fittbyxor ♀♥

Kolla här vilken fin disktrasa jag fick av en grym kompis i julklapp! Den står på paradplatsen i bokhyllan och skiner upp hela det lilla studentrummet nu. Stenmark har ju helt rätt, jag har väl fittbyxor på mig om jag vill!!!

Jag vill inte låta det vara relevant för mig.

Så när jag i fredags efter en låååång tågresa kom hem till mitt lilla internathus utanför Arvika välkomnades jag bland mycket annat med kommentaren "men vad smal du har blivit Majse!". Jag reagerade med att skämta bort det, med att niga och säga nämen tack gode herrn nu kan jag dö lycklig, men inom mig skrek jag att har jag inte påverkat er mer än så? Fattar ni inte att jag inte vill höra era kommentarer om folks kroppar och speciellt inte min egen?

Jag hatar såna kommentarer eftersom att jag då påminns om hur världen utanför bryr sig så mycket om utseende och att jag, när jag hör sånt, också börjar lägga fokus på andras och mitt eget utseende. Och jag gillar det inte alls. Jag vill att jag ska kunna fokusera på människan och inte hur människan ser ut på utsidan. Jag vill inte låta det vara relevant för mig och jag önskar att det vore irrelevant för fler. Jag tänker också att sådana kommentarer kan påverka någon mer än en tänker på när en säger så. En vet ju aldrig hur något kommer tas emot men att säga något sådant kan liksom trigga igång en ätstörning hos människor och om en då tänker på att var tredje kvinna uppfyller flera punkter på "ätstörningslistan" men inte alla, så kan det vara smart att överväga om den där kommentaren om någons vikt verkligen är så bra att slänga ur sig.

Detta är såklart speciellt viktigt när en är omkring personer som är lätta att påverka. I experiment som gjorts på ett dagis, jag tror det var i Gävle, filmades pedagogerna i deras bemötande mot barnen och det visade sig att de behandlade barnen på helt skilda sätt beroende på vilket kön de har. Flickorna fick frågor om de hade nya tröjor eller om de hade klippt håret, när pojkarna fick frågor om sina nya leksaker eller om de ville ut och leka. Sånt här påverkar oss mer än vad vi reflekterar över. Det sätter oss i rollerna att kvinnor är passiva och vackra objekt där män är aktiva och riktiga personer. Det är det jag vill bli av med. Därför tycker jag att det känns... onödigt att kommentera utseende. Ingen väljer ju vilka personer en vill ha i sitt liv pga utseende. Det är och bör inte vara viktigt och jag önskar verkligen att det var så i verkligheten också.

Saker som händer när en åker tåg med kontrabas och massa packning:

En tvingas sitta på sin resväska i bistron (-) och kan spionera på en massa spännande folk (+)
En blir utslängd från ena änden av tåget (-) för att gå till andra delen av tåget där det finns mer plats (+)
En får jättemycket att bära när det blir stressigt till tåg (-) men folk hjälper en med väskorna (+)

Så det gick väl ändå inte helt dåligt att åka hem i fredags, men kul är det ju aldrig att bli skälld på pga stort "bagage". Det värsta är dock kommentaren som kom tre gånger på en sextimmarsresa: ÖNSKAR DU INTE ATT DU SPELADE FLÖJT ISTÄLLET NEJ FUCK YOU HÅLL KÄFTENNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNNN ok majze over and out

It's a Wednesday night, baby, and I'm alive!!!

Igår kom det två nya avsnitt av Girls, tjoho! Jag tyckte första säsongen var jättebra och andra helt okej, så nu hoppas jag på en jättebra renässans i den tredje säsongen. Att första avsnittet hette Females Only bådade ju gott iallafall :-)
Än så länge, två avsnitt in, verkar det ha blivit mycket bättre sen förra säsongen och lika äkta som i den första. Sen är ju serien i sig problematisk då den hyllas som en *feministisk dröm* trots att den enbart inkluderar vita människor, och det tycker jag är viktigt att komma ihåg när en konsumerar kultur; att inte bara privilegerade grupper får lov att synas. Det gäller att uppmuntra kultur som lyfter diskriminerade. Annars är det skönt att få träffa på dessa personerna igen. Jessa har varit min favvis hela vägen sen från början och så verkar det fortfarande bli men jag känner mer och mer att jag kan relatera till Marnie! Hon är spännande och inte så himla normal och perfekt som en trodde först. Hon börjar bli bättre och bättre helt enkelt. Shoshanna är fortfarande helt knäpp och supergullig och Hannah är precis lika fab/fruktansvärd som vanligt.

Det är så jävla vidrigt.

Satt igår på ett tåg på väg hem till Arvika och storlipade. Jag hade nyss sett den helt fantastiska dokumentären The Invisible War, om våldtäkt inom den amerikanska militären och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag ska försöka berätta lite om den, men jag rekommenderar verkligen att alla ser den. ALLA. Alla borde se den här filmen och tänka efter lite kring hur våldtäkt ses på. Hur vi lever i ett samhälle där våldtäkt inte direkt uppmuntras men på många plan accepteras, skrattas åt, skämtas om. Att det är dags att sluta med det nu.

I den här filmen är det inga lätta saker en får berättat för sig. Jag vill skrika när en kvinna berättar att när en kvinnlig soldat kom och anmälde en manlig kollega för våldtäkt var det alltid männen som tog hand om det. Kvinnorna var ”too sympathetic” och valde ändå alltid kvinnans sida för de ”couldn’t see what was going on.” De tas inte på det minsta allvar.
Jag blir tvungen att pausa och spola tillbaka när en kvinna berättar att han som tog emot hennes anmälan frågade om hon tyckte att det var roligt, om det var som ett skämt för henne. Han sa att hon var den tredje samma vecka som hade anmält våldtäkt, och han frågade henne om de tyckte det var roligt. Som om en grupp vuxna, utbildade människor skulle gå ihop och anmäla en person för att det är roligt?

Det är en sjuk kultur i ett stängt sammanhang. Kvinnorna och männen som blivit våldtagna beskriver hur de hade litat på de som våldtagit dem. De var som syskon, att en militär gruppering är som en familj. Att det går att jämföras med incest. Och sen sitter chefen för miltärens förebyggande för sexuellt våld och säger att saker en kan göra för att förebygga våldtäkt är att kvinnliga militärer aldrig ska gå själva, alltid ha en buddy med sig. Det är hennes enda förslag. Det finns så otroligt mycket victimblaming, till och med bland dem som ska hålla militären trygg, att det enda en kan göra är att gråta. Det är fruktansvärt och de verkar inte ens inse det själva.

Kolla in notinvisible.org eller #notinvisible på Twitter. Och se filmen! Den är inte lång men otroligt gripande, lärorik och sevärd. Alla borde helt enkelt se den. Se den och sluta blunda för vad som pågår.

Att ha eller ej ha en kopp

På tal om saker som folk tycker är äckliga (hår) så tänkte jag idag upplysa världen om den underbara uppfinningen menskoppen! Men oroa er inte, jag ska inte visa er någon bild på min egen välanvända kopp (dock mest för att den är i Arvika och jag är i Halmstad...). Det finns så mycket som är bra med menskoppen så här kommer en liten punktlista för att få med allt:

• priset.
  Beroende på var, när och hur du köper din menskopp så kan den kosta mellan typ 150 och 400:-. Detta låter kanske mycket men om du räknar lite på det så tror jag du inser att det blir billigare i längden. En menskopp kan hålla så länge som tio år, det är ganska många tamponger...
• miljön.
  Just eftersom att en menskopp håller så länge som den gör så är den ju betydligt mer miljövänlig än tamponger och bindor. Tänk om du alltid skulle använda papperstallrikar istället för tallrikar i porslin! Det är lite samma sak. 
• bättre för fittan.
  En menskopp är oftast gjord i silikon vilket inte påverkar fittans naturliga balans. En kan ju ofta känna sig typ lite torr när en använder tamponger i början och slutet av mensen och detta beror på att dessa produkter innehåller blekningsmedel som torkar ut en helt enkelt. Detta märks inte alls av med menskopp, den går fint att använda hela mensperioden.
• det luktar ingenting.
  Ibland när en har mens kan en uppleva att det luktar rätt rejält. Det händer när mensblodet får kontakt med luften utanför kroppen och det slipper en ju också med menskopp eftersom att koppen bildar ett litet vakuum där blodet samlas upp inne i fittan.
• det är smidigt.
  Med tamponger/bindor gick iallafall jag ganska ofta runt och var nojig över att det skulle blöda igenom. Med menskoppen har jag aldrig känt så och jag glömmer till och med att jag har mens när jag använder koppen. Eftersom att jag bara behöver tömma den morgon och kväll så är det inget jag tänker på varje gång jag går på toa och då känns det så mycket skönare att ha mens. Det är ju också himla smidigt om en t ex ska resa iväg och inte vet vilken tillgänglighet det finns för mensskydd dit en ska, att ta med en menskopp är ganska mycket lättare än att ta med hundra bindor och tusen tamponger...

DOCK! Det är ovant och svårt första gången en ska sätta in sin kopp, det går inte att förneka. Men precis som en gjorde med tamponger så vänjer en sig och lär sig! Nu kan jag typ inte ens tänka tanken på att ha en tampong. Min menskopp är helt enkelt ett av de bästa köpen jag någonsin har gjort! Så himla värt att testa om inte annat!

Under det rosa täcket

Så har jag äntligen läst Nina Björks bok Under det rosa täcket! Jag gav denna boken till min pappa i julklapp (fler recensioner av julklappar jag gav bort finns här, här och här) med en liten förhoppning om att jag själv skulle hinna sno den innan jag åkte tillbaka hem till Arvika. Och tänka sig! Det var precis vad som hände.

Jag hade hört väldigt mycket om den här boken innan jag läste den själv, den hade kallats en ögonöppnare, en feministisk bibel, en klassiker (trots att den kom ut 1996!) och jag hade svalt detta med hull och hår. Jag var beredd på en upplevelse bättre än choklad och Tjaijkovskij! Bättre än Twitter och Instagram! Bättre än en spanjors första snöbollskrig i de värmländska skogarna! Så var boken nu såhär bra? Nej, det är väl klart den inte var. Jag har aldrig varit med om maken till orimligt höga förväntningar, jag brukar snarare tänka tvärtom och sätta superlåga förhoppningar för att slippa bli besviken. Och besviken är väl egentligen fel ord, jag tyckte ändå att Under det rosa täcket var bra, men för att ha kallats tidlös tyckte jag att den var ganska tidsbunden. Visst finns det mycket boken tar upp som än idag verkar vara ett stående inslag i genusdebatten men för mig känns mycket i boken som självklart. Det känns som att vi har kommit väldigt långt ifrån det som var då. Vilka lyxproblem va? Äh, klart att alla som är det minsta intresserade av feminism bör läsa denna boken och ta till sig det som står men för mig kändes den mer som en historiebeskrivning än en källa till ny kunskap. Jag tänker att denna boken verkligen var en ifrågasättande ögonöppnare för många när den kom, men för mig känns den mest inaktuell. Det känns faktiskt som att feminismen idag har kommit väldigt långt ifrån att ha varit så luddig och biologiskt fokuserad som den verkar ha varit -96. Men vad vet jag, -96 var ju jag bara en liten parvel i polarnopyretkläder som kravlade omkring på mitt egna rosa lilla täcke.

Är det inte ett tecken på att något är fel i världen när folk tycker att något fullkomligt naturligt är äckligt och ofräscht?

Här följer nu en helt vanlig konversation i det östlingska hemmet. Jag och en familjemedlem står och lagar mat och jag sträcker mig för att nå något i ett skåp (skämt om att jag är kort undanbedes vänligt men bestämt ☹).

X: kan du inte raka dig under armarna?!?!?
Moi: eh varför

X: det är äckligt och ofräscht!!
M: tycker du det när män har det också?
X: nä men de visar inte upp det
M: JAG STÅR I MITT HEM OCH LAGAR MAT I EN TSHIRT DETTA ÄR ORIMLIGT ok nej det sa jag inte för jag ville inte skrika på den lilla *ängeln* men ja ni fattar.

Så jag tänkte att vi kunde leka en liten lek, hugg tag i en motspelare eller anteckna i ett litet anteckningsblock för här kommer en bild med efterföljande frågor:

är detta en.....

1. kvinna eller man?
2. tjej eller kille?
3. brud eller snubbe?
4. flicka eller pojke?

5. jänta eller påg?

Fundera på detta ett par dagar så kommer facit snart :-)

LYCKA TILL!

Hur mycket mer än jag vill inse har normer egentligen påverkat mig?

Ibland börjar jag tänka på vem jag hade varit om jag hade fötts som man. Hade jag gillat samma böcker? Gjort samma livsval? Vem hade jag varit kär i? Vad hade varit viktigt för mig?

För ett tag sen var jag med min familj på en såndär trevlig familjemiddag där hela (vitcisheteroablemedelklass-) familjer samlas och äter tillsammans. Missförstå mig inte nu, det var verkligen trevligt! Jag satt vid matbordet och pratade om framtiden med de andra vuxna, åt de vuxnas mat och såg väl på det hela taget ut som en vuxen, men efter ett tag kommer minstingen i en familj fram och vill visa sitt spökslott. Snäll som jag är går jag självklart med och leker med henom tills jag inser att wat vad hände nu klockan är elva jag kommer snart somna på gosedjuren som ligger här och det var dags att gå hem. Men på promenaden hem kunde jag inte låta bli att fundera på hur detta hade bemötts om jag varit man? Hade mina omhändertagande och pedagogiska sidor uppmuntrats eller ens accepterats om jag fötts som kille? Hur mycket mer än jag vill inse har normer egentligen påverkat mig? Jag hoppas (och tror) att det ändå faller sig väldigt naturligt för mig att utbilda, leka och vara med barn på ett sätt, sån har jag varit sen på dagis när jag satt i soffan och sjöng visor för de mindre. Samtidigt som jag verkligen hoppas och tror att detta är sådan jag är, hittade jag ett citat i boken jag just nu håller på och läser, Nina Björks Under det rosa täcket, skrivet av psykologiforskaren Ylva Elvin-Nowak: "dagens kvinna har störst möjlighet att få sin kvinnlighet positivt bekräftad om hon lyckas få sin underordning att framstå som något annat än underordning, gärna ett personligt val som går i linje med hennes personliga egenskaper."

......oksåattehhh ja. När jag läste detta skrek jag rakt ut ett långt AAAAAHHH för det där träffade rätt in i hjärtat. Just precis så tror jag det är för så många, mig själv inkluderat, och aaaahhh vad det suger. Helt klart något att reflektera över. Om en tröttnar på de reflektionerna kan en ju fortsätta lägga tid på  funderingar kring hur mycket ens kön påverkat ens person. Jag tänker att de är en ganska stor del i arbetet med att bli sig själv (något som jag inte ens nästan på långa vägar är klar med lol). Att en verkligen tänker igenom; vem är jag. varför har jag blivit sån. vilka sidor har uppmuntrats utifrån. vad har jag valt att fokusera på och varför. vilken sorts människa vill jag bli...
Men det pallar en ju inte tänka på för länge så tills en är klar med det arbetet är det väl bara att glida med och göra det en tycker är kul. Så antar att jag ska gå och hänga med några nioåringar nu. Tjarå

Två grymma barnböcker

För att återgå till ordningen så tänkte jag fortsätta recensera julklappar jag gav bort nu i  december (tidigare avsnitt: Vadå feminist? och Egalias döttrar). Som någon kanske vet så har jag ett par småkusiner som jag gillar att indoktrinera för fullt. Tyvärr firade bara hälften av dem jul här hos oss men de som var här fick desto bättre paket! Två grymma böcker till två grymma ungar helt enkelt.

Den första heter Flickornas historia och är skriven av Kristina Lindström. Vilka är det egentligen som får bestämma hur historien skrivs? Vilka har det varit förr och vilka är det nu? Inte särskilt ofta är det barn, och ännu mer sällan är det flickor som får berätta om sina liv. I Lindströms bok visas en annan del av historien upp. Här är det unga flickor som berättar sina livshistorier, någon från stenåldern, någon från 1600-talet och någon från nutid. Detta är en bok som lyfter fram en helt annan sida än den vi är vana vid att se Sveriges historia från och det är ju något som verkligen behövs för att vi ska få fram smarta och tänkande små individer som senare i livet kan hjälpa till och göra världen bättre!

Den andra boken heter Cykla, panta och rädda en isbjörn och är skriven av Jörn Spolander. Varför är det alltid vuxna som ska göra allt? Varför kan inte barnen hjälpa till och göra världen bättre? Och måste det vara tråkigt att göra något bra? Den här boken är fylld av bra och roliga tips för hur en som barn (eller barnslig) kan göra för att påverka vår miljö till det bättre. Jag tycker sådana här faktaböcker tenderar att vara astråkiga och väldigt långsamma men jag fastnade verkligen för denna, nästan till och med på den nivån att jag skulle vilja ge bort den till mina kompisar också... Lite mer eftertanke och analys på miljöområdet tror jag alla skulle må bra av!

Systerskap och vänskap på Twitter

Det var en gång på Twitter så att en person med >6000 followers skrev ett uttalande som lät ungefär såhär: "jag älskar att hänga med folk som inte är straight!". Detta reagerades på från en av mina vänner som inte identifierar sig som straight och han tweetade tillbaka och frågade hur personen egentligen menade, då min vän menade att ingen definieras utifrån sin sexualitet, straight eller inte och att det blir en typ av exotifiering att uttala sig så. Efter detta följdes en diskussion kring huruvida min vän (som fö inte riktigt är öppen och ute med sin läggning) hade dragit tolkningsföreträde på OPs efterföljande tweets och OP reagerade ganska starkt med att säga ganska hårda saker mot min kompis varpå han självklart blir ledsen och känner sig orättvist behandlad, inte pga sina uttalanden utan pga sitt kön. Mitt i detta hamnade alltså jag. På ena sidan fanns en nära vän som kände sig sårad och behövde stöd och på andra sidan en av mina feministiska förebilder, en syster. Jag blev så besviken på henne när jag insåg att hon inte ville ha med min vän, som verkligen är en fin och bra allierad, i kampen. Att hon inte ens kunde diskutera med honom enbart pga sina förutfattade meningar gjorde mig så ledsen. Samtidigt är jag ju en förespråkare för systerskapet och försöker att alltid stötta kvinnor i det de väljer att göra/säga/skapa osv. Därför blev detta så oerhört svårt för mig; vilket står starkast i mig? Systerskapet eller vänskapen?

Denna gången tog jag den absolut lättaste vägen och höll mig helt enkelt utanför diskussionen. Jag valde ingen sida, delvis pga min rådvillhet och delvis för att jag inte kände att det var min kamp att föra just då. Självklart stöttar jag allas rätt att vara sig själva och ha den sexuella läggning de är bekväma med, precis som jag förväntar mig att bli bemött med respekt för min, men ibland känns det faktiskt bäst att hålla sig utanför en diskussion. Att istället låta folk som faktiskt har erfarenhet av det saken gäller prata om det, att öppna vägar för folk som inte har samma privilegier som jag. Det kändes bäst.

Om #mansfritt2014 (typ)

Hade en jäkla förmiddag en dag då det pågick vilda diskussioner på Twitter och Facebook samtidigt som jag konfererade angående diskussionerna via sms (på tal om det där att vara tillgänglig hela tiden...).

På Facebook talades det om Mansfritt 2014 och framförallt Kakan Hermanssons inlägg om detta. Det var en diskussion som började ganska bra men sedan snabbt urartade (så som det ofta gör på FB) till personangrepp, tolkningsföreträden och annat dumt men själva diskussionen är viktig så jag tänkte ändå skriva lite kring det. Det gäller alltså en sorts separatism där en aktivt väljer bort män till förmån för kvinnor i vissa områden i sitt liv, t ex sociala medier, podcaster, musik, filmer, böcker osv osv. Det handlar alltså _inte_ om att skjuta alla män som t ex skriver en bra bok, utan om att lyfta kvinnor som så ofta hamnar i skymundan då vi lever i en värld där mannen är normen. Kritik som ofta riktas mot detta inkluderar klassiker som
1"men det är inte jämställt att välja bort halva mänskligheten",
2"men jag väljer inte att lyssna/se/konsumera män mer än kvinnor men det finns inga tjejer som gör det jag gillar"
och 3"öhhhhh typiskt feminister att vara såna bitterfittor!!!!".
Tre mycket tråkiga och ogenomtänkta uttalanden som många av oss säkert har stött på hundratusen gånger. Så ok såhär.
1att aktivt välja bort män innebär inte att män blir förtryckta. Mansnormen existerar tyvärr fortfarande i allra högsta grad, även om en kan försöka smita ifrån den. Att däremot kvinnor inte tillåts synas och höras på samma sätt och lika mycket som män är ett förtryck (då vi lever i en patriarkal samhällsstruktur, men det vet ni ju redan). Att t ex bara läsa böcker av kvinnliga författare är ett sätt att bredda sin världsbild. Det känns som att allt omkring mig i hela mitt liv har varit skapat av män för män på mäns villkor och det har aldrig känts riktigt bra. Att välja t ex filmer av kvinnliga regissörer blir såklart en sorts kvotering, och jag tänker att det krävs att vi lyfter fler kvinnor för att kunna nå jämställdhet mellan könen.
2nä, och varför finns det inga kvinnor som gör det du gillar? Kan det vara för att vi lever i ett samhälle där mannen är norm? Där kvinnor inte uppmuntras att vara på "mannens revir"? Kanske borde du öppna dina ögon och leta och lyfta de kvinnor som finns på "mäns" områden.
3du är ett jävla pucko och det är ingen idé att diskutera med dig.

tacohej ett inlägg om twitterdiskussionen kommer kanske senare!

Om behov och telefonen

Tänker tillbaka lite på när jag hade min gamla kära nokia3310 och tänker att HUR KUNDE JAG? Nu är jag den som ständigt är uppkopplad, tillgänglig för eftertanke, diskussion eller vanligt skitsnack. Jag älskar min telefon så orimligt mycket och jag undrar ibland lite vad den gör med mig. Den skapar ju ett bekräftelsebehov som inget annat, visst måste det vara så att alla känner igen besvikelsen av att vakna på morgonen och se att absolut ingenting har hänt. Att ingen har velat kontakta en (ehh nej kanske för att de har sovit.......). Absurt egentligen. Jag är verkligen inte en person som har sociala svårigheter utan snarare tvärtom, jag mår skitdåligt om jag inte har någon att hänga med, något att göra hela tiden. Så varför betyder uppmärksamheten jag får från min telefon mest? Varför kan jag inte bara vara en sån som lämnar telefonen hemma och tänker att det kan vänta? Kanske för att jag tycker om känslan av att vara behövd. Kanske är jag en som behöver andra, men inte för min egen skull utan för deras. Kanske är mitt behov=andras behov.

jag skyr nyår och liknande firanden som pesten,

jag spyr på den heteronormativa tvåsamhet som firas vid stunder som denna. det är samma sak varje år; nån full och arg snubbe slår sönder husägarens dyra finglas, en tjej gråter för att hon hånglade med fel kille, nåt heteropar har sex på toan, alla blir besvikna efter sina skyhöga förväntningar och jag känner bara att jaha? i år igen? kom med nåt nytt. folk nojar i timmar innan tolvslaget om att "jag har ju ingen nyårskyss!!!!!!!" men vad spelar det för roll? när alla vi har varandra och det är inte bara tillräckligt, det är faktiskt jävligt bra.

Rape jokes are not funny!

tisha från bästa butiken på hela etsy, the girl collective!

Hamnade i debatt med en snubbe för ett par dagar sen på Facebook ang våldtäktsskämt. Det inleddes med en kommentar om ett sk rapeface varpå jag svarade att rape jokes are not funny. Responsen till detta blev att kommentaren var gammal och att jag skulle bry mig om bättre saker. Att jag var en drama queen.
Jag blir aldrig så provocerad som när jag ger simpel kritik till någon och hen svarar med löjliga personangrepp. Tycker detta känns som en typisk snubbig grej, för snubbar vet ju alltid bäst...

Våldtäktsskämt och ignorans kring detta är verkligen något av det värsta jag vet. Själva skämtet kan ju vara harmlöst och ogenomtänkt men att sedan skjuta ifrån sig kritik och inte vilja ta sitt ansvar är så långt ifrån okej det bara kan bli. Det känns liksom orimligt att folk inte fattar hur skämt om våldtäkt normaliserar och i förlängningen accepterar våldtäkter. Vi har sett oräkneliga fall där offret inte blir trott, där hens sanning ifrågasätts eller där förövaren går fri utan några problem i sitt vidare liv. Det är väl inget förvånande där med tanke på våldtäktskulturen vi lever i men vi måste försöka förändra det nu. Rape jokes are not funny, för våldtäkt är inget att skratta åt.