhället dömande och rasistiskt, kanske var människorna i omgivning aldrig tydliga med att det inte spelade någon roll var min mamma kom ifrån, men jag skämdes. Drömde i hemlighet om att vara blond och blåögd, som alla söta svenskar.
Idag ser jag mig själv på ett annat sätt. Jag trivs med mig själv och jag trivs med mitt utseende. Och jag är van vid att om och om igen besvara den återkommande frågan. Jag får inte längre en klump i magen, det är väl inte så konstigt att människor jag träffar undrar var mina mörka ögon har sitt ursprung. Idag så vet jag vad frågan betyder och svarar "Min mamma kommer från Kina och min pappa kommer från Sverige" utan att skämmas över det. Det här är inget främmande för människor i min omgivning. Vänner, bekanta, klasskompisar, jobbarkompisar, de vet om var mina föräldrar kommer ifrån. Ändå är det något som ständigt dyker upp. Så har det alltid varit, från lågstadiet till högstadiet till gymnasiet, och även nu efter och utanför skolan. 

"Kines". Det behöver inte vara kränkande. Det behöver inte vara nedlåtande eller illa menat. Men det är där, väldigt, väldigt ofta. Och för mig är det än idag som ett stort frågetecken. Jag fattar ingenting. Är det pga att jag har brunt hår och bruna ögon? Är det pga att mina ögon blir små när jag skrattar? Nej, det är det inte. Det är på grund av att min mamma kommer från landet Kina där kineser bor, precis som att det bor svenskar i landet Sverige. Och varenda gång så funderar jag på varför människor (uppenbarligen) tycker det är så jävla roligt att skämta om det. "HAHA kines" = "HAHA du bor i Kina". 1. Nej jag bor inte i Kina. 2. Skulle det vara roligt om jag nu gjorde det? (ja för mig pga god mat, värme, billigt MEN det är inte poängen) 3. Är det något fel med att min mamma en gång har gjort det? Vet ni? Ni som säger "jag är svensk" och kallar mig kines, lika mycket känner jag mig svensk, och skulle lika gärna kunna kalla er för kineser. Och vill framtona att jag inte skriver detta pga ilska mot er som sagt det, för jag är inte arg på er. Är bara trött på denna vardagsrasism. Och om jag är svensk? Haha. Ja.

#fuckyouputin

Igår släpptes alltså kampanjen #fuckyouputin, som går ut på att människor över hela världen kan göra sin egen lilla del av slacktivismen och posta en bild där de pekar fuck you riktat till Putin och hans QTBH-foba politik som han tillåts föra i världens största land, inför vinter-OS i Sotji 2014. Jag ställer mig självklart bakom och stöttar den här kampanjen helhjärtat, att människor inte ska få vara den de är borde bara vara absurt 2014 men tyvärr är det ju inte så. Människor lever inte bara i Ryssland i skräck för att bli upptäckta, bortförda, mördade, våldtagna, torterade, misshandlade på grund av sin sexualitet. HUR är det möjligt? Hur kan vi inte ha kommit längre? Jag tänker att kampanjer som dessa behövs för att visa vårt missnöje med Putins regerande, men kampanjen känns faktiskt inte helt genomtänkt. Hur ska våra långfingrar påverka så att Putin ändrar sina åsikter ang personer som inte tillhör heteronormen? Kommer Putin ens lägga märka till att vi existerar? Finns det någon organisation som kommer göra någon faktisk aktion? Vad kommer det för konstruktivt ur att vi pekar finger mot Putin?

Förhoppningsvis har personerna bakom kampanjen en långsiktig plan, och har de inte det så kanske vi iallafall har påverkat någon till att börja fundera över Rysslands regim och hur vi kan påverka på fler sätt. Annars får vi helt enkelt hoppas på förändring snart. Helst igår.

Om fittor.

Igår satt jag och en kompis i ett övningsrum och snackade (jaaaa vi hade övat och tog en paus, jag vet att övningsrum är till för att öva i........) när vi plötsligt fick upp ögonen för whiteboardtavlan i rummet och såg en massa kukar? SÅ konstigt tyckte vi, suddade ut dem och ritade en fitta istället. När vi gjorde detta sa min kompis "hur ritar en ens en fitta??", och det fick mig att tänka på en händelse från när jag gick i typ... sjuan, och en av mina kompisar satt och ritade penisar överallt i skolan. De såg ut ungefär såhär:

(obs ja alltid vit hud)
Men en dag föll det sig så att någon sa till henom att rita en fitta och vi tyckte alla att det genast blev mer spännande, hur skulle hen rita en fitta liksom? Alla vet ju hur en ritar en kuk men en fitta?!?! kaos. Bilden såg iallafall ut såhär:

Och vi med fittor ba öh va? är det såhär jag ser ut?!?!? är mitt kön en rund ring med ett streck igenom? vad i hela friden?

Jag kan väl inte direkt påstå att jag är ens det minsta biologi/anatomi-intresserad, men vissa saker vill och behöver en ju veta, och hur ens kropp ser ut är helt klart en relevant sådan sak. Att efter åtta år i svensk grundskola inte veta hur en fitta ser ut är ju bara absurt, speciellt med tanke på den stora detaljkunskapen som fanns kring kuken. Jag tänker att osynliggörandet av fittor på detta sättet bidrar till t ex en rädsla att prata om sitt kön. En studie från 2004 visar på att var femte svensk kvinna mellan 20 och 29 år har haft långvariga och svåra samlagssmärtor någon period i livet, och det känns inte som att det ens förvånar mig? Det finns en väldig tabu kring att prata om att en har problem med sin fitta, trots att det är så otroligt många som drabbas. Att detta inte är något som inte diskuteras alls är för mig helt oförståeligt! Eller har jag bara läst på på fel ställen? Jag hoppas att förändring är på gång, att vi någon gång kommer förbättra biologi/sexualkunskapsundervisningen, att vi någon gång kan komma överens om att låta fitta och kuk och allt däremellan vara lika mycket värda och framförallt värda lika mycket kunskap,  att vi någon gång kommer låta oss med fitta få veta hur vårt kön ser ut och fungerar istället för att osynliggöra eller sexualisera det. För det är inte okej att det är såhär. Det är inte något som är på skoj, det är inte något som handlar om en individs okunskap och det är framförallt inte något som är oviktigt. Det är en högst relevant fråga som bör tas på allvar istället för att skjutas undan ut i ingenstans.

*carpe diem* *förnyelse*

 

Idag gjorde jag som ni kanske förhoppningsvis ser om min gamla hederliga bloggheader litegrann. Även om jag fortfarande drömmer stort, skrattar högt och är awesome så kändes den inte riktigt som jag längre, det var dags för lite förnyelse här inne! Jag upptäckte också att den förra headern var typ lite gulbrunvit vilket resulterade i två reaktioner hos mig. Först såg jag ut såhär:

och sen såhär:

Jag har liksom gått omkring och trott att den var helt vit, #ffffff typ, också visar det sig vara fel?!! Började nästan gråta. Men detta är iallfall tillfixat nu. Istället för de tre budorden om att drömma, skratta och vara awesome slängde jag in lite härliga *symboler* som representerar mig ganska bra.
1. fredsmärket pga vill ha fred på jorden. och för att jag gillar fredagar.

2. korset pga är glad och tacksam varje dag för att jesus dog för vår skull.

3. vinnarhanden pga jag är bäst.

4. två åttondelar pga jag är musiker

5. ett hjärta pga only love can save us now

6. DET UNDERBARA KVINNOMÄRKET♥ pga feminism är bäst punkt slut

och sen så har vi ju den lilla elefanten som fick vara med på sitt lilla hörn pga jag älskar elefanter och de är söta och den där elefanten kommer antagligen inom en snar framtid sitta på min axel. jappsåvardetmeddet. Hoppas ni gillar't :-)

 

Varför har kvinnor och män olika kroppsbyggnad?

http://www.svtplay.se/video/1496880/del-6-av-18

Jag såg ett väldigt intressant avsnitt av Vetenskapens Värld för ett par dagar sen (ok mamma och bästis ni kan skicka applåder och pengar mvh naturvetenskapogillaren). Det var avsnitt nummer 6 av 18 från 30/9-13 och ligger därför tyvärr bara på SVTPlay tills idag kl. 23.59! Så kolla nu. Snabbt!!! Programmet handlar om huruvida skillnaderna i kroppsstorlek mellan kvinnor och män är fullkomligt biologiska eller grundar sig på något annat, typ ett förtryck eller diskriminering. Kanske kommer ni ihåg att det var ganska mycket snack om detta för ett tag sen, men sen försvann det lite och därför blev jag väldigt glad när jag blev tipsad om detta programmet.

Det ställer många olika frågor och svarar på många av dem med många olika teorier, t ex varför  kvinnor är kortare/mindre än män, när det är vi kvinnor som är gjorda för att bära ett foster i nio månader? Är det det sexuella urvalet som har gjort män längre? Har kvinnor helt enkelt föredragit långa män under vår evolution? Eller beror det på det naturliga urvalet, att männen blev större eftersom att de utförde jakten där en större kropp krävdes? Eller finns det kanske en helt annan förklaring? När vi nutida människor har hittat arkeologiska fynd har de stora exemplaren automatiskt benämnts som män och de små som kvinnor trots att detta kanske alls borde vara så självklart. Vår förfader Lucy bestämdes ha varit en en kvinna enbart baserat på hennes mindre kroppsstorlek, när så kanske inte alls var fallet när hen levde. Innebär detta att våra biologiska sanningar kanske inte är helt hundraprocentigt säkra eller ens särskilt välgenomtänkta?

Programmet tar också upp en mycket relevant fråga angående problemformuleringsperspektivet. Varför frågar vi oss själva varför män är längre än kvinnor? Detta gör kvinnornas längd till en stillastående, ickeföränderlig punkt i evolutionen. Borde vi inte egentligen fråga oss varför kvinnor är mindre än män, när mycket pekar på att flickor t ex fått mindre mat än jämnåriga pojkar och därmed upplevt det patriarkala förtrycket till den grad att kroppen förändrats pga det? Programledaren Victoria Dyring avslutar programmet med att säga "...och på tal om män, nästa vecka börjar nobelprisen delas ut!". Så jävla skön! Se detta programmet helt enkelt!

"Det är bara kvinnan som har ett kön. Mannen är mänsklig. Bara ett av könen existerar. Det andra är en variant, en spegling, ett komplement."

Igår kväll läste jag ut den här boken, Katrine Kielos Det enda könet, och den var fantastiskt bra! Jag är inte särskilt intresserad av ekonomi mer än på någon liten nivå men denna boken känns både som en feministisk ekonomibok och en ekonomisk feminismbok och därför tror jag att jag gillade den så mycket. Den är lättläst, tankeväckande och rolig. Jag skrattar högt, säger WHAAAT och nickar medhållande flera gånger under bokens gång. Kielos gör svårförstådda ekonomiska teorier begripliga men inte på ett sätt som gör dem simpla, hon gör dem helt enkelt till för oss som inte är insatta på en akademisk nivå. Till detta berättar hon om saker jag aldrig ens reflekterat över:
"Den elvaåriga flickan som varje morgon går femton kilometer för att hämta ved till sin familj spelar stor roll för att hennes land kan utvecklas ekonomiskt. Men hennes arbete erkänns inte. Flickan är osynlig i den ekonomiska statistiken. I BNP-måttet, med vilket vi mäter den totala ekonomiska aktiviteten i ett land, räknas hon inte. Vad hon gör antas inte vara betydelsefullt för ekonomin. Eller för tillväxten. Att föda barn, uppfostra barn, odla trädgården, laga mat till syskonen, mjölka familjens ko, göra kläder åt släkten eller ta hand om Adam Smith så att han kan skriva Nationernas välstånd. Inget av detta räknas som "produktivt arbete" i de ekonomiska standardmodellerna. Utom räckhåll för den osynliga handen finns det osynliga könet."

Boken handlar dock inte bara om nationalekonomi. Den tar också upp hur det lätt blir problematiskt när könsroller ska upplösas, på flera olika nivåer. T ex att när en man i chefsposition förväntas klä sig neutralt betyder det inte småblommig och volanger, för det är ju traditionellt kvinnligt. När en kvinna i chefsposition förväntas klä sig neutralt däremot blir det en mörk kostym, något som är traditionellt manligt. Varför? För att mannen är normen, även i det sk neutrala. Kvinnan är "fortfarande kvinna - men en kvinna som markerar att hon gör något traditionellt manligt."

Det var verkligen en ögonöppnande bok för mig, samtidigt som inte var alls tung eller för akademisk. Köp, låna, ge bort eller stjäl den helt enkelt! Alla borde läsa den och reflektera lite över hur ekonomin och den ekonomiske mannen egentligen utesluter halva delen av världens befolkning.

you know we don't want to take freedoms from you, just want our rights and nothing less

den här videon gör mig så orimligt glad och tacksam till de som har kämpat för att vi är där vi är idag. OCH jag blir såklart superpepp på valen i maj och september i år! om hundra år ska de se tillbaka på oss och säga att det var då det hände.

#femagenda - hur ser debatten egentligen ut idag?

I SVTs partiledardebatt ställdes i höstas frågan om hur mycket invandring Sverige tål.
Jag skulle hellre fråga mig hur mycket rasism Sverige tål. Vi lever i ett land där ett projekt som REVA lever och frodas, vi lever i ett land där rasister tillåts demonstrera hej vilt och anordnas det demokratisk och fredlig motdemonstration attackeras den. Vi lever i ett land där rasistiska åsikter är såpass vanliga att 5.7% av Sveriges befolkning röstade på ett rasistiskt parti i det senaste riksdagsvalet. Det är inte invandring och mångkultur som förstör vår värld. Det är hatet som växer i rasisternas kroppar, som tar över demokrati, mänskliga rättigheter och och medmänskligheten, som förstör vår värld. 

SVT och Belinda Olsson frågade sig igår om feminismen har spårat ur.
Jag skulle hellre fråga mig om patriarkatet har spårat ur. Patriarkatet påverkar exakt allting som finns omkring mig. Det påverkar min första tanke på morgonen, vad jag äter till frukost, vad jag klär på mig, huruvida jag sminkar mig och duschar, om jag går och tränar, vilka som är mina favoritfilmer. Patriarkatet finns överallt omkring mig och är ofta så påtagligt att jag vill skrika. Vi kan försöka undvika det men det tar över hela livet och samhället. Det är vad jag kallar urspårat. Feminismen kämpar för jämställdhet och mänskliga rättigheter för alla. Hur i hela friden skulle det någonsin kunna spåra ur?

SVTs morgonprogram Gomorron Sverige ställde sig imorse frågan: hur mår du, feminismen?
Jag skulle vilja svara på det. Jo tack. Förutom att jag tvingas existera i ett patriarkalt samhälle där jag konstant blir hackad på och ifrågasatt så mår jag fint. För kampen går framåt. Dagens feminister finns här, redo att svara på hur mycket rasism Sverige tål (ingen) och redo att svara på om feminismen har spårat ur (nej) och alla andra frågor med problematiska formuleringar. Vi är vana vid det och kan hantera det, även om vi ser felet. Vi är här och Belinda är så välkommen att komma till oss med sina frågor. Jag lovar att hon kommer få ut mycket av det.

Vi kommer inte låta någon annan ta över vår kamp och vi ska kämpa till sista blodsdroppe.

Du behöver inte vara man för att skriva musik!

Veckans ämne här för mig på Ingesund är musikhistoria. Kursen har komprimerats till att allt ska gås igenom på en vanlig vecka med tenta på fredag. Trots att kursen redan är komprimerad till typ det minsta så tänkte jag förenkla det ännu lite mer: snubbar snubbar snubbar snubbar några jävligt douchiga snubbar och så lite fler snubbar. Och jag känner bara såhär:

För hela (musik)historien är fylld med män. Kvinnorna har glömts bort eller inte ens tillåtits att existera. Vi fick i uppgift att spela upp ett stycke som betytt mycket för oss och vår musikaliska resa och jag insåg där och då att jag aldrig, under elva år som kontrabasist i många olika sammanhang, har spelat något av en kvinna som inte har varit min lärare. Hur. Jävla. Absurt. Är. Inte. Det?!?!?!? Jag blir galen och så himla arg när jag tänker på det.

Under kursens gång har hittills tre kvinnor nämnts, och ickeförvåningen fortsätter när vi märker att alla tre bara nämns i samband med den relation deras liv hade till mannens: Yvonne Loriod - "älskarinna och pianist", som min lärare så fint uttryckte det, till Messiaen. När jag frågade när hon levde, eftersom att vi har årtal på precis alla andra vi har tagit upp, så vet läraren inte det men han säger att hon var "mycket yngre". OK. Nästa kvinna på listan är Maria Mahler som endast nämns för att hon dog samma år som Gustav Mahler, hennes pappa, fick en hjärtattack och blev sparkad från Wienoperan och detta kallas de tre ödets slag i Gustav Mahlers liv. OK. Hon nämns för att hon dog vid "rätt" tidpunkt. Sen har vi då till slut Alma Mahler. Hon var alltså Gustav Mahlers (som fö är en av de douchiga snubbarna) fru, som också var kompositör! När hon och Gustav skulle gifta sig satte han dock ett ultimatum: du får inte komponera mer. Du ska fokusera på mig, min konst och mitt hem. Ok kanske lite modifierat citat... Men grunden är densamma! Gustav Mahler kunde inte stå ut med att ha en fru som också komponerade. Varför, förutom att han var en douche? Det kan vi aldrig veta säkert, men en kan ju tänka sig. Snubbar alltså. Fan vad trött en blir på dem! Tur att det finns kampvilja bland många av oss unga musiker. Vi vet och visar att vi inte vill ha det såhär längre! För finns det inga förebilder för oss, som visar att vi kan trots/för att vi är kvinnor kommer vi aldrig att veta det. Det måste finnas människor som visar att alla kan klara allt. Det måste finnas representation för alla, inom alla grupper. Du behöver inte vara man för att skriva musik. Du behöver vara människa.